Ny bok av Jessie Burton: Musan

När jag skrev om sommarens böcker (inlägg I och II) så missade jag en bok som kommer i augusti. Då kommer i alla fall en ny roman av Jessie Burton. Jag brukar inte fastna för historiska romaner, men tidigare i år läste jag Miniatyrmakaren av samma författare och jag tyckte att den var riktigt bra trots att det alltså är en bok som utspelar sig i 1600-talets Amsterdam. Miniatyrmakaren var dessutom väldigt annorlunda och bjöd på en del överraskningar under läsningens gång…

I slutet av sommaren kommer Musan. Handlingen är då framflyttad till 1900-talet. Boken handlar dels om en kvinna, i 60-talets London, som arbetar som sekreterare åt en gallerist och dels om en spansk kvinna, dotter till en konsthandlare, som lever på 30-talet. Två berättelser lär med andra ord vävas ihop. Den här boken är jag nyfiken på!

Någonting som verkligen fick Miniatyrmakaren att sticka ut var förresten framsidan! Och Musan är inte sämre. Riktigt snyggt! Jag älskar alla detaljer i bilden, färgerna, allt!

Musan av Jessie Burton
Musan av Jessie Burton

Vitsvit

Vitsvit av Athena Farrokhzad är en diktsamling om att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Det är en bok där alla detaljer, från de exakt formulerade raderna till formgivningen, känns genomtänkta. Betyg: 4 mjölkkannor av 5.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

När jag lyfter upp diktsamlingen Vitsvit tittar jag rakt på mig själv – omslaget är silverglänsande och speglande. Det är knappast en slump att mötas av sig själv, i mitt fall ett vitt ansikte som betraktar den här boken. Jag vill i alla fall tro att det är högst medvetet, även om man i och för sig kan tänka att det silvriga, ljusa helt enkelt ska anspela på det vita i bokens titel. Oavsett är det genialt och den intressanta formen fortsätter sedan in i boken. Här har all text fått en svart bakgrund och vit text spränger alltså fram ur mörka maskningar. Jag tycker att det är väldigt fint. Det är en lek med vitt och svart, men ger också en viss känsla av att överhöra något privat.

Dikten består också av något privat. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar som talar till den enda röst som egentligen inte hörs i boken, annat än mellan raderna. Det är uppmaningar och anklagelser sprungna ur de erfarenhet som familjemedlemmarna delar av att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Genom citaten berättar de om vad de har varit med om, det våld de har tvingats uppleva eller bevittna, och de kastar ur sig sina tankar kring att starta om på en ny plats.

Citaten är många gånger som små ordspråk och det kan ibland kännas som att jag redan har hört dem förut, men det beror inte på att de är plagierade utan på att de helt enkelt sätter fingret på något, att de är brännande och att de i sina precisa formuleringar är väldigt tänkvärda. Det är också fint att det är en bok som har en väldigt tydlig linje och ett väldigt starkt tema, men där det egentligen går att slå upp boken på vilken sida som helst och läsa. Jag tycker verkligen att Vitsvit är en stark läsning. Det är också en bok där varje detalj känns rätt, från det speglande omslaget till varje litet ord och formulering.

Citerat ur Vitsvit

”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition

Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes

På dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler
som om ljuden som kom ur hennes mun
kunde tvätta olivoljan ur huden”

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Vitsvit av Athena Farrokhzad

Om Athena Farrokhzad och om Vitsvit

Athena Farrokhzad (född 1983) är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Hon är även kursansvarig och handledare på Författarskolan vid Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Farrokhzad är född i Teheran i Iran, men är uppvuxen i Göteborg. Hon debuterade som författare 2013 med Vitsvit, som sedan nominerades till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och som belönades med Karin Boye-priset. Sommaren 2014 var hon värd för Sommar i P1 och valde då att ägna programmet åt att tala om feminism, klass och rasism. Programmet rörde upp mycket känslor och ledde bland annat till 70 anmälningar till granskningsnämnden.

Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2016 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 70.
ISBN: 978-91-0-013114-2, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”I Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit turneras utsagor om våld och vithet, i en dialog mellan familjemedlemmar som är bundna till varandra genom revolutionens och migrationens erfarenhet. Diktjaget kommer endast till tals genom de citat som hon placerat i familjens munnar, citat där hon omväxlande anklagas och tas i försvar. Vitsvit är ett körverk som aldrig låter frågan om ursprung och ansvar stelna till ett svar, som gång på gång skriver fram repressionens förödande grundvillkor: ”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.”

Fina framsidor: Lagerlöf i pocket och andra pärlor

Fina framsidor tycker jag om! Här kommer ett gäng som jag har fått upp ögonen för på sisone.

