Den halvfärdiga himlen

Jag börjar komma in i det här med att läsa poesi. Jag läser en dikt om dagen ur Tranströmers samlingsverk Dikter och prosa 1954-2004 och har nu läst ut samlingen Den halvfärdiga himlen från 1962. Här ryms några av mina nya favoriter, som Paret, Klangen, Espresso och Nocturne. Tranströmer hyllas ofta för att han använder sig av liknelser till naturen, men jag vill också hylla honom för de stadsmiljöer han kan skildra och de känslor och stämningar som kan finnas hos människorna som lever där. Det ryms så mycket att känna igen i Tranströmers enkla ord. Som i Resan:

Tåget kom och hämtade
ansikten och portföljer.

Mörkret nästa. Vi satt
som stoder i vagnarna
som halades i hålorna.
Tvång, drömmar. tvång.

Lämna gärna en kommentar! :)