De osynliga av Roy Jacobsen är en fängslande bok om 10- och 20-talet på en nordnorsk ö. Vilka livsvillkor! En rik och fantastisk bok. Betyg: 5 onödiga hästar av 5.
De osynliga av Roy Jacobsen utspelar sig i den nordnorska skärgården under 10- och 20-talet. På ön Barrøy bor en familj som delar efternamn med sin ö och i De osynliga får läsaren följa dem i deras liv och stretande på den här avlägsna och avskärmade platsen. Framförallt får läsaren följa Ingrid, dottern i familjen, genom uppväxten på ön.
Jag sögs omedelbart in i De osynliga. Livsvillkoren är så speciella, så fascinerande och Jacobsen har skrivit fram människor som verkligen kommer nära och som jag bryr mig om. Ibland lyckas en författare mana fram karaktärer som nästan känns som vänner och Jacobsen lyckas verkligen med detta. Jag ville bara fortsätta läsa, samtidigt som jag inte ville att boken skulle ta slut.
För mig väcktes också många tankar om våra liv här på jorden. Tänk att vi lever i en tid där så mycket står på spel, där vi genom konsumtion och huvudlöst resande och frossande kör slut på planetens alla resurser, förbrukar allt tills ingenting finns kvar för kommande generationer. Livet på Barrøy är av nödvändighet någonting helt annorlunda: här krävs det att varje liten rikedom tas tillvara: fisken, dunet, måsäggen, allt som spolas upp på land när det stormar. Väder och vind, naturens krafter, kan när som helst rasera de många dagsverken som lagts ned på att bygga ett nytt båthus. Samtidigt är jorden det enda att hålla fast vid när stormarna rasar; I en scen tar Ingrids pappa med sig sin lilla dotter rakt ut i stormen för att visa att ön kommer att stå kvar, att den inte kommer att svepas bort.
Allt i romanen är så litet – och så oändligt stort. Sådant vi brukar ta för givet betyder allt. Rent vatten till exempel. Sådant som i ett annat perspektiv skakar om hela världen, som Första världskriget t.ex., utspelar sig bara i periferin och rör inte det dagliga.
De osynliga är en fantastisk och rik roman. Jag är så glad att det finns en fortsättning i romanerna Vitt hav och Fartygets ögon.
De osynliga av Roy Jacobsen
De osynliga
Originalets titel: De usynlige (norska). Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Peter Andersson. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2019 (den här radioföljetongen producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio). Antal sidor: 222 (ca 9 h lyssning). Läs även: Vitt hav, Fartygets ögon. ISBN: 9789113060484.
Roy Jacobsen
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare som debuterade 1982 med novellsamlingen Fangeliv och som har skrivit ett flertal kritikerrosade böcker. Han är också ledamot av Norska Akademien.
Förlagets beskrivning
I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten.
Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lillasyster Barbro som inte tycks duga mycket till. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.
Lifsens rot av Sara Lidman är en fristående uppföljare på Jernbaneeposet, där Lidman skildrar hur Västerbottens inland befolkades och skriver om det hårda livet vid slutet av 1800-talet. Betyg: 2 hittebarn av 5.
Lifsens rot av Sara Lidman
Lifsens rot av Sara Lidman är den sjätte delen i Jernbaneeposet. Om jag har förstått det rätt så bestod verket ursprungligen av fem delar, som sedan följdes upp med ytterligare två, fristående romaner: Lifsens rot (1996) och Okuldens minut (1999). I Lifsens rot är det Rönnog som står i centrum, men karaktärer från tidigare delar i serien har också en stor plats, däribland Didrik och sonen IsakMårten, som blir Rönnogs stora kärlek.
I Lifsens rot skildrar Lidman kvinnoliv, kärlek och tillvaron i Västerbottens inland runt det förra sekelskiftet. Det är inte dumt att lyssna på berättelsen i Sara Lidmans egen inläsning, för hon har en väldig inlevelse och jag tror också att dialekten i boken kommer bäst till sin rätt i en riktigt bra uppläsning.
Med det sagt måste jag tyvärr erkänna det jag redan har avslöjat när jag skrivit om ett par av Lidmans tidigare verk, Din tjänare hör och Den underbare mannen: hur mycket jag än beundrar Lidman som person och hennes ambitiösa projekt att skriva om den här tiden och platsen så kan jag ändå inte fullt ut uppskatta den här berättelsen. Jag önskar att det vore annorlunda, men jag har verkligen svårt att engagera mig i det här. Det är kanske dialekten, eller berättelsens alla små sidospår, ja, jag vet inte, men för mig blir det för omständligt och svårt att ta till sig.