Först ut är en bok utgiven av bokförlaget Tranan, som verkligen brukar vara duktiga på att formge sina böcker. Jag är t.ex. hemskt förtjust i Fallet Mersault av Kamel Daoud. Jag älskar färgerna, skuggorna och att det är så skarpa linjer i bilden. Det matchar också de brutala motiv som också finns mellan raderna om man tittar närmare. Trots att motiven är så stiliserade så finns det mycket att upptäcka och mycket känsla i bilden. Det gillar jag!

Fallet Meursault av Kamel Daoud
Fallet Meursault av Kamel Daoud

Bildning är en annan snygg bok, tycker jag. I den här boken, där ett antal författare skriver om bildning och bildningens betydelse, pryds framsidan av bildningens symbol nummer ett: kolonner. Fast de lutar? Rasar? Som sagt: jag gillar verkligen sådana här nästan löjligt stiliserade och enkla bilder som ändå väcker både nyfikenhet och tankar!

Bildning
Bildning

Jag tycker också om framsidan till pocketutgåvan av Livet enligt Fikry. Det är så glada och fina färger. Ja, och så har jag uppenbarligen en grej för väldigt stiliserade motiv… I det här fallet har man i alla fall med väldigt enkla medel fått till ett väldigt levande och lockande motiv där det händer saker om man tittar närmare. Kul!

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Slutligen. Vad glad jag blir av alla finfina pocketutgåvor av gamla klassiker. BonnierPocket har den senaste tiden gett ut t.ex. Selma Lagerlöf-klassiker med såhär underbara framsidor <3:

Mönstren på Selma Lagerlöf-böckerna är från tyger formgivna av systrarna Lisbet och Gocken Jobs (verksamma från 40-talet och framåt). Jag kände inte till dem sedan tidigare. Nu skulle jag vilja inreda med deras tyger och mönster överallt!!

Bok jag vill läsa: Fantastiska vidunder och var man hittar dem

En av mina favoritfilmer från förra året är faktiskt Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Boken utspelar sig i Harry Potters universum, men långt före Harrys tid, och följer magizoologen Newt Scamander (spelad av den helt fantastiske Eddie Redmayne(, som btw borde ha belönats med en Oscar för sin roll i The Danish Girl)). Jag avskydde i och för sig den urlöjliga kärleksstoryn och flera av de totalt ointressanta och klichéartade bifigurerna, men det vägdes faktiskt upp av att filmen var så mysig och av att det är så härligt att få vara i Harry Potters värld en stund. Filmen är inte helt ospännande, men mest av allt tyckte jag faktiskt att den var gullig – så som det blir med magiska djur. 🙂

Det var såklart en lågoddsare att filmmanuset skulle bli till bok. 🙂 Ändå måste jag erkänna att jag missade den här utgivningen och av den anledningen så räknade jag inte heller upp den i något av mina inlägg om vårens böcker (I, II, III). Men visst vill jag läsa den! Och man blir ju inte mindre lockad av framsidan!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling
Fantastiska vidunder och var man hittar dem av J.K. Rowling

Några framsidor som sticker ut: historiska romaner

Här om veckan bloggade jag om böcker som jag dömer efter framsidan. Närmare bestämt skrev jag att det finns alldeles för många beige och bruna historiska romaner och att dessa inte känns så lockande för mig att läsa.

Fast sanningen är ju att det också finns många framsidor som inte alls känns sådär stereotypa som de där brunmurriga och ”seriösa” framsidorna som jag bloggade om.

Kanske särskilt vill jag applådera Anna Laestadius Larssons Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. De två förstnämnda har, precis som så många andra historiska romaner, äldre målningar på framsidan, men alla tre är också förvånansvärt ”chick lit”. Oväntat! Jag gillar det! Jag har inte läst någon av dem, men sådana här framsidor väcker verkligen min nyfikenhet.

Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Barnbruden av Anna Laestadius Larsson
Pottungen av Anna Laestadius Larsson
Pottungen av Anna Laestadius Larsson
Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson
Räfvhonan av Anna Laestadius Larsson

En annan riktigt snygg historisk roman är Miniatyrmakaren. Även här så finns det typiska inslag som man brukar se hos historiska romaner, men framsidan är också oväntat härlig och klar i färgerna. Det glittrar nästan om den! Alldeles snart ska jag förresten börja läsa Miniatyrmakaren, för den blir nästa bok i jobbets bokklubb. 🙂

Miniatyrmakaren av Jessie Burton
Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Har du fler exempel på annorlunda framsidor till historiska romaner?

Fina framsidor: Snygga deckare (inte lika intetsägande som dussindeckaren!)

Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.

Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂

Feelgooddeckaren

Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina Mazettis Tyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:

Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom
Les gens du Balto av Faïza Guène
Les gens du Balto av Faïza Guène
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith

Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.

