Kategorier
-

Nomineringarna klara till Årets bok (är det nu jag måste rösta på Den svavelgula himlen?)

Här om veckan tillkännagavs det vilka böcker som är nominerade till det folkliga priset Årets bok, som delas ut av Bonniers bokklubbar. Det är alltså redaktörerna hos Bonniers bokklubbar som utser de nominerade böckerna och sedan är det upp till läsarna att gå in och rösta på sina favoriter (vilket man gör på www.bonniersbokklubbar.se/arets-bok-2018-rostsida).  Det är en frisk blandning i årets lista över nomineringar. Där ryms allt från deckare och feelgood till kritikerrosade romaner och biografier:

  • Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  • Mischling, Affinity Konar
  • Den svavelgula himlen, Kjell Westö
  • Skrik tyst så inte grannarna hör, Karin Alfredsson
  • Koka Björn, Mikel Niemi
  • Nej och åter Nej, Nina Lykke
  • Mitt hjärtas oro, Malou von Sivers
  • Annabelle, Lina Bengtsdotter
  • Husdjuret, Camilla Grebe
  • 1793, Niklas Natt och Dag
  • Kvinnan i fönstret, A J Finn
  • Den lilla bokhandeln runt hörnet, Jenny Colgan

Den enda boken jag har läst är Den svavelgula himlen av Kjell Westö, så jag får väl rösta på den! 😉 Nä, skämt åsido. Jag älskar verkligen de mer folkliga priserna och tycker t.ex. att Augustprisutdelningen är en av årets höjdpunkter (jag tycker att Augustpriset brukar gå till långt mer lättillgängliga böcker än exempelvis Nobelpriset…). Men det finns ett uppenbart problem med priser som går till den som skrapar ihop flest röster från läsare. Många bokintresserade personer har förmodligen inte läst någon av böckerna på listan och några har väl kanske på sin höjd läst ett par-tre titlar. Till slut kokar det närmast ner till att handla om att vinnaren blir den bok som hängt sig kvar längst på topplistorna. I någon mening skulle man kunna kolla på försäljningssiffror istället för läsarröster.

Förra året gissade jag att bestsellern Störst av allt av Malin Persson Giolito skulle kamma hem det, men där hade jag i och för sig fel. Vinnaren blev istället Glöm mig av Alex Schulman. Jag vill inte påstå att det var en oförtjänt vinst, för jag vet att många verkligen har berörts av boken och den fick också fina recensioner, men lite får man väl misstänka att han blev hjälpt av att ha många följare? Schulman är ju sedan åratal ena halvan av duon Alex & Sigge, som driver det som alltjämt är en av Sveriges största podcasts. Genom åren har han också bloggat och skaffat sig följare i en mängd kanaler. Låt mig gissa att den nigerianske författaren Ayòbámi Adébáyò har färre följare än t.ex. Schulman (här i Sverige åtminstone). Som ett exempel.

Glöm mig av Alex Schulman
Glöm mig av Alex Schulman

Nåja. Jag vill inte kritisera Årets bok, såklart! Det är kul och peppigt med prisutdelningar och jag tycker att det är superhärligt när böcker får uppmärksamhet i olika kanaler, så självklart tycker jag att Årets bok är ett kul initiativ. Men det är tyvärr inte ett pris som kommer att ge mig några intressanta boktips, om jag säger så. Eller ja. Jag vill såklart läsa Ayòbámi Adébáyò, men det ville jag redan innan nomineringarna tillkännagavs… 😉

Har du läst någon av de nominerade böckerna? Vem röstar du på?

Kategorier
Brontë, Emily

Svindlande höjder

Svindlande höjder av Emily Brontë är en klassisk roman om kärlek, hämnd och släktfejder. Den började oväntat kul, men utvecklade sig till en lite för lång och lite för rörig historia. Betyg: 3 ponnyer av 5.

Svindlande höjder av Emily Brontë
Svindlande höjder av Emily Brontë

Svindlande höjder gavs ut första gången 1847 och är Emily Brontës enda roman. Trots att det är en sådan odödlig klassiker och trots att den finns i ett flertal filmversioner, så började jag faktiskt att läsa den här boken utan att ha någon som helst koll på vad en skulle handla om. Jag kan tycka att det är härligt att ge sig på en bok utan att veta på förhand vad som ska hända, men i det här fallet tror jag att berättelsen hade vunnit på att läsas med mer koll och gärna med ett släktträd framför sig.