Lifsens rot
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1996 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1997 (den här Radioföljetongen, producerad av Gun Ekroth för Sveriges radio). Antal sidor: 279. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Den underbare mannen, Lifsens rot, Oskuldens minut). ISBN: 91-0-056329-3 .
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigast 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Sjätte delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.
Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.
I Lifsens rot arbetar Rönnog som mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst. När hon träffar IsakMårten har hon inget val längre. Om hon bara finge ha honom för sig själv. Bara för sig själv! Ett storslaget kvinnoporträtt och en intensiv kärleksroman.”
Jag fick en novelljulkalender i present av min sambo. <3 Så i december har jag plöjt noveller från vitt skildrar genrer. Här kommer några korta omdömen om fyra av dem.
Den blå pelargonen
Den blå pelargonen av Agatha Christie är en pusseldeckare och en av Christies tidigaste miss Marple-berättelser. Det vankas middag och en tidigare Scotland Yard-chef är bjuden. Självklart passar han på att ta upp ett mystiskt fall när han nu har kluriga miss Marple vid bordet: en olycklig och vidskeplig kvinna kör hela dagarna med sin stackars man och nu har hon fått ett illavarslande besked från en spådam: blå blommor är ödesdigra för henne. Plötsligt dyker de blåa blommorna upp – på hennes tapet – och sedan är hon död. Spökar det, eller har någon av sköterskorna ett finger med i spelet? Den blå pelargonen är en klurig och spännande liten berättelse om jag tyckte mycket om.
Betyg: 4 tapeter av 5.
Den blå pelargonen av Agatha Christie
Originalets titel: The blue geranium (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 1932 (första publiceringen, i novellsamlingen The thirteen problems (svenska: Miss Marples mysterier)), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 30. ISBN: 9789175890760.
Rapport från den täta världen
Rapport från den täta världen av Aris Fioretos är en berättelse som ingår i en samling noveller under tema ”grannar” och här är det två bänkgrannar på läroverket som står i centrum. Novellens berättare beskriver sin granne på latinlektionerna: en udda pojke med ett alldeles eget språk och en perfektionistisk sida som får honom att fara med bläckpennan i tjocka öglor över det han skriver i anteckningsblocket, sudda ut det. Det är en otroligt sorglig liten historia om hur lite man kanske vet, trots allt, om de människor som finns i ens närhet. Jag hade svårt att släppa den här berättelsen, mycket för att den är lite mystisk och liksom lockar en till omläsning.
Betyg: 5 basketspelare av 5.
Rapport från den täta världen av Aris Fioretos
Utgivningsår: 2017 (utgiven av Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789175891859.
Horatio Sparkins
Horatio Sparkins av Charles Dickens är en tragikomisk liten berättelse om en ungmö som förtvivlat försöker att hitta sin blivande make, helst en man med klass, status och pengar. Så börjar en viss Horatio Sparkins synas på balerna och festerna och allt tycks vara klappat och klart: han ska det bli! Självklart måste han vara något stort, eller? Den här novellen skrevs nog som satir och väl tänkt att driva med överklassen och deras ytlighet. Jag läste och roades av berättelsen, samtidigt som jag måste erkänna att jag också känner mig hemskt glad över att leva i en tid där det där med förhållanden och livskamrater inte behöver vara så komplicerat.
Betyg: 4 svarta hästar av 5.
Horatio Sparkins av Charles Dickens
Originalets titel: Horatio Sparkins (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1836 (första publiceringen, i samlingen Sketches by Boz), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891316.
Hitomi
Hitomi av Kim Thúy är en kort, kort liten berättelsen med et väldigt rikt språk. Med ett härligt flöde målar Thúy upp en riktig svärmorsdröm till karl: snygg, attraktiv, jämställd, perfekt pappa och… Ja, visst finns det väl något som komplicerar bilden också. Jag tyckte verkligen om Hitomi, samtidigt som jag nog kände, någonstans, att den nog hade fått vara lite längre, fortsatt en bit till.
Betyg: 3 kimono och av 5.
Hitomi av Kim Thúy
Originalets titel: Hitomi (engelska). Översättare: Marianne Tufvesson. Utgivningsår: 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 14. ISBN: 9789175891798.
Ristat i hud av Ashley Dyer är en spännande deckare, om än med en del element som är ”lite för mycket”. Betyg: 3 whiskyglas av 5.