Deckare light (roman med lite deckarinslag)

Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
Dödskänd av Ben Elton
Dödskänd av Ben Elton
Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

”Tjejdeckaren”

Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex. Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).

Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörka platser av Gillian Flynn
Mörk jord av Belinda Bauer
Mörk jord av Belinda Bauer

Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni Drougges Berit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.

Bluffen av Unni Drougge
Bluffen av Unni Drougge
Skulptrisen av Minette Walters
Skulptrisen av Minette Walters
En skugga blott! av Maria Lang
En skugga blott! av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Farligt att förtära av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Inte flera mord! av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Rosor, kyssar och döden av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang

Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut

Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):

Farlig sanning av Anna Jansson
Farlig sanning av Anna Jansson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
Knackningar av Johan Theorin
Knackningar av Johan Theorin

Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!

Isprinsessan av Camilla Läckberg
Isprinsessan av Camilla Läckberg

Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.

Paradisoffer av Kristina Ohlsson
Paradisoffer av Kristina Ohlsson

I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!

I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
I tystnaden begravd av Tove Alsterdal
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Mördare utan ansikte av Henning Mankell
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!

Omslagspapper runt inbundna böcker…

… vad har man dem till? Jag brukar ta av dem så att de inte ska repas sönder eller nötas ut medan jag läser, trycker ned boken i väskan etc., men kanske ska man egentligen ha omslagspapper runt inbundna böcker för att skydda själva boken? 😮

Det här är fånig fundering faktiskt, men jag har aldrig fattat vad de där skyddspappren ska vara bra för! Ofta döljer de ingenting annat än en enfärgad pärm utan något speciellt mönster eller text, så för mig känns det som att framsidan liksom utgörs av skyddspappret runt omkring och då vill man ju vara rädd om det. Det gäller inte minst omslaget till Bodil Malmstens Samlade dikter, för just detta skyddsomslag är i genomskinlig plast och det är på den som titel, författarnamn etc. finns tryckt. Jag tycker att skyddsplasten verkligen gör hela formen i det fallet!

Samlade dikter av Bodil Malmsten
Samlade dikter av Bodil Malmsten

Sedan finns det i och för sig böcker som Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl med flera. De är i någon mening lika fina med som utan skyddsomslag! 🙂

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Hur gör du med skyddsomslagen? Är du rädd om dem eller rädd om boken? 😉

5 snygga böcker: mönstrade sidor och sånt

Igår skrev jag ett taskigt inlägg där jag hängde ut deckarframsidor som tråkiga och intetsägandeSå idag väger jag upp genom att posta ett inlägg med några snygga böcker som jag har fått upp ögonen för på sistone. 🙂

Först ut är Roxane Gays I vilt tillstånd, som stod på snabblånshyllan när jag var på bibblan för ett tag sedan. Alla böcker borde ha infärgade sidor, eller, ännu bättre: mönstrade sidor!! Det är verkligen en snygg detalj. Dessutom har den här boken den perfekta smutsrosa färgen. 🙂

I vilt tillstånd av Roxane Gay
I vilt tillstånd av Roxane Gay

Katter är livet. Min sambo hävdar att jag gillar allt med katter på. Det kanske är sant? Nog är väl framsidan till Ingerun Sjösvärds Kattguden, med sina stiliserade missar, hemskt fin i alla fall!

Kattguden av Ingerun Sjösvärd
Kattguden av Ingerun Sjösvärd

Jag gillar djurmönster i allmänhet egentligen. Jag fastnar i och för sig sällan för bruna och beige framsidor, men Giraffens hals av Judith Schalansky alltså..! Jag tycker att det är skitsnygg att den är så prydlig och seriös, som en gammal skolbok, och att man får se giraffens skelett! Det livar upp på något sätt.

Giraffens hals av Judith Schalansky
Giraffens hals av Judith Schalansky

Brombergs förlag har gett ut Pär Lagerkvist i ett antal löjligt snygga nyutgåvor. Jag har redan bloggat om dem och hyllat guldet, färgerna och de snygga mönstren. Nu hyllar jag dem igen! Så snygga, särskilt när man ser dem tillsammans! 🙂

Barabbas av Pär Lagerkvist
Barabbas av Pär Lagerkvist
Bödeln av Pär Lagerkvist
Bödeln av Pär Lagerkvist
Dvärgen av Pär Lagerkvist
Dvärgen av Pär Lagerkvist
Samlade dikter av Pär Lagerkvist
Samlade dikter av Pär Lagerkvist
Sibyllan av Pär Lagerkvist
Sibyllan av Pär Lagerkvist

Några andra böcker som jag redan har hyllat, men som jag vill hylla igen, är bokförlaget Tranans sjukt snygga nyutgåvor av Roberto Bolaño. Den första boken jag fastnade för var Noveller 1: Telefonsamtal. I Tranans nyutgåva har den en fantastisk minimalistisk design där den stora ettan som pryder framsidan också får spilla ut över bokens sidor. Nu har även Noveller 2: Horor som mördar kommit ut i samma snygga form.