Boken började bra och överraskande med en serie dråpliga scener. Mr. Lockwood hyr godset Thrushcross Grange och nu har han tagit sig över det besvärliga engelska landskapet till sin hyresvärd, Mr. Heathcliff, på godset Wuthering Heights. Stackars Lockwood gör vad han kan för att socialisera med sina grannar, men alla samtalsämnen och alla försök att lätta upp stämningen faller platt och såväl hyresvärden som de andra på granngodset verkar vara riktiga original. Lockwood misstar svärdottern för Mr. Heathcliffs fru, ser fel på en död kanin och ett husdjur och blir inte direkt vän med husets hundar. När kvällen närmar sig har vädret blivit riktigt dåligt och Lockwood försöker förgäves fiska efter att antingen få hjälp att ta sig tillbaka eller att få sova över på Wuthering Heights. Det slutar förargligt med att han olovligen försöker sova över i det som visar sig vara sovrummet för den framlidna Catherine Earnshaw, Heathcliffs livs (olyckliga) kärlek. När Heathcliff hittar honom får Lockwood bråttom därifrån och han kommer till slut hem till Thurshcross Grange med en rejäl förkylning. Ungefär här ändrar berättelsen karaktär och resten av boken handlar om alla komplicerade turer som lett fram till att Heahtcliff är den tyrann han är idag och att han nu bor på Wuthering Heights med sin svärdotter och de andra i huset. Berättelsen ges av hushållerskan på Thurshcross grange som börjar berätta medan Lockwood ligger sjuk.

Det är många turer hit och dit. De personer som är iblandade i Heathcliffs liv har likartade (eller samma) namn och berättelsen rör sig också i tiden, vilket gör att man måste hålla koncentrationen uppe när man läser. Jag hade ofta svårt att hänga med, men framför allt hade jag svårt att hålla uppe intresset. Visst är det en spännande bok om kärlek, hämnd och släktfejder, men jag tycker att det blev alldeles för långt, samtidigt som att berättelsen var svår att relatera till eller engagera sig i. Jag antar att boken helt enkelt flög över huvudet på mig.

Citerat ur Svindlande höjder

“Under tiden hade den unge mannen kastat på sig en sjaskig gammal rock och stod nu framför brasan och glodde snett på mig, precis som om vi vore dödsfiender och hade något ouppklarat groll mellan oss. Jag började tvivla på att han tillhörde tjänstefolket. Hans klädsel och språk var visserligen en drängs och han saknade helt den överlägsenhet som kännetecknade mr och mrs Heathcliff, hans tjocka bruna hår var tovigt och ovårdat, hans vildvuxna polisonger bredde ut sig över kinderna och hans händer var brunbrända som en arbetskarls händer. Men han uppträdde obesvärat, nästan stolt, och betedde sig inte som en tjänare gentemot frun i huset.

Eftersom jag inte var helt klar över hans ställning tyckte jag det var bäst att inte låtsas om hans egendomliga uppförande, och när Heathcliff fem minuter senare trädde in i rummet innebar det i viss mån en lättnad i min obehagliga situation.

”Som ni ser så är jag här igen som jag lovade!” utbrast jag och försökte låta munter. ”Och i det här vädret blir jag nog tvungen att stanna en halvtimme, om ni vill ge mig tak över huvudet så länge.”

”En halvtimme?” sa han och skakade snön av kläderna. ”Om jag kunde förstå vad ni har ute att göra i den här snöstormen. Vet ni inte att ni riskerar att gå vilse i kärrmarkerna? Till och med folk från trakten tar ofta miste på vägen när vädret är så här dåligt, och jag kan försäkra er att det inte kommer att slå om i första taget.”

”Kanske en av era drängar kunde visa vägen. I så fall får han stanna på Thrushcross Grange till i morgon bitti. Har ni någon att undvara?”

”Nej, det har jag inte.”

”Jaså inte! I så fall får jag väl lita till mitt eget förstånd.”

”Hm.”

”Nå, hur blir det med teet?” undrade mannen i den sjaskiga rocken och vände sin ilskna blick från mig till den unga kvinnan.

”Ska han ha också”, frågade hon Heathcliff.

”Se bara till att det blir färdigt”, svarade Heathcliff i en ton som var så rå att jag ryckte till. Så kunde bara en i grunden elak människa yttra sig. Jag var inte längre benägen att kalla honom en förträfflig karl.När teet var färdigbryggt bjöd han mig till bords med orden: ”Dra fram er stol, mr Lockwood.” Och så samlades vi alla runt bordet, även den ohyfsade ynglingen. Vi intog vår måltid under sträng tystnad.”

Svindlande höjder av Emily Brontë
Svindlande höjder av Emily Brontë

Svindlande höjder

Originalets titel: Wuthering Heights (engelska).
Översättare: Birgit Edlund.
Utgivningsår: 1847 (första brittiska utgåvan, utgiven under pseudonymen Ellis Bell), 1927 (första svenska utgåvan i översättning av Ada Werin och med titeln Blåst), 2013 (den här nyutgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 452.
ISBN: 978-91-0-014089-2, 9789100140892.

Emily Brontë

Emily Brontë (1818 – 1848) var en brittisk författare. Under sin korta levnad hann hon skriva en roman, Wuthering heights (Svindlande höjder), som hon skrev under pseudonymen Ellis Bell. Den har blivit en odödlig klassiker. Emily Brontë hade två författande systrar: Charlotte Brontë och Anne Brontë. Emily Brontë drabbades av lunginflammation och dog redan året efter hennes debutroman getts ut.

