Kategorier
-

Vad är “riktig litteratur”? Och kan en influencer skriva en “bra” bok?

De som känner mig och vet att jag är intresserad av böcker (och att bokblogga) har förvånansvärt ofta fördomen att jag inte läser “kioskvältare” i stil med deckare och andra bestsellers. Nu stämmer det förvisso att jag inte läser så jättemånga deckare längre, men jag ser mig verkligen inte som en person som bara läser “fin” litteratur. Jag tycker ändå att det är lite spännande med den här uppdelningen som uppenbarligen finns mellan “bra” och “dålig” litteratur. Det blir lite extra intressant eftersom många av de riktigt stora försäljningsframgångarna och topplisteböckerna också är sådana som inte riktigt räknas som “bra” böcker.

Det är extra mycket så nu när influencers (inflytelserika bloggare, youtubers och andra stora sociala medier-profiler) också har börjat ta stor plats i bokvärlden. Genom att redan ha en stor plattform och många följare får de en slags gräddfil och når omedelbart ut till en stor läsekrets. Det finns många exempel på influencers som också har (med)författat böcker. Clara Henry har varit aktuell med sin populära “mens-bok” (Ja jag har mens, hurså?), Therese Lindgren har skrivit böcker om psykisk ohälsa (Ibland mår jag inte så bra) och om djurrätt (Vem bryr sig?), Blondinbella (Isabella Löwengrip) har skrivit inte mindre än 5 böcker, varav 2 biografier, 1 bok om föräldraskap och 2 böcker om ekonomi. Joakim Lundell (tidigare känd som Jockiboi) gör just nu braksuccé med sin utlämnande självbiografi Monster (en av de bäst säljande fackböckerna 2017) medan Clara “UnderbaraClara” Lidström har skrivit en hel serie med “gör det själv”-böcker för barn samt ytterligare ett flertal böcker om stil och inredning. UnderbaraClara är snart även aktuell med en bok om psykisk ohälsa. Också Elsa Billgren har några inrednings- och stilböcker i bagaget, men har också skrivit noveller. Sandra Beijer är kanske lite speciell i sammanhanget. Med sin blogg Niotillfem och sina andra kanaler är hon en av Sveriges mest inflytelserika influencers, men hon har också fått uppskattning för sina texter långt innan hon började blogga. Bland annat var hon stor på Sockerdricka, det poesi-community som många hängde på innan sociala medier tog fart på riktigt. Först som stor bloggare blev hon dock erbjuden bokkontrakt och nu har hon hunnit skriva två ungdomsromaner som har fått en hel del uppmärksamhet och fin kritik (åtminstone den första boken, Det handlar om dig, som gav henne inbjudningar till att vara med i Babel och annat creddigt). Kanske hade hon lyckats slå igenom som författare även utan sin blogg, men bloggen lär helt klart ha sänkt tröskeln för att bli utgiven genom att Sandra Beijer, till skillnad från de flesta debuterande författare, faktiskt blev tillfrågad om att skriva en bok och därför redan från början hade bollplank och hjälp i skrivprocessen.

UnderbaraClaras garderob av Clara Lidström, Anna Lidström Elsa Billgrens vintage av Elsa Billgren Economista av Isabella Löwengrip, Pingis Hadenius Tid av Alex Schulman, Sigge Eklund Allt som blir kvar av Sandra Beijer Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström och Erica Dahlgren Det handlar om dig av Sandra Beijer Det handlar om dig av Sandra Beijer

Det går naturligtvis inte att dra en skarp linje mellan “bra” och “dålig” litteratur och att koppla det till personers kändisskap. Flera av de influencers jag har räknat upp lägger ned stor omsorg i sitt skrivande (på bloggen) och är uppenbarligen också skickliga på att få ihop skönlitterära texter. Andra har fått hjälp med att skriva sin historia och då är det såklart uppenbart att man vill sälja en kändis berättelse snarare än en litterär text. Det är väl kanske främst de böckerna som inte räknas som “riktiga” böcker i somliga kretsar.

