Eila Palo tillbringar sommaren hos sin farmor i Norrland. Mamman är inte frisk och bor på ”Sommarkliniken”, där även storasystern håller till. Pappan är upptagen med jobb utomlands. Man kan förmoda att både mamman och systern lider av psykisk sjukdom och att Eila därför har skickats ut på landet för att slippa vara på kliniken och få ta för mycket ansvar över sig själv och de andra.
Det är en väldigt lustig bok om Eilas vistelse i ”polcirkelland”. Boken berättas som om det vore Eilas tankar vi får ta del av. Det är lätt osammanhängande och svänger hit och dit. Det skymtas mycket tragiskt, som att det är Eila som sköter mammans dosett och låser in knivarna i ett kassaskåp för att skydda systern, men ingenting i berättelsen står i klartext.
Den annorlunda berättarstilen är förvisso ganska spännande till en början, men som läsaren vet man aldrig vad som är sant och vad som är Eilas påhitt. Hela boken känns som ett språkligt experiment. Vad författaren vill ha sagt med själva berättelsen om barnet i kläm, Eila, förstår jag inte. Boken hade svårt att nå mig på djupet. De lustiga formuleringarna sitter i vägen för att berättelsen ska nå fram.
Kommentera & diskutera gärna!