Kategorier
Almgren, Hanna Le Guin, Ursula K. Nicholls, David Söderberg, Hjalmar

4 noveller: Samma tid nästa vecka?, Silverresenären, Pälsen, Syndens lön & Kyssen, Ett nytt Atlantis

Den här månaden har jag haft lyxen att njuta av en novell om dagen. Min sambo gav mig nämligen en superlyxig novellkalender i present. <3 Här kommer några rader om de fyra första.

Samma tid nästa vecka?

David Nicholls är kanske mest känd för den omåttligt populära bästsäljaren En dag som kom ut tidigt 10-tal. I Samma tid nästa vecka? visar han en annan sida än den lite vemodiga han visade i den romantiska berättelsen En dag. Här är det en talanglös pojke som har huvudrollen. Av någon anledning får han ett piano och med det följer lektioner. Det går inte bra för honom att spela klassiska stycken. Kanske kan ett genrebyte hjälpa? Samma tid nästa vecka? är både rolig och knasig, knasig på det bra sättet, alltså. Jag gillar också att den handlar om en kille som inte ens är genomsnittligt bra, utan rent av dålig. Jag älskar nämligen tanken på att man får hålla på med grejer trots att man inte har en talang (i den här novellen blir det dock ödesdigert…).

Betyg: 4 enpundsedlar av 5.

Samma tid nästa vecka? av David Nicholls

Originalets titel: Every Good Boy (engelska). Översättare: Pia Printz. Utgivningsår: 2011 (första brttiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Novellix). Antal sidor: 16. ISBN: 978-91-7589-270-2.

Silverresenären

I Silverresenären kommer ett enormt isberg på drift. Människorna häpnar och fascineras när den drar fram och så småningom stannar berget till vid en liten sömnig by där ingenting längre blir sig likt. Turisterna strömmar till och allt och alla blommar plötsligt upp. Allt har dock sitt pris. Silverresenären är en mångbottnad och skruvad berättelse som på ett spännande sätt tar upp klimatfrågan och diskuterar hur människors girighet leder till förfall. Det är en riktigt bra novell med ett spännande och lekfullt språk, varenda liten liknelse är genomtänkt och betyder något mer. Novellen är skriven av Hanna Almgren, som kom trea i Novellix novelltävling 2018, och som är en författare som vi säkerligen kommer att få läsa mer av framöver.

Betyg: 4+ isbjörnar av 5.

Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-338-9.

Pälsen, Syndens lön & Kyssen

Hjalmar Söderberg har skrivit några av våra mest lästa noveller i det här landet. Många med mig har säkerligen läst Pälsen, som i den här lilla utgåvan har fått sällskap av novellerna Syndens lön och Kyssen. Jag kan förstå varför just Pälsen är en så populär novell att läsa i skolan. Berättelsen kretsar kring en man som får låna en päls och som plötsligt blir sedd som en annan person. Det är verkligen en effektiv berättelse om klass. Även Syndens lön och Kyssen är oerhört precisa och berörande. Tre riktigt bra noveller att börja med innan man ger sig på resten av Söderbergs rika novellskatt.

Betyg: 5 poem av 5.

Utgivningsår: 1898 (första utgivningen av Pälsen och Syndens lön, i Historietter, Bonniers), 1907 (första utgivningen av Kyssen, i Det mörknar över vägen, Bonniers), 2019 (den här samlingsutgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 978-91-7589-332-7.

Ett nytt Atlantis

Ett nytt Atlantis av Ursula K. Le Guin är en SciFi-berättelsen i en framtid där klimatkatastrofen är ett faktum. Havsytan stiger och är på väg att dränka stora delar av USA, som nu styrs av en totalitär makt. En del gör motstånd och försöker att hitta nya lösningar. Jag blev alldeles häpen av att läsa den här novellen. Le Guin skrev den 1975 och måste ha varit långt före sin tid. Den dystopi Le Guin målar upp känns skrämmande nära, på många sätt. En verkligt tankeväckande och berörande berättelse!

Betyg: 4+ altfioler av 5.