Det mest intressanta exemplet på skrivande influencers måste dock vara Alex Schulman och Sigge Eklund. Det kanske inte är någon som minns detta, för de senaste åren har nazism varit den totalt dominerande frågan så fort Bokmässan kommer på tal, men för cirka tre år sedan upprördes folk över helt andra, mer bagatellartade grejer, t.ex. att Bokmässan valde att ha kändisar som Alex & Sigge som dragplåster och att det var just de, och inte “seriösa” författare, som fick vara poster boys. Det roliga med Alex & Sigge är att de har gjort flera mindre creddiga böcker (Tid och Rum – böcker som förmodligen är av mindre intresse för den som inte följer författarna i deras podd), men att de också var och en har “seriösa” böcker bakom sig. Eklund var en etablerad författare redan innan han och Alex Schulman startade sin populära podcast. Alex Schulman, å sin sida, har fått väldigt fin kritik för både romanen Skynda att älska, där han berättar om sin pappa, och Glöm mig, där han skriver om sin mamma. Med den sistnämnda boken vann han dessutom en skrällseger i Bonniers bokklubbs relativt nyinstiftade pris Årets bok. Många hade nog trott att Malin Persson Giolito låg bra till att vinna priset med sin oerhört framgångsrika bestseller Störst av allt, eller att sociala medier-älsklingen Ett litet liv av Hanya Yanagihara skulle ta hem priset, som alltså delas ut till den som får flest röster i en nätbaserad omröstning. Men priset gick till Schulman. Vid sidan av att Glöm mig är en omtyckt bok, så var det säkert också en fördel att ha många trogna följare som ville gå in och rösta. Jag tyckte mig märka en del (skämtsamt) sura miner bland diverse bokbloggare och bokpoddare där ute och jag har fått en känsla av att Glöm mig inte riktigt, riktigt räknas som tillräckligt “fin” i det här sammanhanget.

Själv har jag inte läst speciellt många av böckerna som jag har nämnt i det här inlägget och jag kan erkänna att jag inte är så lockad att läsa dem heller. Hade jag varit en trogen följare så hade jag säkert varit sugen på att läsa fler böcker av den här typen, men för mig känns det inte som att t.ex. Monster eller Blondinbellas biografier (som förresten utkom när hon var 20 och 22 år gammal och rimligen bara stod på tröskeln inför ett händelserikt liv värt att återberätta i memoarform) är tillräckligt intressanta i sig själva för att jag ska vilja lägga ner tid på att läsa dem. Så, jo, vare sig jag vill det eller inte har jag nog en egen indelning i “bra” och “sämre” litteratur. Det handlar inte bara om kändisbiografier och böcker skrivna av influencers, utan också om en hel del andra fall där jag inte kan föreställa mig att böckerna är speciellt bra. Efter att ha läst några sågningar och utdrag ur Femtio nyanser-böckerna har jag t.ex. en bestämd känsla av att de litterära kvalitéerna är mycket låga i den här serien. Efter att ha provat på någon deckare av Camilla Läckberg och insett att hennes gestaltning är allt annat än bra, så blir jag heller inte så sugen på att kasta mig över hennes senaste deckare, Häxan, som förresten var en av de mest sålda böckerna 2017.

