Det ofullkomliga djuret: kropp, själ och livsstil i ett evolutionärt perspektiv

Under gymnasiets biologilektioner använde vi lite material ur den här boken och jag minns att jag tyckte att den var väldigt intressant och tankeväckande. Såhär 247,5 högskolepoäng senare tycker jag inte att den är lika bra. Det är inte det att boken saknar referenser, men jag stör mig något ohyggligt på att författaren lägger fram sina tolkningar som någon slags absolut sanning. På gymnasiet köpte jag nog det här rakt av, men idag ser jag mycket mer källkritiskt på materialet.

Det största magplasket kommer redan i det inledande kapitlet, där författaren ”bevisar” att den globala uppvärmningen inte har påverkats av människan. Nu har boken ett antal år på nacken och författaren har förmodligen ändrat åsikt om detta, men det känns ändå ganska illavarslande att boken inleds med detta. Hur mycket sanning finns det liksom i resten av bokens påståenden?

I boken följer sedan ett antal kapitel där vårt liv och leverne analyseras i ett evolutionärt perspektiv. Varför finns det så mycket fetma (författarens svar är att alla borde äta stenålderskost)? Varför gråter inte barnen i traditionella kulturer (författarens svar: för att man där inte misshandlar, ja, misshandlar, barnen, vilket författaren anser att man gör i västerländska kulturer i och med att barnen ammas för sällan och lämnas ensamma för mycket)? Och så vidare och så vidare. En del är helt klart intressant, men det finns också alldeles för mycket som jag ifrågasätter, och det med rätta.

Största behållningen med boken tycker jag är all historia, bilder på hällristningar etc. Det är nog här Göran Burenhult kommer till sin rätt. Han är trots allt arkeolog. Inte biolog eller psykolog eller något annat.

2 svar på “Det ofullkomliga djuret: kropp, själ och livsstil i ett evolutionärt perspektiv”

  1. Vixxtoria: Jag håller nog med dig om att det kan vara “farligt” att läsa populärvetenskapliga böcker som berör det man själv sysslar med. Fast jag anser mig egentligen inte kunna direkt mycket om vare sig (evolutions)biologi eller psykologi (jag är teknisk kemist).

    Det är mer det källkritiska tänkandet och “vetenskapliga” tänkandet som kommer in när jag läser sådant här. Jag anser inte att man kan skriva rätt upp och ner att västerländska kvinnor misshandlar sina barn, att stenålderskost är optimal mat för oss m.m, för även om han har referenser är jag rätt säker på att jag skulle kunna hitta 10 referenser som säger emot honom..

    Och i och med att han redan i inledningen gör bort sig så biter typ ingenting i hans kontroversiella uttalanden på mig. Jag tror helt enkelt inte på det han skriver. Men bilderna & bildtexterna är svåra att komma ifrån och när det gäller tolkning av hur föremål har använts, återberättande av gamla myter etc. så är det faktiskt inget område jag kan något om; så ja, det köper jag på ett annat sätt eftersom jag på det området inte är lika insatt vad gäller källor/alternativa tolkningar osv.

    Har du själv läst boken? Gillade du den? =)

  2. Det är intressant det där. Man ska nog “aldrig” läsa mer eller mindre populärvetenskapliga böcker som berör sitt eget fack, eftersom man ser allt som är svepande och kategoriskt i boken. Och allt man inte håller med om, för att man har specialistkunskap om det hela. Själv kan jag till exempel inte läsa Fredrik Lindströms böcker om språk utan att få krupp. (Och samtidigt KAN man ju inte ignorera böcker som blir tokpopulära om de rör ens eget ämne, eftersom man måste förhålla sig till dem på något sätt.)

    Angående vad du tycker om Burenhult är det intressant att du tycker det avsnitt är bäst (om hällristningar osv) som du kan minst om. Är det symptomatiskt, tror du? 😉

    (Men jag håller med dig; eftersom han är arkeolog är det sannolikt att han vet mest om det här ämnet, av alla som han tar sig an i den här boken.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.