När upplysningsfilosofen Voltaire gav ut den här boken på 1700-talet måste den ganska överdrivna och ironiska boken ha väckt mycket uppmärksamhet. Boken är en elak satir där bland andra filosofen Leibniz får sig en känga för sin teori om orsaker och verkan och för sitt påstående att allting är ordnat till det bästa. I boken behandlar Voltaire många ämnen som var aktuella när boken skrevs och vore det inte för de bra förklaringarna i slutet av boken skulle åtminstone inte jag ha förstått så mycket av vad Voltaire egentligen vill säga. Tack vare förklaringarna kan man dock hänga med i boken och förstå vad Voltaire egentligen menar och vem han förlöjligar eller skriver om.
Själva boken handlar om Candide som på grund av sin kärlek till den vackra Kunigunda blir utsparkad från det slott där han har bott. I och med denna händelse tar sig en lite skruvad, men faktiskt underhållande, berättelse fart och vi får följa Candide på en lång resa i jakten på den försvunna Kunigunda.
Berättelsen i sig är rätt kul och fantasifull, men det bästa med boken är all kritik och betraktelser som Voltaire smyger in i historien. Sista kapitlet är i mitt tycke bäst eftersom det innehåller en del intressanta funderingar kring lyckan och var man finner den.
Kommentera & diskutera gärna!