Ibland får jag känslan av att böcker har skrivits övervägande för att dra in pengar och det är väl inget fel i sig, särskilt inte om det kan bidra till att förlag också kan satsa på mindre inkomstbringande titlar (eller rena förlustaffärer). Jag tror att min egen känsla för “bra” och “dålig” litteratur främst grundar sig i den här ekonomiska frågan. Mitt hjärta klappar mer för böcker som är skrivna med hjärtat, berättelser som kanske skrivits mot allt sunt förnuft för att berättelserna måste ut. All sådan litteratur är såklart inte bra, men jag tycker bättre om den utgångspunkten än “okej, här har vi en person med en stor plattform, vilken berättelse kan vi bygga kring hen och sälja?”. Som läsare vill jag liksom inte känna mig lurad när jag tar mig an en bok.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Jag tycker bara att det är intressant med hela frågan om “bra” och “dålig” litteratur, särskilt eftersom att det inte finns några klara svar för vad som räknas som det ena eller andra, samtidigt som det är väldigt uppenbart att många/de flesta gör den här uppdelningen – och att de flesta struntar i det och läser den “dåliga” litteraturen ändå. Nu är jag bokbloggare och skriver vad jag vill, men jag undrar lite hur seriösa litteraturkritiker egentligen gör sitt urval nu för tiden. Det går inte att avfärda böcker som så många läser, men samtidigt “måste” de här kritikerna fylla sina kultursidor och kulturprogram med seriös litteraturkritik. Jag har ingen aning om hur de gör sitt urval faktiskt.

Tycker du att det finns “riktig” litteratur och “sämre” böcker? Eller struntar du fullständigt i sådana etiketter?

Kategorier
-

MEN SEDAN DÅ?! – Böckerna man vill ha en fortsättning på

Oftast föredrar jag när författare låter läsaren upptäcka saker mellan raderna istället för när de beskriver och förklarar minsta lilla detalj. Jag tycker att det är dötrist att bli skriven på näsan av en författare som tror att varje litet drag och varje liten händelse måste motiveras och förklaras. Därför brukar jag också tycka om när sluten lämnas lite öppna och fria för egna tolkningar. Jag kan rent av tycka att författare som skriver epiloger har misslyckats, eller i vart fall underskattat läsaren.

Trots detta känner jag ibland att jag skulle vilja stanna kvar lite till i berättelsen. Det gäller särskilt när jag har läst en hel serie eller en tjock tegelsten – har man levt ett tag med några karaktärer så kan det bli lite småsorgligt att släppa dem. Någon som känner igen sig?

Det finns också böcker som helt enkelt väcker frågor. Vad hände sedan?! Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja ha en fortsättning eller uppföljare, men här kommer i alla fall några exempel på böcker som jag har haft svårt att släppa. Har du inte läst dem? I sådant fall utfärdar jag en liten spoilervarning nu, för jag kanske kommer att avslöja lite för mycket om handlingen…

Tio över ett är en ungdomsbok om Kirunatjejen Maja, som varje natt ställer alarmet på mobilen för att sedan ligga i sin säng med full ångest över att någonting ska gå fel med sprängningarna i gruvan och att staden ska rasa samman. Rivningen/flytten av Kiruna väcker dock mer oro än den där akuta. I takt med att bostadsområden rivs så flyttar också de familjer som bott där och  en av de som är på väg att flytta långt bort (ända till Luleå!) är Majas allra bästa vän, Julia. Maja & Julia är riktiga bästisar, som kan anförtro precis allt för varandra: förälskelser, panikångest, oro över flytten, allt! Och när boken är slut så uppstår såklart frågan: hur ska det gå för Maja och Julia när Julia flyttar? Kommer de att kunna hålla kontakten? Kommer de att få nya, lika betydelsefulla vänner när de inte längre kommer att dela vardag med varandra? Vad kommer hända?! Det är totalt oroande att inte veta.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Den andra kvinnan av Therese Bohman är en extremt fin och pricksäker bok om klass och makt. Den följer ett berättarjag, som jobbar i matsalen på sjukhuset, men som egentligen drömmer om något annat, något större. I boken inleder hon en affär med en gift läkare: en man från ett annat samhällsskikt och en man med makt, vilket kanske ytterligare sätter fingret på vad klass gör med människor. I boken sker händelser som trots allt gör att boken slutar hoppfullt med att berättarjaget slår sig fri, skaffar sig pengar och plötsligt har nya möjligheter. Men sedan då?! Blev hon författare? Tog hon sig någonstans, bort från den sömniga staden där hon inte tycker att hon passar in? Får hon någon rätsida på det här med klass och makt och skaffar sig en partner som ser och värdesätter henne på riktigt? Och hur går det med vänskapen till barndomskompisen Emelie, som hon lite trevande börjar hitta tillbaka lite till i slutet av boken?