Förlagets beskrivning

“Hittebarnet Heathcliff kommer som liten till familjen Earnshaw på Wuthering Heights. Pojken växer upp olycklig och svåråtkomlig, älskad av sin fosterfar och fostersystern Catherine men avskydd av sin fosterbror. När fosterfadern dör försvåras Heathcliffs liv och den enda som ännu älskar honom är hans tvillingsjäl Catherine.

Men ödet och missförstånden ska skilja dem åt. Catherine gifter sig med en barndomsvän och hämnden blir Heathcliffs enda mål. Tillbaka i sin uppväxttrakt i ett storslaget Yorkshire återser han Catherine och mellan dem finns allting kvar, samtidigt som allt är för sent. En insikt som för evigt förmörkar Heathcliffs värld. Den passionerade och uppslitande kärlekshistorien mellan Heathcliff och Catherine hör till den engelska litteraturens mest välkända och har gjort Svindlande höjder till en av de riktigt stora klassikerna.”

Kategorier
Fried, Hédi

Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.

Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried

I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med “Varför gjorde ni inte motstånd?”, “Vad var det bästa?” eller “Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med “Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.

Alla frågor är naturligtvis inte “barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på “vanliga” frågor i stil med “Vad är det värsta du har varit med om?”, “Hur var det att leva i lägren?”, “Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, “Hur ser du på framtiden?”, men det är de “andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på “alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på “alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.

Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som “för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.

Frågor jag fått om Förintelsen

Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.

Hédi Fried

Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.

Förlagets beskrivning

“Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”

Kategorier
Ishiguro, Kazuo

Återstoden av dagen

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.

Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.

Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den  jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan.  Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata “blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.

Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.

Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.

Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Återstoden av dagen

Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

“Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”

Kategorier
-

I år läser jag förhoppningsvis ingen ny nobelpristagare

Jag har precis läst ut Never let me go av Kazuo Ishiguro och påbörjat Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är en slump, men nobelpristagarna avlöser varandra i min läsning just nu. Det är inte alla nobelpristagare som har fallit mig i smaken (och jag har naturligtvis inte läst alla!), men självklart är Nobelpriset en kvalitetsstämpel och både Ishiguro och Aleksijevitj hör till mina favoriter. Man kan lugnt säga att det har känts märkligt att läsa dessa mästerliga, prisbelönta böcker, samtidigt som hela Svenska Akademien rasar ihop. Jag vet knappt vad jag ska säga.

Förvisso känns det inte förvånande att organisationer rasar samman när det saknas mångfald och insyn. När samma personer träffas, år efter år, och tydligen får göra lite som de vill utan att någon griper in eller får någon riktigt insyn i vad de gör, ja, då blir det nog en väldigt osund miljö till slut. Om man adderar att de där människorna kommer från ungefär samma kretsar så kan man förstå att det inte kan bli någon direkt dynamik i det hela. Redan Selma Lagerlöf vittnade om problemet med de gamla gubbarna som satt på sina stolar år efter år… Som här, i ett brev till Sophie Elkan (jag hittade citatet i en krönika av Björn Wiman i DN):

“På torsdagen var jag ju också med om ett rätt intressant  akademisammanträde angående ordboken. Allt mer och mer förvånad blir jag över att märka vad allt den institutionen har att tänka på, den är ju ett riktigt ämbetsverk. Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.”

Man undrar lite hur Selma Lagerlöf hade det under sin tid i Akademien. Hon var den första kvinnan att väljas in och var ensam kvinna under alla år hon hade sin stol i sällskapet. Nu har vi precis fått bevittna hur kvinnor i Akademien har spelats ut mot varandra och manövrerats bort. Över hundra år har gått sedan Selma Lagerlöf fick stol nummer 7, men kanske fanns det trots allt en större öppenhet på den tiden. Vem vet? Jag avundas i alla fall inte den eller de som ska försöka få den nuvarande spillran av Svenska Akademien på fötter igen. Att gubbväldet tyckte att det var en nystart att peta Sara Danius och Katarina Frostenson (som förvisso bara har en paus på obestämd tid) säger allt.

Svenska Akademien gör mycket för det svenska språket och de fördelar en lång rad priser och stipendier, men för gemene man är det väl ändå Nobelpriset som smäller högst. I år hoppas jag att Akademien tar sitt förnuft till fånga och avstår från att dela ut ett pris. Jag menar: en samling gubbar med Horace Engdahl i spetsen – kan en sammanslutning bli mer irrelevant? (För sakens skull: det finns några kvinnor kvar, även om åtminstone någon av dem har starka kopplingar till “kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, vad jag förstår, och för all del finns det några män som starkt satt sig emot att peta Danius).

Vi var nog många som undrade vad det var frågan om när Bob Dylan fick Nobelpriset (…), men det blir en nivå värre om den nuvarande uppsättningen av aktiva ledamöter ska utse en pristagare. Trovärdigheten är ju inte så hög, om man säger så. En Akademi vars majoritet sysslar mer med att beundra och gynna varandra än att faktiskt jobba med det Akademien är till för, ja, den borde faktiskt inte få finnas kvar.