Maken av Gun-Britt Sundström är en fantastisk roman om ett par i sena 60-talets Stockholm; En störande och berörande bok om kärlek och tvåsamhet, frihet och passion. Betyg: 5 pipor av 5.
Maken av Gun-Britt Sundström är en roman om ett ungt par i det sena 60-talets Stockholm. När den kom ut, 1976, blev den Gun-Britt Sundströms stora genombrott och idag har den blivit något av en modern klassiker. Det är lätt att förstå varför. Boken vänder och vrider på kärlek och tvåsamhet och jag tror att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig eller känna med huvudpersonerna i den här berättelsen. Det är inte lätt att dela sitt liv med någon annan. Jag tror att vi alla har behövt konfronteras med detta ibland.
I den här boken är det Martina och Gustav som står i centrum. Båda är studenter och det här är en tid då törsten efter bildning uppenbarligen var något annat än vad den är idag – i den här romanen springer folk på föreläsningar och registrerar sig på universitetskurser som ren underhållning. Det blir ingen ögonblicklig och himlastormande förälskelse mellan Gustav och Martina, men med tiden växer det fram något som blir en passion. Aldrig böljar väl samtalen fram så fritt som när de pratar med varandra – inte minst om politik, kultur, filosofi. Martina och Gustav blir ett par, de blir ett officiellt par och de bryter till och med mot pryda föräldrars uppfattning om när det är lämpligt att sova i samma sovrum på sommarstället. Gustav frågar titt som tätt om Martina vill gifta sig, men det är som på skoj, något som bara slinker ur. Martina kallar Gustav för sin make. Kanske är det deras sätt att protestera mot tidigare generationers idéer om förhållanden och tvåsamhet – att gifta sig är det inte frågan om.
Det är som att de tror sig stå över den typen av förstelnade gamla strukturer. Martina och Gustav är bildade, upplysta, fria. Snart börjar de båda ha affärer vid sidan om, vilket de inte räds att diskutera med varandra. Det kan rent av presentera den andre för sina älskare och älskarinnor. Intellektuellt tänker de att de ändå vet var de har varandra och vilket förhållande som har betydelse, men känslomässigt drar det iväg. I flera omgångar gör de slut. Martina tvivlar på att hon älskar Gustav på rätt sätt. Gustav känner sig oälskad. De sårar och älskar, om vartannat.
Fyrahundra sidor senare slutar boken och fick mig att nästan gråta. Att det ska vara så svårt med relationer! Maken har verkligen fått mig engagerad och den har berört mig, minst sagt. Ibland har jag velat skaka om Martina och Gustav, ibland har jag velat skälla på dem. Ibland har jag velat fråga dem om de verkligen är så fria som de tror. Det paradoxala är att hur öppet och kravlöst de än försöker att leva, desto mer ofria blir de. Kanske går det inte att både äta kakan och att ha den kvar: kanske har förhållanden alltid ett pris och kanske är det vi kan hoppas på att det ändå är värt det, och att man inser att det är värt det innan det är för sent.
Jag tycker att Maken är en fantastisk och helt bländande roman om kärlek och relationer. Den är ärligt talat bland det bästa jag har läst på temat. Därtill är den en intressant skildring av tidsandan. Under läsningens gång hinner jag bli paff många gånger när det slår mig hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag. Det här var uppenbarligen en tid då många av dagens bekymmer kunde viftas bort. Utbildning? Jobb? Äh, det löser sig! På ett skrämmande och samtidigt inspirerande sätt verkar varken Gustav eller Martina ha någon direkt plan för framtiden eller någon tanke på att skaffa sig något varaktigt jobb. Och kulturen och politiken! Här verkar kultur och politik vara dagens samtalsämnen. Så är det knappast idag, men kärleksbekymren är väl ungefär samma nu, som då.
Maken av Gun-Britt Sundström
Jag gör en ansats att hjälpa till med disken efteråt, men han föser ut mig ur köket med tillsägelse att umgås i stället. Anna-Karin har satt sig i soffan med ett handarbete, jag sneglar för att se vad det är hon virkar. Ser jag rätt? Jo. En slips.