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Ester i Lena Anderssons böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är så ingående analyserad i böckerna att hon känns helt transparent, men frågorna uppstår ändå, tycker jag. I de två böckerna berättar Andersson om Esters hopplösa (och långa!) förhållanden med självupptagna män som inte helhjärtat går in i relationerna med henne, t.ex. för att de också har en annan kvinna på sidan om, eller för att de är gifta med någon annan… Helst vill man såklart att Ester ska hitta en livskamrat som har lite mer ryggrad än så, eller så vill man att Ester hittar någon slags ro i sig själv och fimpar det där med relationer (jag tror inte att tvåsamhet är någon slags universallösning som ger mening och lycka åt alla). Efter att ha läst böckerna undrar jag såklart vad som hände sedan. Jag hoppas att hennes väg inte råkade korsas av en tredje douche.

Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Efter att ha läst Kristina Sandbergs underbara trilogi om hemmafrun Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris), så kanske jag inte lämnades med en rad konkreta frågor, men däremot uppstod ett tomrum. Jag tycker så himla mycket om Maj och efter att ha plöjt cirka 1500 sidor om hennes våndor, oro och kämpande så känns det SÅ konstigt att bara släppa henne. I trilogin knyter Sandberg ihop det rätt bra, efter att genom böckerna ha följt Maj från 20-årsåldern och genom hela livet. Det kanske inte går att skriva en fjärde bok, inser jag, men ändå! Tomheten!?

Liv till varje pris av Kristina Sandberg
Liv till varje pris av Kristina Sandberg

Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken är inte heller en bok som lämnar en helt i ro. Boken följer Arvid och Lydia, som har haft en ungdomsromans, men som sedan har gått helt olika vägar i livet och ingått (olyckliga) äktenskap med andra livskamrater. Släppa varandra kan de dock inte riktigt, eller kanske snarare kan de inte släppa tanken på hur livet hade kunnat vara om inte. Paret hamnar till slut i något av ett vägskäl och boken slutar inte riktigt med att de “levde lyckliga i alla sina dagar”.  Så hur blev deras fortsatta liv egentligen? Hittade de någon slags ro? Separerade Arvid och hans stackars fru? Åh, livet och kärleken alltså! Söderbergs roman är en mästerlig skildring av passion och kärlek och om hur svårt det kan vara med relationer, men vad fint det vore att också få veta om det liksom löste sig för Arvid & Lydia till slut!

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Kategorier
-

Att läsa är att resa och jag vill inte resa till Stockholm

Just nu läser jag ungdomsromanen Tio över ett som utspelar sig i Kiruna och som följer Maja, en ung tjej som oroar sig över flytten/rivningen av staden och som drabbas av panikångest som en konsekvens av detta. Det är en fantastiskt fin bok, tycker jag! Jag kommer att blogga mer om den sedan, när den är utläst.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Det jag tänkte blogga om idag är faktumet att det här är en bok som utspelar sig i Kiruna och att det sannerligen inte är speciellt många böcker som gör det. Nu kanske det inte nödvändigtvis måste finnas så många böcker som utspelar sig just där, men visst finns det någonting väldigt viktigt, bra och intressant med böcker som berättar någonting om platser i Sverige (och världen) där inte alla redan har varit? Till skillnad då mot böcker som utspelar sig i typ… Stockholm? Visst finns det extremt många bra böcker som utspelar sig i huvudstaden, men kanske just därför behövs det väl i någon mening inte ytterligare triljarders med sådana böcker? Väldigt många av oss som bor i Sverige har ju redan varit i Stockholm själva. Om vi dessutom hör till de som prenumererar på någon av de stora, Stockholmsbaserade morgontidningarna, lyssnar på podcasts och följer (livsstils)bloggar så är det troligt att vi redan har gjort oss en bild av hur Stockholm ser ut, vad den har för puls, hur kulturen är där och vad som rör sig i tankarna hos de (medie)personligheter som råkar bo där. Vad finns det för mer att säga?

