Bokens författare/redaktör: Bryant, Bonnie

Till häst i New York

Postat av
Svara

Ännu en hästbok utläst! Jag har nu faktiskt läst alla böcker om de tre stallkompisarna Lisa, Carole och Susan och jag kan nog konstatera att böcker inte är så hemskt bra som jag tyckte att de var när jag var liten.

I Till häst i New York lämnar de tre kompisarna sin lilla idyll till småstad och åker till New York för att titta på en stor tävling, där en vän till dem ska ställa upp. Väl i New York kastas de rätt in i ett typiskt fall för deras klubb, Sadelklubben. De råkar av en slump på en stor flickidol: skådespelaren Skye Ransom och han måste lära sig att rida inför en roll i en film.

Boken varken stör eller berör särskilt mycket, men är ändå hemskt söt och trevlig. Stallkompisar var min barndoms favorithästböcker och jag kan verkligen förstå hur de blev det. Ridlektionerna och ridturerna är beskrivna på ett närmast pedagogiskt sätt och på så sätt att man känner igen sig om man själv är en hästtjej som går på ridskola och lär sig grunderna. Samtidigt är böckerna konstruerade så att vem som helst kan känna igen sig även i de episoder som inte direkt berör hästarna och ridningen. Lisa, Susan och Carole är verkligen olika som personer och alltid finns det någon av dem man som liten tjej kan känna igen sig i och tycka om.

Jag tycker ändå att det har varit skojigt att dyka ner lite i genren igen! Och jag undrar vad jag skulle tycka om t.ex. Peter Pohls böcker eller böckerna om Steffie och Nellie (av Annika Thor) eller om Mirandaböckerna (av Kerstin Sundh) om jag läste om dem. De var favoriter på sin tid, så att säga, men vad skulle jag tycka idag? Skulle jag våga? Eller är risken för stor att jag inte längre hittar något bra i dem? Usch, vad hemskt det vore!

Böckerna om Rut-Emma älskade jag i alla fall som liten och när jag läste om dem i somras tyckte jag fortfarande att de var kanon. En annan som som riktar sig till en yngre publik är Le petit prince och den är ju helt underbar! Detsamma får nog sägas gälla för Astrid Lindgrens böcker, som kan tilltala små som stora, inte sällan på helt olika sätt.

Vilka barnböcker tycker du är ”odödliga” favoriter? Har du vågat läsa om det du gillade när du var liten?

Sadelklubben ställer upp

Postat av
2

Stallkompisar hörde till mina favoritböcker när jag var 10-12 år och Sadelklubben ställer upp är en av två böcker i serien som jag inte har läst förut. Det var med stora nostalgikänslor jag öppnade den här boken, men också med lite besvikelse som jag la den ifrån mig. Det är tyvärr en ganska platt bok, med enkla intriger och ingen direkt djupdykning i känslor och relationer. Det spelar dock ingen större roll. Hästtokiga tjejer kan nog fortfarande älska böckerna om de tre kompisarna Lisa, Susan och Carole och deras upptåg. I den här boken handlar det om en kadriljuppvisning, som de planerar som en överraskning för att locka fler elever till sin ridskola.

Ett plus i kanten för att skildringarna av hästarna och ridningen faktiskt känns som om de kommer från någon som själv har varit där och vet vad det handlar om. Det är inte överdrivna och löjliga berättelser om tjejer som tävlar i världsmästerskap med vildhästar, utan autentiskt berättat om ridlektioner för några tjejer som har lärt sig grunderna.

En sommar utan hästar

Postat av
Svara

Susan har fått en spricka i svanskotan sedan hon ramlade ned från ett träd. Det innebär att hon varken kan sitta ned eller vad värre är: inte kan rida. Extra otur är att det skulle ske just nu, när det är sommarlov och man ska rida varje dag. Susans två bästa kompisar, Lisa och Carole, lovar storslaget att så länge inte Susan kan rida så ska inte de heller rida. De bestämmer att om någon skulle bryta löftet så måste den personen bjuda in den snobbiga och bortskämda Veronica Di Angelo i deras klubb, vilket är någonting som ingen av de vill göra.

När Lisa nu ändå inte kan rida så bestämmer hon sig för att följa med sin mamma till Los Angeles och hälsa på moster Alison, som är svårt sjuk. Lisa träffar dock inte bara moster Alison, utan hon träffar även den unge filmstjärnan Skye. Los Angeles-resan passar Lisa perfekt, för Lisa tror att hon inte kommer att få ett tillfälle att rida där.

Carole följer med sin pappa till New York, där den före detta tävlingsryttarinnan Dorothy De Soto bor. Medan Caroles pappa är borta så hjälper hon Dorothy i stallet, men att rida avstår hon från trots att det är svårt. Särskilt svårt blir det när hon träffar den underbara hingsten Southwood.

Susan stannar hemma och hjälper till på ridskolan, där hon hjälper de små barnen som är på ridläger. Barnen är snälla och söta, men det är på väg att gå riktigt illa när Susan berättar en gammal legend.

Det här är en riktigt rolig och gullig hästbok, som hör till en av mina största favoriter i den genren. Kanske är den lite förutsägbar, men det gör ingenting.