Paradisträdgården

Paradisträdgården - Amy WaldmanDet har gått några år sedan 11:e september-attacken och nu har en anonym tävling utlysts för vilket minnesmonument som ska byggas på tvillingtornens plats. I juryn sitter bl.a. Claire, som är änka efter en av de som miste livet i attacken.

Efter många om och men enas juryn om bidraget ”Trädgården”: ett bidrag som främst promotats av Claire. När vinnarens namn blir känt så väcker det dock många känslor, inte minst hos de anhöriga. Det vinnande bidraget är nämligen inskickat av Mohammed Khan, som är muslim. Islamofober och anhöriga protesterar kraftigt mot att att en ”islamisk trädgård” ska byggas som minnesmonument. Att Mohammed Khan inte har något med terrorism att göra spelar ingen roll. Juryns val blir kraftigt ifrågasatt och en utfrågning arrangeras och sänds i internationell TV.

Som icke-amerikan har jag svårt att förstå allt ståhej. Jag minns mycket väl 11:e september och ser det som en väldigt tragisk händelse, men utan att förminska de anhörigas rätt att sörja så anser inte jag att 11:e september är en större händelse än alla andra terrordåd, krig och skit i världen. Jag vet inte om en sådan här tävling skulle kunna bli en världsangelägenhet, men jag hoppas inte det.

Man kan försöka läsa boken som en bok om främlingsfientlighet, rasism och islamofobi och försöka se förbi att den kretsar kring 11:e september, men ärligt talat tycker jag inte att det lyfter och blir intressant. Boken består av ungefär 350 sidor dialog och karaktärerna är svåra att lära känna, kanske för att författaren har sparat in på ungefär all text som inte är tjatig dialog. Den enda karaktär som jag har någon direkt tanke kring är Claire, som jag kommer på mig med att blanda ihop med den tröttsamma huvudpersonen i Presidentens hustru – som är jävligt svår att tycka om.

Nej, tyvärr blev jag besviken över den här boken. Jag har svårt att relatera till den och tycker att masspsykosen kring det där monumentet känns orealistiskt. Rent språkmässigt känns boken ointressant och har för lite variation. Det förutsätts nog att man är amerikan för att kunna bli berörd av det här.

Några andra som skrivit om Paradisträdgården är DN, Bokhora och Fiktiviteter. Den kan köpas hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

8 svar på “Paradisträdgården”

  1. Intressant att läsa någon annans reaktion. Jag håller inte riktigt med dig – visst, det var inte en bok där de många olika individer som skildras kröp under huden, men som samhällsskildring tycker jag den var mycket intressant. Är visserligen intresserad av det amerikanska samhället och det sätt det (inte) fungerar och det är kanske en förutsättning för att man ska fastna för den här boken. Tycker Lotta Olsson fångade det bra i DN, där hon skrev något i stil med att boken handlar om hur politiken påverkar individen och hur individen påverkas av politiken.

    1. Jag tror att mycket av min besvikelse handlar om att den är så ointressant skriven att det som borde vara intressant, samhällsskildringen, inte kommer fram. Jag har ingenting emot att läsa om USA, men kanske just därför hade jag hoppats på mycket mer av den här boken. Det blev så platt i Paradisträdgården. Karaktärerna är stereotyper som i någon mening säger mycket om författarens egna fördomar (invandrarkvinnor som inte kan språket; Mo, som är så neutralt beskriven, i en iver att inte få honom att framstå som vare sig god eller ond, att han är helt ointressant, överklasshemmafruofferkoftatråk-Claire.. Suckelisuck.. ;)).

  2. Har varit lite nyfiken på den här boken, men också varit lite rädd för att jag ska komma att reagerar ungefär som du på den. Får se om jag läser den eller helt hoppar över den.

    1. Jag blev inte så imponerad av boken, men jag har en känsla av att jag är ovanligt kritisk.. 😮 Vore kul att se vad du tycker om den!

    1. Ja, jag tycker nog inte att man missar något om man hoppar denna. Dock har den fått väldigt bra kritik från andra, så det är väl som vanligt väldigt subjektivt vad man gillar.. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.