Jag kan inte hjälpa att jag får utslag när jag upptäcker att det är en slips en flicka sitter och virkar. Något inom mig får utslag.
Jag bara vill bort, hem till mig, till där jag är hemma och är rätt.
Jag kan inte som Gustav älska det banala för dess banalitet, jag kan inte se det sakrala i det. Han tycker det är konventionellt att vilja vara okonventionell. Det kanske det är, men i så fall är det väl inte bättre med hans okonventionella sätt att vara konventionell, för det är ju inte det han är, han är konventionalistisk: programmatiskt och Kierkegaardskt utstuderat.
Men när jag ser Anna-Karin förstår jag att det naturligtvis är vad han egentligen innerst inne hela tiden vill ha: en liten brud som virkar slipsar åt honom.
Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Sådant diskuterar Martina och Gustav med varandra och med andra, allt medan de försöker få sitt samliv att fungera, ger upp och skiljs åt men börjar om igen, om och om igen…Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj. Maken utkom första gången 1976 och har blivit mycket läst och citerad. Många känner igen sig själva på olika sätt i denna oromantiska roman- man skrattar och gråter med det omaka kärleksparet.
(förlagets beskrivning)
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare, kritiker och översättare. Hon fick sitt stora genombrott med Maken 1976, en roman som hon för övrigt säger sig har varit trött på i 42 år. Hennes senaste bok är Skrivliv (2018), som utgår från Sundströms egna dagboksanteckningar från 60- och 70-talet.
Flickorna av Emma Cline är en fascinerande bok, inspirerad av sekten kring Charles Manson. Jag tyckte nog att det blev lite för mycket: för mycket smuts, övergrepp, detaljer, men visst är det en intressant bok! Betyg: 3 surt luktande tonårstjejer av 5.
Flickorna av Emma Cline blev en riktig snackis här om året och fick fin kritik. Det är lätt att förstå att den väckte mycket uppmärksamhet när den kom. Boken är baserad på verkliga händelser i och med att den är inspirerad av sekten kring Charles Manson, och vad är egentligen mer säljande nu för tiden än mord, tonårstjejer, sexuella övergrepp och sekter? Eller har jag fel?
Det här är dock ingen ”true crime”-berättelse som grottar ned sig i detaljer kring Charles Manson och ”Mansonfamiljen”, Mansons anhängare som han förmådde att begå flera brutala mord. Däremot är det en fascinerande berättelse om en vilsen tonårstjej som dras in i en sektliknande tillvaro. Visst finns parallellerna och likheterna med verkligheten på plats, men det är inte det som är grejen.
I huvudrollen finns fjortonåriga Evie som driver runt vind för våg eftersom båda hennes föräldrar är upptagna med sina nya respektive partners. Att tappa de fasta punkterna i tillvaron i en sådan känslig tid i livet kan säkert vara förödande för vem om helst. För Evie blir det en väg till ett gäng spännande, unga kvinnor som visar sig bo på en gård tillsammans med deras ledare, Russell. Allt är smutsigt och rått, alla följer Russell och hans idéer om hur de ska ha det, inte minst vad gäller deras sexliv. För Evie är det kanske inte i första hand Russell som lockar, utan snarare en av hans kvinnor, Suzanne, som Evie på ett udda sätt ser upp till. Oavsett vilket så leds hon in i den här kontrollerade världen och rakt ned i något farligt.
Det är spännande och fascinerande. Författaren lyckas på en intressant sätt skildra den unga Evies väg ner i detta destruktiva, och hon skriver gripande om Evies utanförskap, vilsenhet och ensamhet. Samtidigt tycker jag att det blir alleles för mycket, för mycket detaljer, för mycket råhet, för mycket smuts, och trots att jag egentligen tror att författaren har skrivit en insiktsfull skildring av vilset tonårsliv, och hur enkelt det kan vara att ledas fel, så har jag jättesvårt att ta till mig av det här, kanske för att jag (som tur är) inte kan relatera till det här över huvud taget. Jag läste mest och skakade på huvudet, men det säger kanske mer om mig än om den här boken.
