Värddjuret

Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur för puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager. Betyg: 5 juicepaket av 5.

Värddjuret av Marie Hermansson
Värddjuret av Marie Hermansson

I Värddjuret är det en kvinna i 35-årsåldern som har huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – hon är ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.

Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.

Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto mer vag blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.

Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret var en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.

Citerat ur Värddjuret

”Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.

Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.

Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.

Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.

Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.

Och jag kände igen alltihop.

Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.

Jag hade inte alls kommit vilse.

Jag hade kommit hem.

Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid”

Värddjuret av Marie Hermanson
Värddjuret av Marie Hermanson

Om Marie Hermanson och om Värddjuret

Marie Hermanson (född 1956) är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har  därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie. Hennes senast roman är Skymningslandet (från 2014). Marie Hermanson har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 1995 (första svenska utgåvan (utgåvan på bilden ovan), Bonniers), 2014 (den här e-boksversionen, Bookmark förlag).
Antal sidor: 199.
ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.
Andras röster: Booksesseddagensbok.com.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ensam i livet efter ett flerårigt förhållande med en gift man ger hon sig iväg till Borneo. Resan ger henne respit från vardagen och en sällsynt möjlighet till återblick på sin barndom, sitt liv.

Men när hon återvänder till Sverige förändras allt. Hon känner plötsligt en svag muskelryckning i låret, den varar bara någon sekund men liknar inget hon dittills varit med om. Känslan är fullkomligt ny och främmande.

Efter mötet med en excentrisk läkare, specialist på tropiska sjukdomar, får hon veta sanningen. Hon har blivit värddjur för en annan varelse…”

Skymningslandet

Skymningslandet - Marie Hermanson

Martina är en typisk ung vuxen av idag. Hon saknar riktigt jobb och hankar sig därför fram med hopplösa timanställningar. Hennes bostadssituation är ännu mer hopplös. Hon har precis blivit av med andrahandslägenheten och har egentligen ingenstans att ta vägen. Flickrummet är bortrenoverat.

Så träffar hon en gammal kompis som hon egentligen har tappat kontakten med. Kompisen, Tessan, har jobbat inom hemtjänsten under en tid, men berättar nu att hon har ett nytt jobb på Glimmenäs och hon föreslår att Martina följer med dit ut. Glimmenäs är en herrgård och där bor en äldre dam, Florence, som behöver assistans. Det visar sig snart att den excentriske Florence lever i sin egen värld där det ömsom är nutid och ömsom är 40-tal och dags för överdådiga middagar med diplomater och annat fint folk, som naturligtvis inte lever längre. Hon kommer snabbt på att Martina kan få anställning som ”sekreterare”. Snart ansluter också en tredje ung kvinna, Judith, som plötsligt dyker upp under mystiska omständigheter och så småningom tillkommer två unga män som också har det lite trassligt med jobb. Fem unga vuxna med röriga liv hittar så sin plats på Glimmenäs och de hinner också måla upp drömmar om vad Glimmenäs skulle kunna användas till och vad de skulle kunna göra med sina liv. När Florence plötsligt får en stroke väcks en förhoppning om att det kanske går att ärva herrgården på ett eller annat sätt.

Från Hermansons tidigare böcker är jag van vid ett visst mått av övernaturligt och science fiction, men till min förvåning är inte Skymningslandet en sådan bok, trots att miljöerna och karaktärerna verkligen öppnar för att det berättelsen ska utveckla sig till en skruvad historia med övernaturliga inslag. Jag vet inte om jag är besviken eller tacksam över det.

Det här är istället en förhållandevis jordnära bok där Hermanson tecknar ett Sverige där unga lever i utanförskap och har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och skaffa sig ett eget hem. De unga vuxna kan knappt drömma om framtiden eftersom den framstår som så oviss. Det är intressant att hon bygger en spänningsroman och förlägger handlingen till Glimmenäs för att berätta om det här samhällsproblemet. Man kan ju tänka att det hade varit enklare att skriva om det på ett mer direkt sätt, t.ex. att mer ingående skildra hur det kan vara att sitta och vänta på jobb-SMS, inte veta var man ska sova nästa vecka och att inte ha någon buffert eftersom man inte har någon ordentlig inkomst. Jag tycker att Hermansons annorlunda grepp både funkar och inte funkar. Det är en spännande berättelse i sig med huvudpersonernas äventyr i Glimmenäs, men det känns också som att hon hade kunnat utveckla den berättelsen mer och sparat samhällskritiken till en egen bok, så att säga.

