Jag är ovan vid att läsa poesi, men nu har jag gett mig i kast med Tomas Tranströmersamlingen Dikter och prosa 1954-2004. Efter att ha läst en dikt om dagen har jag först och främst läst ut Tranströmers debutbok, 17 dikter. Jag kan inget om versmått och lägger ingen större möda i att tolka metaforerna, men jag har behållning av boken ändå. Det är faktiskt lätt att läsa Tranströmer rätt upp och ner, eftersom han så ofta använder naturen i sina liknelser och dessa scener är lätta att se framför sig. Ja, jag gillar det faktiskt!
Jag har alltid tyckt att språket är oerhört viktigt i böcker och i otroligt många av mina favoritböcker är det språket som jag har fastnat för: jag älskar lekfullt språk, exakt avvägda ord, enkelt språk, så det är egentligen förvånande att jag inte har läst särskilt mycket poesi. Min favorit bland de 17 dikterna är faktiskt den första, preludium. Jag gillar den från första meningen:
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Skönt att vara på banan! Det här är exakt avvägt, enkelt och uttrycksfullt.
Kommentera & diskutera gärna!