Ett nytt Atlantis av Ursula K. Le Guin

Originalets titel: The New Atlantis (amerikanska). Översättare: Lena Jonsson. Utgivningsår: 1975 (första amerikanska utgåvan, i The New Atlantis and Other Novellas of Science Fiction), 2017 (den här svenska utgåvan, Novellix). Antal sidor: 46. ISBN: 978-91-7589-235-1.

Kategorier
Roth, Veronica

Allegiant

Allegiant av Veronica Roth är en spännande och överraskande avslutning av den dystopiska Divergent-trilogin. Tyvärr är den seriens svagaste del. Betyg: 2+ flygplan av 5.

Allegiant av Veronica Roth är den tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin. Böckerna utspelar sig i en dystopisk framtid där människorna hålls i schack genom att de är tvingade att gå med i så kallade falanger och att följa de synsätt och livsregler som följer med detta. Sextonåriga Tris har valt De Tappra och har därför också genomgått De Tappras initieringsfas, en utmanande utbildning där hon tillsammans med andra jämnåriga, nyblivna falangmedlemmar har lärt sig att hantera vapen och att möta sina största rädslor. För Tris är dock situationen väldigt speciell: det är inte alls självklart att hon tillhör De Tappra och hon har i själva verket egenskaper som gör att hon passar i flera falanger. I de föregående böckerna i serien har det mer och mer gått upp för henne vad det betyder: i det här samhället kallas tillståndet för divergens och det är inte ofarligt att bli avslöjad med att vara just divergent eftersom att det ses som ett hot mot systemet.

Mycket har dock bubblat under ytan under en period och i de två föregående böckerna, Divergent och Insurgent, har samhället börjat rasa samman. Det har varit våldsamt och Tris och hennes vänner har upprepade gånger behövt visa enormt mod. Hennes speciella egenskap, divergensen, har visat sig vara kraftfull för att göra motstånd mot de som är på väg att driva samhället i en ny, skrämmande riktning.

Samtliga böcker i den här trilogin kännetecknas verkligen av spänning och högt tempo. I Allegiant kastas läsaren rakt in i berättelsen och det är verkligen till fördel att ha tidigare böcker i rätt färskt minne. Boken tar vid där Insurgent slutade och händelseutvecklingen driver Tris och hennes kompisar till det som finns utanför deras hemstad. När detta skedde kände jag mig bra dum. Jag har läst två böcker om Tris, men det hade aldrig slagit mig förrän nu att det finns något bortom den stad där hon bor (vilket för övrigt är en mörk version av ett framtida Chicago). Nu öppnade sig något helt nytt och helt nya förklaringsmodeller till varför Tris hemstad ser ut som den gör och varför människorna där har krigat kring falang-systemet.

Det finns en intressant kärna i den här boken och i den här trilogin. Jag tycker att det är spännande med tanken på att människor är tvingade till väldigt specifika livsstilar och vad det gör med människorna att leva så begränsat och monokulturellt. Det sipprar fram många spännande frågor kring hur ett sådant samhälle ska förhålla sig till de som är annorlunda och inte passar in i mallen. I Allegiant dras det faktiskt ett varv längre eftersom att det snart visar sig att världen utanför också har sina konflikter kring samma frågor.

Men trots att det är spännande och intressant, så måste jag erkänna att jag tycker att Allegiant är den svagaste boken i serien. Trots min aha-upplevelse när Tris och hennes kompisar lämnar staden, så tycker jag att det blir lite rörigt att förflytta handlingen till helt nya miljöer och omständigheter. Författaren hinner heller inte riktigt göra mesta möjliga av det här greppet utan berättelsen rusar fram samtidigt som den förvånansvärt ofta står och stampar i förklaringar kring hur saker och ting egentligen hänger ihop. Alla dessa serum som injiceras precis hela tiden blev lite småtjatiga i bok ett och två i serien, men i Allegiant blev dessutom det bara för mycket, kan jag tycka.