 

Uppföljare till Lena Anderssons Allvarligt talat. Och några helt fantastiska pocket!!

Jag har ägnat några inlägg åt vårens kommande böcker, men som alltid när jag letar efter kommande böcker så upptäcker jag också godbitar som jag har missat från tidigare utgivning.

Bland annat har jag missat att det har kommit en uppföljare till Lena Anderssons Allvarligt talat. Den nya boken, som kom ut i november, heter helt enkelt Mer allvarligt talat och precis som föregångaren så innehåller den Lena Anderssons svar på existentiella lyssnarfrågor från radioprogrammet Allvarligt talat. Jag tyckte att Allvarligt talat var fantastisk och skulle inte tacka nej till den tjusiga uppföljaren..! Illustrationerna är precis som tidigare gjorda av Stina Wirsén.

Mer allvarligt talat av Lena Andersson
Mer allvarligt talat av Lena Andersson

Sedan kanske inte det här är böcker som jag direkt behöver köpa, i och med at jag redan äger dem, men flera av Jonas Hassen Khemiris böcker har fått uppdaterade pocketomslag! De ser kanske inte så mycket ut för världen när man bara ser dem framifrån, men jösses vad snygga de är om man vänder lite på dem. Jag älskar det här med infärgade sidor! Och sedan älskar jag alla böcker av Jonas Hassen Khemiri såklart. Jag hoppas att han skriver på något nytt…

Allvarligt talat

Allvarligt talat av Lena Andersson
Allvarligt talat av Lena Andersson

Allvarligt talat är ett radioprogram i Sveriges radio där olika kulturpersonligheter tar sig an livets små och stora frågor. I några säsonger har författaren Lena Andersson varit en av programvärdarna och i boken med samma namn som radioprogrammet finns hennes samtal från radion samlade tillsammans med illustrationer av Stina Wirsén. Andersson diskuterar här allt från att släppa någon som inte vill fortsätta att dejta till vad det är med just frukost, eller kanske kost i allmänhet, som är så laddat och viktigt att få till på rätt sätt. Högt och lågt, men alltid seriöst och genomtänkt svarar Andersson på lyssnarnas frågor med det lite akademiska och kärva språk som känns igen från till exempel hennes romaner Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar.

Jag tror att man måste läsa den här boken med rätt inställning och sinnesstämning för att inte tycka att det blir lite ofrivilligt komiskt och pretentiöst, men om man väl har den där inställningen så är det här verkligen en njutningsfylld läsning. Jag har läst och roats, tröstats och provocerats av den här boken. Ibland har den rent av väckt nya tankar och insikter. Det är som terapi i bokform; ja, men just det, såhär kan man ju också se på saken!

En fantastisk liten bok! Och formgivningen! Jag älskar omslaget, där både textur, illustration och typsnitt sitter helt perfekt. Inuti känns boken lyxig med härligt papper, fina illustrationer och fluffig text. Jag är riktigt glad över att ha den här pärlan i bokhyllan.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ha allvarliga och seriösa svarsförslag på livets små och stora frågor.

Betyg: 5 frågvisa lyssnare av 5.

Allvarligt talat av Lena Andersson
Allvarligt talat av Lena Andersson

Citerat ur Allvarligt talat

Varför ska man sträva efter att bli gammal? Finns det egentligen någon som riktigt uppskattar ålderdomen? […]

Många föredrar att finnas lite till framför att vara döda. Alltid bara en stund till, ty det är den tid man kan överblicka. Och det är väl det som är levandet,  att leva lite till. Inte att leva länge. Men längre. Om man alltid lever lite längre har man nästan evigt liv.”

Om Lena Andersson och om Allvarligt talat

Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.

Illustratör: Stina Wirsén.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 198.
ISBN: 9789127147232.
Andras röster: Bernur, BokstuganMän som läser.
Köp hos t.ex.: AdlibrisBokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”I två omgångar har Lena Andersson deltagit i Sveriges Radios programserie Allvarligt talat, och tillsammans med P O Enquist respektive Horace Engdahl svarat på lyssnarnas existentiella frågor. Bland annat om hur man bör förhålla sig till döden, om huruvida man måste älska sina föräldrar och om potatisen är en varelse eller inte. Denna bok innehåller Lena Anderssons alla svar. Det är tankeväckande, stärkande och roande läsning. För illustrationerna svarar Stina Wirsén.”