Ritat i hud av Ashley Dyer är en deckare som börjar spännande med att en kriminalinspektör, Ruth Lake, finner sin kollega, poliskommissarien Greg Carver, skjuten i sitt hem. Det är en sen kväll och det första Ruth gör är att tassa omkring i lägenheten, ta med sig alla mappar, som Greg har använt sig av medan han har arbetat med att utreda en serie otäcka mord, där unga kvinnor har hittats mördade och med sina kroppar helt täckta av smärtsamma tatueringar. Hon tar också med sig den pistol som hon hittar på platsen och ser noga till att sopa igen alla spår efter sig. Ristat i hud börjar alltså lite sådär opålitligt som många deckare gör idag (tänk Gone girl, Kvinnan på tåget…) och det är högst ovisst vad de båda huvudpersonerna eventuellt döljer för något.
Fortsättningen är klart spännande och lockar till sträckläsning. Greg vaknar upp, mirakulöst nog, men har en lång rehabilitering framför sig och minnena från tiden runt skjutningen är dimmiga. Eller är de det? Jag gillar det här greppet när man som läsare inte kan vara helt säker på om det går att lita på huvudpersonerna.
Samtidigt är mordförsöket mot Greg något av ett sidospår i boken. Vad den framför allt handlar om är den seriemördare, Taggmördaren, som gäckat Greg under lång tid och som Ruth nu är på spåren.
Det finns element i den här boken som är ”lite för mycket” och som kanske heller inte är helt trovärdiga, men jag kan ha överseende med det, för det är verkligen en engagerande bok som lockar till sträckläsning. Det är effektivt och smart att ha flera parallella spår och de vävs dessutom ihop snyggt. De gör också att tempos hålls uppe utan att det för den sakens skull känns slarvigt berättat. Ja, jag tycker verkligen att Ristat i hud är en läsvärd deckare.
Citerat ur Ristat i hud
””Var är din bil?”
Lake nickade mot sin Renault Clio som stod parkerad mitt emot Carvers hus och innanför polisens avspärrning. I den låg Carvers mappar och pistolen kvar i bagageutrymmet. Hon borde ha flyttat på den direkt efter att hon hade ringt in och larmat: just nu räknades den officiellt som en del av brottsplatsen.
”Kom med.” Wilshire fattade tag om hennes armbåge. ”Vi sätter oss i bilen och pratar där.
”Va?” Mapparna. Pistolen. ”Nej!” Hon ryckte sig fri ur hans grepp.”
Ristat i hud av Ashley Dyer.
Ristat i hud
Originalets titel: Splinter in the blood (engelska). Översättare: Gabriel Setterborg. Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Louise Bäckelin förlag). Antal sidor: 415. ISBN: 978-91-7799-045-1.
Ashley Dyer
Ashley Dyer är pseudonym för den brittiska författaren Margaret Murphy (född 1959), känd för bland andra Glömd i mörkret (utgiven på svenska 2002), och den brittiska kriminalteknikern Helen Pepper. De planerar att ge ut fler romaner om Ruth Lake och Greg Carver. Ashley Dyer har en hemsida, Facebooksida, Youtubekanal och twittrar under @AshleyDyer.
Förlagets beskrivning
”I månader har poliskommissarie Greg Carver jagat en gäckande seriemördare. En mördare som tillfångatar sina offer och ägnar veckor åt att tatuera varje centimeter av deras kroppar. Tills de blivit ett konstverk att visa upp för världen. Utredningen verkar ha gått i stå när Greg Carver en sen kväll brutalt skjuts ner i sitt hem. Hans kollega Ruth Lake är först på plats, men istället för att begära förstärkning så städar hon snabbt undan alla spår efter mördaren. Vad är det hon försöker att dölja och vem är mördaren? Och är Greg verkligen död?
Ristat i hud är en fängslande spänningsroman som tar dig med på en berg-och-dalbana av hemligheter, överraskningar och svek i jakten på en makaber mördare.”
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.
Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.
Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.
Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!
Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här
”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront). Antal sidor: 198. Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här. ISBN: 978-91-7037-599-6.
Sara Beischer
Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«
De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.
Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”
Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!
De blå silkesstrumporna
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande.
Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.
Alla vill bara gå hem
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.
Betyg: 5 katastrofer av 5.
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.
Shuno
Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.
Betyg: 4+ plankningar av 5.
Shuno av Dogge Doggelito
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.
Blomman
Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).
Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.
Blomman av Suzanne Brøgger
Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .
Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:
Tuschritningen och tre andra historietter
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta ”historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.
Betyg: 4 cigarrer av 5.
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.
Förhöret
Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.
Betyg: 3 hissar av 5.
Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.
Farväl till dem på land
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.
Betyg: 5 fransar av 5.
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.
Huset
Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: ”Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!
Betyg: 5 simturer av 5.
Huset av Togny Lindgren
Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.
Gourmetsyndromet
Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en ”facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant ”novell”.
Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.
Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:
Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.
Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio). Antal sidor: 280. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut. ISBN: 9100459291, 9789176517529.
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”
Här kommer fyra noveller från min novelläsning i december.
Tretton dagar med John C
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes är en novell om en medelålders kvinna vars mångåriga äktenskap börjar knaka i fogarna. Hon och maken verkar helt ha slutat att se varandra och hon upplever mest att han bara sitter och tittar på sport. Så hittar kvinnan plötsligt och oväntat en mobil när hon är ute på promenad. Den är fylld med sms från en John C och utifrån meddelande-historiken förstår hon att den har tillhört John C:s älskarinna. Efter lite tvekan börjar kvinnan att svara på John C:s meddelanden. Moyes är en riktig feelgood-drottning och det är lätt att fängslas av hennes berättelser. Jag tyckte att Tretton dagar med John C var underhållande och intressant. Kanske var den lite förutsägbar, men jag tyckte ändå att den var väldigt bra.
Betyg: 4 fotbollsmatcher av 5.
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes
Originalets titel: Thirteen days with John C (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 2016 (första publiceringen, i novellsamlingen Paris for one (svenska: Ensam i Paris och andra historier)), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892726.
Rösten
Rösten av Birgitta Stenberg är en novell om en ung kvinna som går på en föreläsning där hon plötsligt känner en enorm åtrå efter den, betydligt äldre, föreläsaren. Föreläsningen är mossig och ointressant, men någonting med hans person suger in henne och efter föreläsningen får hon honom att bjuda honom på middag, och något mer. Jag blev överraskad av den här uppfriskande novellen, där maktförhållandena kanske inte är de man först tror. Det är ingen stereotyp och förutsägbar story om en ung tjej som förförs av en äldre man utan en spännande berättelse om en ung, fri och självsäker kvinna.
Betyg: 4 politiker av 5.
Rösten av Birgitta Stenberg
Utgivningsår: 1984 (första publiceringen, i novellsamlingen Glatta livet), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892580.
De blindas rike
De blindas rike av H.G. Wells är en SciFi-klassiker som väcker både tankar och känslor. På en avlägsen plats högt uppe i Anderna lever ett folk utan syn. Efter generationer av blindhet har de smidigt anpassat sig till en tillvaro där andra sinnen betyder mer och där det inte längre är dagen, med sitt ljus, som styr vilken del av dygnet som ska vara aktivt. Så kommer en man till dem, en seende man. Ska han bli kung i de blindas rike? Jag skulle inte påstå att Science fiction är min favoritgenre, men den här berättelsen tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att den på så många sätt vrider och vänder på makt och vad som är viktigt i livet och hur den lyckas få in många intressanta scener på sitt lilla sidantal. Mot slutet var jag nära att lägga boken ifrån mig för att det blev så starkt och för mycket, men sedan tog berättelsen ännu en överraskande vändning. En bok som var svår att släppa!
Betyg: 4 välplanerade gångvägar av 5.
De blindas rike av H.G. Wells
Originalets titel: The Country of the blind (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1911 (första brittiska utgåvan, i samlingen The country of the blind and other stories), 1952 (första svenska utgåvan, i översättning av Margareta Åstrand, i samlingen De blindas rike och andra berättelser), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 47. ISBN: 9789175892320.
Att titta ut genom fönstret
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en liten berättelse som rymmer många lager. Ytligt sett kretsar berättelsen kring en pojke som samlar på tuggummipaketens samlarbilder. Hans samling är på väg att bli komplett när han börjar spela med sin storebror för att vinna några fler och ytterligare några fler. Det är bara det att han förlorar och förlorar och förlorar på nytt. I bakgrunden utspelar sig den riktiga berättelsen: en pappa som försvinner, en mamma som blir kvar, och en mormor som har isolerat sig själv i en instängd värld i en stor villa. Jag blev helt tagen av den här berättelsen, som är enormt skickligt komponerad. Allt utgår från pojkens barnsliga värld och tankar, men samtidigt vibrerar berättelsen av sorgen och frustrationen som de vuxna försöker att hantera. En tillvaro kan rasa samman som ett korthus, precis som att en samling idolbilder plötsligt kan glida ur händerna och strös med vinden. En fantastisk berättelse!
Betyg: 5 vaccinationssprutor av 5.
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk
Originalets titel: Pencereden bakmak (turkiska). Översättare: Mats Müllern. Utgivningsår: 1999 (första turkiska utgåvan, i samlingen Öteki ränkler), 2010 (första svenska utgåvan, i samlingen Andra färger), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 35. ISBN: 9789175891736.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.