Jag ska inte påstå att jag tycker att Allegiant är en usel bok, men, som sagt, den är inte seriens starkaste bok och jag hade inte direkt längtat efter att läsa ut den om det inte vore för att jag har läst de andra delarna i trilogin och ville veta hur det skulle sluta. Och hur det slutar..? Ja, det tänker jag inte avslöja, men jag måste erkänna att jag blev överraskad, på riktigt. Jag väntade in i det sista på en vändning som aldrig kom och jag vet inte om jag är glad över det eller inte. Låt mig säga att om det är något jag kommer att minnas från den här boken så är det nog slutet.

Allegiant av Veronica Roth
Allegiant av Veronica Roth

“Anmoder.” Ordet ekar uråldrigt inom mig, som gamla ruiner. Jag lägger handen mot väggen innan jag vänder mig om. Den är kall och vit.

Min anmoder, och det här är det arv som hon efterlämnade: frihet från falangerna och insikten om at min divergenta identitet är viktigare än jag har förstått. Min blotta existens är ett tecken på att det är dags för oss att lämna staden och hjälpa människorna som lever utanför.

Ur Allegiant av Veronica Roth

Originalets titel: Allegiant (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan), 2014 (första svenska utgåvan, Modernista).
Läs även Divergent, Insurgent.
Antal sidor: 392.
ISBN: 9789174995909, 9789174995916.

Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga.

Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.

Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.

Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

(förlagets beskrivning)

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2013 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida, en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Kategorier
Roth, Veronica

Divergent

Divergent av Veronica Roth är en spännande SciFi och dystopi som utspelar sig i ett samhälle där människor hålls under kontroll genom att de delas in i olika falanger. Betyg: 4 muffins av 5.

Divergent av Veronica Roth
Divergent av Veronica Roth

Divergent av Veronica Roth är den första delen i en SciFi-trilogi och dystopi som utspelar sig i en framtid där fred upprätthålls och människor hålls under kontroll genom att de är indelade i olika falanger: de ärliga, de välvilliga, de lärda, de tappra eller de osjälviska. Falang går före blod, vilket innebär att alla 16-åringar måste välja falang och de som väljer en annan falang än den deras föräldrar tillhör måste således lämna sin familj, kanske för gott. Alla kan fritt välja falang, men till sin hjälp går alla igenom ett test, som ska peka ut vilken falang de är mest lämpade för. För Tris sker det totalt oväntade: det visar sig att hon är divergent – testet ger inga tydliga utslag och kan inte tala om vilken falang hon är ämnad att tillhöra. Den kvinna som håller i hennes test gör klart att det är någonting oerhört att få inkonsekventa testresultat och att det också är farligt – Tris blir rekommenderad att inte avslöja sin belägenhet för någon.

När det är dags för Tris att välja faller valet på de tappra och hon tvingas därför skiljas från sina föräldrar, som tillhör de osjälviska. Hon är också den enda från de osjälviska som byter falang. Nu väntar en tuff initieringsfas där alla som valt de tappra får kämpa och utstå olika tester för att visa att de verkligen platsar i sin nya falang. De som misslyckas kommer inte att bli upptagna i de tappra och kommer istället att bli falanglösa – och hamna helt utanför samhället, dömda till fattigdom och utanförskap. För Tris blir det extra svårt. Till skillnad från de som har vuxit upp i de tappra så har hon ingen aning om hur man gör saker i stil med att slåss, hoppa från höga höjder eller att kasta sig på ett tåg i farten. Hon får hela tiden pusha sina gränser och kämpa för att hålla sig kvar. Samtidigt blir hon mer och mer varse vad hennes divergens egentligen innebär och att hela samhället med sitt styre är på väg att skakas i grunden i det fördolda.