I Stockholm
Att besöka Stockholm behöver inte vara så dumt. Såhär glad (och bländad av solen) var jag t.ex. i somras när jag & min sambo var på väg till Fotografiska.

För inte så länge sedan lyssnade jag på Björnstad av Fredrik Backman. Det är alltså en bok som utspelar sig i en fiktiv småstad där hockeykulturen är stark. Trots att den boken i och för sig utspelar sig i en hitte-på-stad så tyckte jag ändå att den gav mig mer som samhällsskildring än vad Stockholmsskildringar gör nu för tiden. Jag är mätt på Stockholm. Proppmätt. Jag vill läsa mer om hur livet ser ut på andra ställen, vad som är viktigt på andra orter, vilken kultur och puls som finns på andra platser.

Tio över ett är en fantastiskt bra bok, bland annat för att den verkligen ger en inblick i vilka stora frågor som engagerar invånarna i Kiruna och eftersom att författaren verkligen lyckas beskriva hur staden ser ut och hur det känns att vandra runt på gatorna där. Jag vill läsa mer sådant här! Jag vill läsa fler böcker där städer och platser spelar en viktig roll och där den där staden/platsen inte råkar vara t.ex. Stockholm. Har du några tips?!

Kategorier
-

Det här med dialekter i böcker… Och varför använder Eyvind Johnson ordet “röck”?

För ett tag sedan läste jag klassikern Strändernas svall, där Eyvind Johnson återberättar myten om Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Vad som överraskade mig mycket var att författaren genomgående använde ordet “röck” i texten. För er som inte förstår vad det betyder 😉 så är det alltså en dialektal böjning av verbet rycka. Jag har vuxit upp i Uppland och jag vet faktiskt inte på vilka fler platser man pratar så (Johnson är i alla fall från Boden). Jag böjer i alla fall de flesta verb som har ett y i sig på samma sätt. Jag vet att dessa tre ord inte ska böjas såhär på rikssvenska, men för mig är det alltså

  • rycka – röck,
  • trycka – tröck och
  • klippa – klöpp (ej ett “y-verb” dårå, men i alla fall)

som gäller. Vad gäller andra “y-verb” så hör jag inte själv när man “ska” böja med ö eller ej. Nypa – nöp? Dyka – dök? Stryka – strök? Ah, rättstavningsprogrammet protesterar inte i alla fall… Hur som helst; det gladde mig att Johnson böjer på samma sätt som jag.

Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson
Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson

Men varför gör han det? Jag har faktiskt ingen aning. Andra författare kan få för sig att använda dialekt i dialog. Vi är väl t.ex. rätt många som har tagit oss igenom Vilhelm Mobergs Utvandrarböcker och till en början fått kämpa lite för att få det att flyta. Där “pratar” alla karaktärer småländska, kanske för att göra dem mer levande och få fram vilken lång resa de står inför när de ger sig av till Amerika. Sedan finns det böcker i stil med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, där hela boken leks fram med ett fantasifullt språk som när boken var ny gärna omnämndes som “rinkebysvenska”. I Ett öga rött är “dialekten” så mycket mer än bara lite geografiskt färgad dialog. Språket blir en del av berättelsen och beskriver verkligen huvudpersonen och hans liv. Det behöver ju heller inte alltid vara dialekt det handlar om. I Khemiris fall handlare det kanske snarare om sociolekt; språkvariationer som utmärker olika klasser eller andra sociala grupper.

I en del böcker vill författaren också skildra en plats och inte bara några människor. I Mikael Niemis Populärmusik från Vittula blir det t.ex. naturligt att spränga in dialekt och tornedalsfinska eftersom det är en bärande del av berättelsen att berättelsen utspelar sig i just Pajala.

