Bränt barn

Boken tar sin början vid en begravning där en mor och maka ska begravas och efter det rullar ett märkligt svartsjukedrama upp. Till sonens förargelse har fadern bedragit sin nu döda fru. Först får man som läsare följa hur sonen blir arg på sin far, som utan skam i kroppen är med sin älskarinna istället för att sörja sin bortgångna fru, men sedan visar det sig att det sonen egentligen känner är svartsjuka. Det som är sorg över en förlorad mor börjar mer och mer täckas över av svartsjukan över att fadern är med den kvinna som han själv älskar.

Jag blir inte riktigt klok på den här boken, som i all sin lågmäldhet ändå lyckas ta väldigt skarpa vändningar. Ibland, under läsandets gång, känner jag för sonen, som på sätt och vis har anledning att känna besvikelse över sin fars handlande, men det kommer också ställen i boken där jag bara tycker att han är grym och cynisk. Inte minst är han rå mot sin fästmö, som han inte bara bedrar utan också är elak mot när hans humör svänger. Vad jag framför allt har svårt med i boken är dock att förstå vad sonen egentligen känner. Man måste läsa mycket mellan raderna för att förstå, men jag blir ändå inte på det klara med om sonen verkligen är svartsjuk eller om han egentligen är en helt trasig själ. Kanske är han både och. Oavsett vad Dagerman egentligen vill berätta med den här boken så tycker jag att den är fint skriven. Personerna i den beskrivs med känsla och en äkthet och känslan i de olika situationerna i boken är exakt fångade på papperet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.