Jag brukar ha lite svårt för SciFi och fantasy, men jag sögs verkligen in i den här berättelsen och lockades till sträckläsning. Boken är väldigt lättläst och rakt på sak samtidigt som den är spännande. Det finns delar i Divergent som känns lite fåniga och tramsiga, inte minst den kärlekshistoria som är insprängd i berättelsen, och det finns också delar av falangindelningen och initieringen som känns närmast klyschigt för att det är så draget till sin spets och svart-vitt, men medan jag läste hade jag lätt för att se förbi detta och sugas in i den här världen. Jag ville hela tiden veta mer om divergens och vad som är på gång. Bokens tempo är högt och så blev också lästempot. Det som kanske fått stryka på foten för att hålla uppe tempot är personbeskrivningar och beskrivningar av vänskap och relationer. Det finns mycket i boken som faktiskt saknar djup, men det är okej för mig. Jag tyckte att Divergent var väldigt underhållande och fängslande och jag vill absolut läsa fortsättningen.

Citerat ur Divergent

“Jag tar ett djupt andetag. Jag är barnet som stannar. Jag måste göra det här för mina föräldrar. Jag måste.

Marcus sträcker fram kniven. Jag möter hans blick – hans ögon har en underlig mörkblå nyans – och tar emot den. Han nickar och jag vänder mig mot urnorna. Urnorna med De tappras eld och De osjälviskas stenar står båda till vänster om mig. Jag håller kniven i höger hand och lägger bladet mot min handflata. Sedan biter jag ihop och gör ett snabbt snitt med kniven. Det svider till men jag märker det knappt. Jag pressar båda händerna mot bröstet och andas skälvande.

Jag öppnar ögonen och sträcker fram armen. Mitt blod droppar ner på golvet mellan de två urnorna. Sedan, med en ljudlig flämtning som är omöjlig att hålla tillbaka, vinklar jag handen och mitt blod droppar fräsande ner på de glödande kolen.

Jag är självisk. Jag är modig”

Divergent av Veronica Roth
Divergent av Veronica Roth

Divergent

Originalets titel: Divergent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Modernista), 2012 (den här e-boksutgåvan, Modernista).
Läs även övriga delar i trilogin: Insurgent, Allegiant.
Antal sidor: 362.
ISBN: 9789174992311, 978-91-7499-246-5.

Veronica Roth

Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

Förlagets beskrivning

“I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.”

Kategorier
Ishiguro, Kazuo

Never let me go

Never let me go av Kazuo Ishiguro är Kathys berättelse om att växa upp på ett väldigt speciellt barnhem och att sakta närma sig sitt öde. Det är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Betyg: 5 kassettband av 5.

Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go av Kazuo Ishiguro

Kathy har vuxit upp på ett barnhem och skolgången har skett på en internatskola med andra barnhemsbarn. Nu är Kathy vuxen och är en “vårdare” som tar hand om “donatorer”. Hennes liv består till stor del av att jäktat köra mellan olika rehabiliteringscenter för att träffa sina donatorer. På vägen hinner hon fundera över det liv hon levt. Framför allt tänker hon tillbaka på vännerna Ruth och Tommy, som hon växte upp med, men som nu har “fullbordat” – efter ett antal donationer har de gått bort. Livet fram till nu har till stor del bestått av att prata gamla minnen om platsen där de växte upp, men Kathy börjar mer och mer känna att det inte längre finns någon att dela sina minnen med. Att det är något speciellt med just deras barnhem och internatskola framkommer tydligt, men det är under bokens gång, medan Kathy tänker tillbaka på sitt liv, som det verkligen börjar uppdagas även för läsaren på vilket sätt.

Jag vet inte om det här är en spoiler, men någonstans tycker jag inte  att det är det. Det är alltså så att Kathy och de andra barnen har vuxit upp i den här avskildheten för att de är kloner, framställda för att helt enkelt kunna användas som donatorer när andra människor behöver organ. Jag kände redan till detta innan jag började läsa och det framkommer också skapligt tydligt i boken, om än mellan raderna, att det är så det förhåller sig. Det fantastiska med boken är att den ändå är både fängslande och klaustrofobisk. Trots att man som läsare känner på sig hur det är, så håller författaren uppe en spänning, som, trots lågmäldhet och ett lågt tempo, är gastkramande. Genom att skildra Kathys tillvaro, hennes relation till Tommy och Ruth och genom att berätta om deras uppväxt, så byggs spänningen upp, inte genom att hålla läsaren i ovisshet, utan om att låta berättaren gradvis berätta om, och i viss mån själv upptäcka, vilket öde som väntar henne. För inte så länge sedan läste jag Återstoden av dagen av samma författare. Det är en helt annan bok, en helt annan genre, men det finns något i berättandet som känns igen. Precis som i den tidigare boken, där läsaren får följa en butler, som opålitligt berättar om sitt liv och allt han faktiskt har gått miste om medan han var upptagen med att gå helt upp i sitt arbete,  så finns det något opålitligt i Kathys berättelse. Författaren låter läsaren gå vid Kathys sida och närma sig det smärtsamma som väntar, men länge är det också en berättelse där berättaren tassar kring det mörkaste och svåraste. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs.