Sara Lidman använder rikligt med dialekt i t.ex. Jernbanesviten som utspelar sig i Norrlands inland under 1800-talet. Just hennes böcker hade jag dock lite svårt för. Jag tog mig knappt igenom den första boken (Din tjänare hör) och har heller inte vågat mig på att läsa övriga delar i serien. Visst kan dialekt tillföra mycket till en berättelse, men det är helt klart också så att dialekter kan göra att man som läsare tappar flytet. Jag tror att dialekter i böcker är lite av en vattendelare. Själv tycker jag oftast att det är härligt när författare vågar ta ut svängarna och låta karaktärerna prata lite mer som människor faktiskt pratar. Men det finns uppenbarligen en gräns också. Hm.

Nåja, Strändernas svall? Varför använder Johnson ordet “röck”? Jag skulle så gärna vilja veta! Någon som har en teori? Och pratar man verkligen så i Boden?

Kategorier
-

5 bra böcker som jag läste i skolan

Det är kanske inte alltid som böckerna som vi läste i skolan faktiskt blev några stora läsupplevelser. Jag tror att en nyckel till detta är att det faktiskt tar tid att skaffa sig den erfarenhet som behövs för att förstå flera lager i berättelser och att känna hur berättelse och språk hänger ihop. Det är klart att man ska nosa på “svårare” litteratur så fort som möjligt, men en del böcker behöver man nog återvända till senare i livet också.

Nåja. Många böcker kan man faktiskt läsa även som läsovan. En del böcker är till och med kanonbra även om man mest läser de “rakt upp och ner” och utan att ha 100-tals läsupplevelser bakom sig. Idag bloggar jag om mina favoritböcker bland de böcker som jag fick läsa i skolan.

I toppen finns absolut Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna. Vi läste den första boken i serien när jag gick på högstadiet och den gav verkligen läslust. Jag plöjde mig snabbt igenom alla fyra böckerna om människorna som lämnar fattigdom och elände bakom sig för att skaffa sig ett nytt liv i Amerika. Jag fick en känsla av att hela klassen faktiskt uppskattade de här böckerna. Det är väl lite häftigt ändå? Trots dialekt och äldre språk så går den att läsa med god behållning även som ung, uppenbarligen.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Utvandrarna av Vilhelm Moberg

På högstadiet (eller gymnasiet?) läste vi även Candide av Voltaire. Det blev också en glad överraskning för mig. Jag minns verkligen hur rolig jag tyckte att den här boken var – och det hade jag liksom inte väntat mig av en bok med flera hundra år på nacken. Vi hade en utgåva med många fotnoter som var till hjälp och det var nog bra. Jag är glad att vi läste den här boken i skolan. Jag hade aldrig vågat mig på den annars och då hade jag gått miste om en riktigt tänkvärd och skojig klassiker.

Candide av Voltaire
Candide av Voltaire

Jag minns inte riktigt om jag läste Den allvarsamma leken i skolan, men jag tror det..? Och vilken bok!! Hjalmars Söderbergs språk är fantastisk och det är verkligen en kärlekshistoria som väcker mycket tankar och känslor. Jag vill verkligen läsa om den, men jag tyckte som sagt att den var riktigt bra redan när jag läste den i tonåren.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

På engelskan läste vi också flera böcker som jag verkligen uppskattade. En av de är Orwells satir Djurfarmen/Animal farm. Vi fick naturligtvis diskutera den och vad djuren egentligen symboliserar. Boken är ju faktiskt en bok om Stalintiden. Jag hade nog inte snappat upp det på egen hand, så det var en riktigt bra och lärorik bok att få läsa i skolan.

Animal farm av George Orwell
Animal farm av George Orwell

Jag tyckte också hemskt mycket om Möss och människor av John Steinbeck. Boken kretsar kring George och Lennie som drar runt och arbetar på gårdar. Lennie är utvecklingsstörd. Han är stor och stark och han råkar också älska djur. Det är bara det att han lätt kan råka klämma ihjäl de stackars djur han vill klappa på. Det leder såklart till en katastrof till slut… En fin och sorglig berättelse!

Möss och människor av John Steinbeck
Möss och människor av John Steinbeck

Läste du några riktigt bra böcker i skolan?