Flickorna av Emma Cline
Originalets titel: The girls (amerikanska). Översättare: Erik MacQueen. Uppläsare: My Holmsten. Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, A nice noise). Antal sidor: 330 (ca 11 h lyssning). ISBN: 9789127142589, 9789188315731, 9789188315724. Andra läsare: Litteaturkvalster & småtankar,Sacrebleu.
»Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.«
Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt.
I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.
Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.
(förlagets beskrivning)
Emma Cline
Emma Cline (född 1989) är en amerikansk författare, känd för sin succédebut Flickorna (The girls). Emma Cline har en hemsida.
Många har berörts starkt av SVT-dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är, som berättar om sångerskan Josefin Nilssons alldeles för korta liv och den historia som hon aldrig hann berätta, den om hur hon bröts ned och skadades för livet av det våld hon utsattes för av en före detta pojkvän. Så blossar #MeToo upp igen. Det verkar inte finnas något slut på våld och trakasserier mot kvinnor i den här världen. Man blir så ledsen.
I dagarna har också Jonas Hassen Khemiri kommit ut med en ny novell, Sista måltiden. Den finns att läsa på Instagram och hos Expressen, om någon har missat. Novellen är skriven på uppdrag av länsstyrelserna i Stockholm och Skåne, som tillsammans med Manscentrum i Stockholm har en telefonlinje för den som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende, Välj att sluta, 020-555 666.
Våld i en nära relation kan slå sönder precis allt, relationer över generationer, allt. Jag tyckte att det var en väldigt stark novell, en sorglig berättelse ur den kontrollerandes perspektiv (och med intressanta kopplingar till Pappaklausulen, en av mina favoritböcker från förra året). Jag läste den precis efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson och kände mig helt gråtfärdig. En så levnadsglad, feministisk, begåvad och stark kvinna, som dog i förtid, med svår smärta in i det sista. Fy, fan. Välja att sluta behövs, tyvärr. Och Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt, 020-50 50 50.
Broderier av Burcu Sahin är en diktsamling om handarbete och kvinnoliv, traditioner och migration. Det känns fint att låta dikter som kretsar kring just handarbete låta berättelsen växa fram som en väv! Betyg: 4 spetskanter av 5.
Under årets Littfest var jag på plats när det tillkännagavs vem som vunnit årets Katapultpris, Sveriges författarförbunds debutantpris. Vinnaren blev Burcu Sahin, som belönades för sin diktsamling Broderier, en bok som jag omedelbart såg till att skaffa mig.
Det är en liten bok, fylld med kvinnor: kvinnor böjda över sömnad och broderier, kvinnor böjda i bön, kvinnor i en självklar gemenskap, masserande varandras nackar. Det är också en bok om sorg och förlust och om migration. Genom hela boken löper just sömnaden som en röd tråd (förlåt för ordvitsen) och bildar en rik väv. Handarbetet blir en väg både framåt och bakåt, till traditionerna och kulturen. Jag tycker att det är en väldigt rik och fin berättelse.
Ibland blir poesi för ”svårt” för mig, men jag brukar ta mig läsarens frihet att läsa in det jag spontant känner under läsningens gång. Förmodligen missar jag någonting, förmodligen är det något lager som går mig förbi och flyger över huvudet. Men det gör inget! Det här är en fin diktsamling och det känns tacksamt att författaren har valt att låta dikterna kretsa kring just broderier, som verkligen fungerar som metaforer på många plan. Det gör att det trots allt är ganska lätt att följa med och det gillar jag. Det känns också härligt att bjuda in till detta kvinnliga universum och lyfta handarbetet, hantverket.
rötterna är kraftiga liknar anklagelser
de yngsta grenarna kapas faller under mödrarnas befallningar
rötterna sprider sig förgrenas likt linjerna i dina fotsulor
dokumenteras inför ännu oskrivna böcker
där roten kapas växer trådar ut
Ur Broderier av Burcu Sahin
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 80. ISBN: 9789100174934, 9789100174941.
det som läggs i våra händerska så småningom tas ifrån oss
Burcu Sahins dikter börjar i det detaljerade handarbetet, så som det har praktiserats av generationer kvinnor: broderi, sömnad, vävning. Tradition och minne ställs mot rörelse, migration och konflikt – men inte som enkla motsatser, utan som en växande och föränderlig väv.