Jag älskar hur boken är uppbyggd och den stämning som författaren effektivt skapar genom berättandet. Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Jag blev helt tagen av den här berättelsen och kommer inte att glömma den i första taget.

Citerat ur Never let me go

“När miss Lucy till slut sa något var det som om hon noga vägde varje ord. “Det var inte bra att jag rökte. Det var inte bra för mig, så jag slutade. Men ni måste förstå att det är mycket, mycket värre för er att röka än vad det var för mig, och det gäller er alla.”

Sen hejdade hon sig och satt tyst. Någon sa senare att hon förlorade sig i tankar, men precis som Ruth var jag ganska säker på att hon funderade frenetiskt på vad hon skulle säga därnäst. Till slut sa hon:

“Ni har ju fått veta en del. Ni är elever här. Ni är… speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.”

Hon tystnade igen och betraktade oss på ett underligt sätt. När vi diskuterade saken efteråt var några av oss säkra på att hon inget hellre ville än att vi skulle fråga. “Varför det? Varför är det så mycket värre för oss?” Men ingen gjorde det. Jag har ofta tänkt på den dagen, och i ljuset av de som hände senare är jag säker på att vi bara hade behövt fråga för att miss Lucy skulle ha berättat alla möjliga saker för oss. Det hade inte krävts mer än en enda fråga till om rökning.”

Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go av Kazuo Ishiguro

Never let me go

Originalets titel: Never let me go (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2005 (första brittiska utgåvan), 2005 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här nyutgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 318.
ISBN:  91-46-21094-6, 978-91-46-23476-0.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me go har filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

“Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Never let me go är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.”

Kategorier
-

Ensam på Mars, filmen (The Martian)

Förra helgen såg jag filmatiseringen av Andy Weirs SciFi-roman Ensam på Mars. The Martian är titeln på originalutgåvan och också titeln på filmen även i Sverige. Det har kommit en hel del bra rymdfilmer de senaste åren, t.ex. Gravity och Interstellar. Särskilt den sistnämnda kan jag verkligen rekommendera, för det är en helt otroligt fin film och den är både snyggt gjord och förvånansvärt övertygande med tanke på att SciFi lätt kan trassla in sig självt i omständliga och inte särskilt trovärdiga tekniska redogörelser. The Martian är dock en helt annan film än de två andra, lite mer seriösa och mörka filmerna, som jag räknade upp. I The Martian blir Mark Watney, spelad av Matt Damon, övergiven på Mars. Resten av besättningen som han är där med tror att han har dött när en storm drar förbi, men faktum är att han har överlevt och efter ett tag upptäcker också NASA att deras medarbetare är vid liv. Det är en spännande film om hur Watney försöker överleva på Mars och hur NASA försöker få hem honom igen. På många sätt känns det som en typisk rymdfilm, men jag tycker att The Martian sticker ut genom att vara mycket mer lättsam och rolig än det mesta andra i genren. Jag tyckte att filmen var riktigt bra, faktiskt!

SciFi är en av de genres som jag kanske har utforskat minst. Jag har någon slags tanke om att den typen av berättelser lätt blir ganska nedtyngda av tekniska redogörelser och förklaringar. Nu måste jag ändå säga att jag är riktigt peppad på att läsa Ensam på Mars. Jag har faktiskt hört från kollegor att boken är riktigt bra.

Ensam på Mars - Andy Weir