Sammantaget tycker jag att det här är en aktuell, tankeväckande och läsvärd bok, även om den jag gärna hade sett att den inte varit så spretig. Ämnet är viktigt och hade förtjänat lite mer fördjupning.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är GP, Fiktiviteter och CatOnHat.

Himmelsdalen

Daniel ska hälsa på sin enäggstvilling Max, som bor på det som Daniel tror är ett privat vårdhem för psykiskt sjuka. Väl där vill Max att de tillfälligt ska byta plats, så att han kan ta sig ut från området och göra några skumraskaffärer som brådskar. Daniel är inte så pigg på idén, men blir inlurad i arrangemanget och finner sig efter ett par dagar övergiven av brodern. Nu tror alla, både boende och personal, att han är Max.

Det så kallade vilohemmet visar sig heller inte vara ett vilohem, utan ett stort forskningsprojekt, där dömda förbrytare med psykopatisk läggning hålls fångna och ingår i forskning för att försöka göra dem friska. Plötsligt är hemmet inte längre en trevlig plats, utan skrämmande och farlig, och det verkar vara en omöjlighet att komma därifrån.

När jag läste den här boken svängde jag lite fram och tillbaka i min åsikt om den. Först och främst var jag inte så peppad på att läsa den eftersom min mamma redan hade påbörjat den och inte ens tyckt att den var värd att avsluta. När jag började läsa slogs jag av att mycket i den känns sökt och konstruerat. Bara en sådan sak som att boken handlar om tvillingar som skiljts åt i barndomen och gått åt olika håll, känns som en saga. Efterhand så drogs jag dock med i berättelsen. När jag hade släppt det irriterande kring att Daniel helt enkelt inte åker därifrån eller att personalen på stället inte kollar upp enkla saker i stil med data från folkbokföringen, för att konstatera att Max har en tvilling, så kunde jag faktiskt tycka att boken var riktigt spännande. När ca 100 sidor återstod hade jag egentligen tänkt släcka läslampan för kvällen, men kunde plötsligt inte sluta läsa, för att den var så kittlande och jag ville veta hur allt hängde ihop. Det är sällan jag sträckläser en bok, men Himmelsdalen är en ovanligt skrämmande spänningsroman.

Egentligen tror jag att största felet med den här boken var min egen inställning. Man måste redan från börja läsa den som en science fiction och inte försöka se den som en vanlig roman, så att säga. Det här är en skruvad och knasig bok, särskilt ballar den ur mot slutet, men om man köper grejen och tänker bort att allt faktiskt är orealistiskt och överdrivet så är boken riktigt spännande.

Några andra som läst och skrivit om Himmelsdalen: SvD, Annika Koldenius och hyllan. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Musselstranden

När Ulrika var barn var sommaren och vistelsen vid sommarhuset årets händelse. Då fick hon träffa den starkt beundrade vännen Ann-Marie. Som vuxen har hon fortfarande inte glömt bort somrarna tillsammans med Ann-Marie. Något som särskilt har etsat sig fast i minnet är den sommaren då Ann-Maries fyraåriga adoptivsyster under mystiska omständigheter försvann och flera veckor senare återfanns helt oskadd på ett klipputsprång vid Musselstranden.

När den vuxna Ulrikas söner hittar ett gammalt skelett efter en människa på Musselstranden kommer åter minnena om Ann-Maries syster och Ulrika börjar smått fundera på om skelettet från människan på Musselstranden kan ha någonting att göra med den lilla fyraåriga flickan som återfanns just där.

Det här är en både spännande och bra bok. Kanske mest uppskattar jag berättelsen om Ulrikas och Ann-Maries vänskap, som blir allt svårare ju äldre de båda flickorna blir. Boken är en fin skildring av hur det kan vara att bli vuxen. Berättelsen om barnet som försvann tycker jag dock är för osannolik för att jag verkligen ska engagera mig och mot slutet blev boken ganska tjatig.