(Förlagets beskrivning)
Broderier av Burcu Sahin
Burcu Sahin
Burcu Sahin (född 1993) är en svensk författare och lärare i skrivande, bland annat på Biskops-Arnös skrivarlinje. Broderier (2018) är hennes debut.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en prisbelönt biografi om Ester Blenda Nordström, en pionjär inom den grävande journalistiken och en kvinna som verkligen gick sin egen väg. Uppfriskande! Betyg: 4 motorcyklar av 5.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om Ester Blenda Nordström, journalisten som fram tills den här prisade och bästsäljande biografin kom ut har varit en märklig doldis. Med märklig menar jag såklart att hon är såpass uppfriskande och intressant att hon borde ha varit mer känd än vad hon varit.
Nordström var en pionjär inom den undersökande journalistiken och wallraffade långt innan uttrycket, uppkallat efter journalisten Günter Wallraff, hittades på. 1914 blev hon nämligen rikskänd när hon skildrade tillvaron som piga genom att ta anställning på en gård. Fylld av äventyrslusta kom hennes liv sedan att fyllas av många resor och hon tvekade sällan för att testa något nytt. Hon arbetade exempelvis som nomadlärarinna, rapporterade om nöden i det svältdrabbade Finland, reste till Anderna och i emigranternas fotspår i Nordamerika och var på äventyr i Sibirien. Oftast hade hon sällskap av Carin Waern Frisell, som förmodligen inte bara var en nära vän till Nordström utan också var hennes stora kärlek. Nordström skrev också flickböcker, som tydligen var något av en föregångare till Pippi Långstrump. Enligt Bremmer verkar faktiskt Astrid Lindgren ha inspirerats av Nordströms böcker om den livliga ”rackarungen” Ann-Mari; Tydligen är vissa scener i Pippi Långstrump nära identiska med sådana som utspelar sig i Nordströms flickböcker.
Nordström framstår som en färgstark och uppfriskande person. Hennes liv blev inte speciellt långt, men hon fyllde sina år med mer än de flesta. Det är inspirerande och kul att läsa om en kvinna som verkligen tagit för sig i livet, och som dessutom gjort det vid en tid då kvinnors rättigheter och möjligheter vad något helt annat än idag. Samtidigt ryggas det inte för de mörkare delarna i Nordströms tillvaro, för visst bar hon också på något tungt, som kanske också bidrog till att hon utvecklade den alkoholism som till slut gick helt överstyr.
Det är spännande och inspirerande att läsa om Nordström och det gör mig verkligt glad att Bremmer har gjort denna insats att samla brev och andra källmaterial för att kunna skriva den här boken; Det märks att den står stadigt i en seriös och ordentlig research. Samtidigt är det en bok som går att läsa helt skönlitterärt, så att säga. Bremmer har fyllt i och skapat en story som är intressant att läsa. Ibland kanske hon tar sig friheten att fylla i lite mer än vad som egentligen går att belägga, men det känns inte så. Jag tycker verkligen att Ett jävla solsken är en riktigt bra biografi och en riktigt fin skildring av en verkligt fascinerande och inspirerande journalist som förtjänar att bli ihågkommen och beundrad.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
”Den norm- och banbrytande journalisten som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet Hon var den ostyriga pojkflickan som skickades hemifrån för att bli snäll och foglig. Men Ester Blenda Nordström lät sig aldrig tämjas.
Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. Under falsk identitet slet hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.
Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet. Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.
I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.”
(förlagets beskrivning)
Uppläsare: Marie Richardson. Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Forum bokförlag), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio). Antal sidor: 375 (ca 12 h lyssning). ISBN: 9789137143743, 978-91-7651-840-3.
Fatima Bremmer
Fatima Bremmer (född 1977) är en svensk journalist och författare som har arbetat på exempelvis Svenska dagbladet, Amelia och Expressen. Hon har skrivit böckerna De sista tanterna (2011) och den augustprisbelönade Ett jävla solsken (2017).
Orlando av Virginia Woolf är en fascinerande bok om en ung man som lever i hundratals år – och med tiden blir till kvinna (med samma personlighet). En tankeväckande bok! Betyg: 3 ekar av 5.
Orlando av Virigina Woolf är förmodligen en bok som går att läsa många gånger och tolka på många olika sätt. Det känns som en bok med stoff för avhandlingar och också som en bok som riskerar att flyga över huvudet på oss ”vanliga läsare”. Med det sagt så måste jag säga att jag tyckte att den var väldigt tänkvärd och fängslande och jag tycker inte att någon behöver känna sig avskräckt från att läsa, även om man inte känner sig sugen på att försöka tolka alla lager.
I huvudrollen finns en ung adelsman, Orlando, som när boken tar sin början har en kärleksaffär med Elizabeh I (1533 – 1603). Han fortsätter att vara ung, men tiden går, århundradena går. Han hinner med ett förhållande med en rysk prinsessa och en tid som ambassadör i Turkiet innan han plötsligt vaknar upp och är precis samma person, men förvandlad till kvinna. Livet fortsätter. Hon lever tillsammans med romer, umgås i intellektuella kretsar i London, inleder ett förhållande med en sjökapten. Och hela tiden, som man och som kvinna, bör hon den lilla dikten Ode till en ek vid brösten.
Det är en spännande bok eftersom Orlando verkligen är precis den hen är, trots att förutsättningarna förändras med könsbytet och trots att världen runt omkring förändras. Vi är nog många som lever en en stark känsla av att kön till stora delar är en social och kulturell konstruktion och här skriver Woolf precis en sådan berättelse. Att Orlando är evigt ung och att århundraden av förändringar sveper förbi är en mindre sak i boken, vilket tragikomiskt stryker under den eviga konstanten: de kvinnliga begränsningarna, i kläder, i förväntade livsmål, i ekonomin och i tusen andra saker, består över seklerna.
Orlando är helt klart en tankeväckande bok och därtill förvånansvärt rolig och befriande. Det är inte den enklaste bok jag har läst i år, men det var mödan värt att läsa den.
”Låt oss utnyttja denna paus i berättandet för att göra vissa påpekanden. Orlando hade blivit kvinna – ingen kan förneka detta. Men i alla andra avseenden fortfor han att vara den han varit. Detta byte av kön ändrade visserligen deras framtid, men inte alls deras identitet.”
Ur Orlando av Virginia Woolf
Originalets titel: Orlando (engelska). Översättare: Margareta Ekström. Utgivningsår: 1928 (första brittiska utgåvan), 1981 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2012 (den här nyutgåvan, Norstedts). ISBN: 99-0131181-0, 9789113046846
Orlando av Virginia Woolf
Virginia Woolf
Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare, känd, bland annat känd för sina feministiska texter och åsikter. Hon debuterade 1915 med bildningsromanen The voyage out (Resan ut) och en av hennes mest lästa och omtyckta verk är Mrs Dalloway från 1925. Mrs Dalloway har inspirerat till boken och filmenTimmarna/The hours. Woolf led i perioder av depression och 1941 förvärrades tillståndet kraftigt. Woolf begick självmord samma år.
Nada av Carmen Laforet är en bok om en ung kvinna som kommer till Barcelona efter det spanska inbördeskriget. Hon längtar efter frihet och bor hos släktingar i ett praktfullt hus i förfall. Alla verkar ha hemligheter. Betyg: 4 rakknivar av 5.
Nada är Carmen Laforets debutroman, som kom ut när Laforet endast var 23 år gammal. I Sverige har den inte fått så stor uppmärksamhet; Den kom ut i en tidig översättning 1949 och har sedan inte gjort speciellt mycket väsen av sig förrän den kom i nyöversättning här om året. Att den inte har nått en riktig klassiker-status kan tyckas lite märkligt, för det är en roman som känns väldigt lätt att sugas in i.
Berättelsen kretsar kring den unga Andrea, som kommer till Barcelona för att studera. Hon ska bo hos släktingar, som bor i det som en gång var ett praktfullt hus, men där allt är i förfall. Släktingarna är excentriska och alla verkar alla bära på hemligheter, men Andrea längtar mest av allt efter frihet och att skapa sig ett eget liv. Snart lär hon känna Ena. En nära vänskap uppstår mellan de båda unga kvinnorna, men snart börjar allt att kompliceras. Ena verkar intressera sig för Andreas ena morbror, men vad är hennes motiv?
Alla i boken verkar ha sina egna agendor och mycket pågår i hemlighet. Trots att det inte är så mycket action och spänning så är det en bok som greppar tag. Allt är så mystiskt och jag läste med en känsla av att vad som helst kan hända, vilket fick mig att pirrigt läsa vidare. Jag tycker verkligen om hur författaren har komponerat berättelsen och vävt ihop alla lager. Jag tycker också hemskt mycket om att läsa om vänskapen mellan Andrea och Ena. Tankarna leds till Elena Ferrantes långt senare Min fantastiska väninna-böcker. Trots att böckerna inte har så många gemensamma nämnare om man går till botten med det, så är det ändå någonting i känslan som överensstämmer: vänskapen, frihetslängtan, det våldsamma och sjaviga som finns dolt under ytan, det mystiska, det som hålls hemligt, något som känns som en annalkande katastrof. I ärlighetens namn tycker jag nog att Ferrantes böcker är snäppet vassare än Nada, men det är absolut en läsvärd bok.
Nada
”Eftersom det hade varit svårt att få tag på en biljett i sista stund, kom jag till Barcelona vid midnatt, med ett annat tåg än det jag hade angett, och det var ingen där för att möta mig.”
Så börjar Carmen Laforets debutroman från 1945, där artonåriga Andrea en sen natt anländer till storstaden för att studera på universitetet. Hon längtar efter äventyr och frihet, men livet hos hennes släktingar i lägenheten på Calle Aribau blir inte som hon har tänkt sig.
Nada har kallats en gotisk bildningsroman, och skildrar inte bara ett krigsdrabbat Barcelona och en familj i upplösning, utan också framväxten av en väninnerelation som för Andrea får en livsavgörande betydelse.
Nada, som omedelbart blev en stor försäljningsframgång, kommer ständigt ut i nya upplagor och är idag en av de mest översatta böckerna från spanska någonsin.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Nada (spanska). Översättare: Siri Hultén. Uppläsare: Ana Gil de Melo Nascimento. Utgivningsår: 1945 (första spanska utgåvan), 1949 (första svenska utgåvan, i översättning av Olallo Morales, Wahlström & Widstrand), 2017 (första utgåvan i Siri Hulténs översättning, Bokförlaget Komet), 2019 (den här radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 319 (ca 12 h lyssning). ISBN: 9789163926525. Andras röster: Bina’s books, C.R.M. Nilsson,Feministbiblioteket.
Carmen Laforet
Carmen Laforet (1921 – 2004) var en spansk författare. Hon skrev ett tjugotal romaner, men hittills finns endast debutromanen, Nada, utgiven på svenska.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.
Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.
Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.
Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!
Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här
”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront). Antal sidor: 198. Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här. ISBN: 978-91-7037-599-6.
Sara Beischer
Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«
De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.
Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”
Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!
De blå silkesstrumporna
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande.
Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.
Alla vill bara gå hem
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.
Betyg: 5 katastrofer av 5.
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.
Shuno
Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.
Betyg: 4+ plankningar av 5.
Shuno av Dogge Doggelito
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.
Blomman
Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).
Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.
Blomman av Suzanne Brøgger
Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
