Orlando av Virginia Woolf är en fascinerande bok om en ung man som lever i hundratals år – och med tiden blir till kvinna (med samma personlighet). En tankeväckande bok! Betyg: 3 ekar av 5.
Orlando av Virigina Woolf är förmodligen en bok som går att läsa många gånger och tolka på många olika sätt. Det känns som en bok med stoff för avhandlingar och också som en bok som riskerar att flyga över huvudet på oss ”vanliga läsare”. Med det sagt så måste jag säga att jag tyckte att den var väldigt tänkvärd och fängslande och jag tycker inte att någon behöver känna sig avskräckt från att läsa, även om man inte känner sig sugen på att försöka tolka alla lager.
I huvudrollen finns en ung adelsman, Orlando, som när boken tar sin början har en kärleksaffär med Elizabeh I (1533 – 1603). Han fortsätter att vara ung, men tiden går, århundradena går. Han hinner med ett förhållande med en rysk prinsessa och en tid som ambassadör i Turkiet innan han plötsligt vaknar upp och är precis samma person, men förvandlad till kvinna. Livet fortsätter. Hon lever tillsammans med romer, umgås i intellektuella kretsar i London, inleder ett förhållande med en sjökapten. Och hela tiden, som man och som kvinna, bör hon den lilla dikten Ode till en ek vid brösten.
Det är en spännande bok eftersom Orlando verkligen är precis den hen är, trots att förutsättningarna förändras med könsbytet och trots att världen runt omkring förändras. Vi är nog många som lever en en stark känsla av att kön till stora delar är en social och kulturell konstruktion och här skriver Woolf precis en sådan berättelse. Att Orlando är evigt ung och att århundraden av förändringar sveper förbi är en mindre sak i boken, vilket tragikomiskt stryker under den eviga konstanten: de kvinnliga begränsningarna, i kläder, i förväntade livsmål, i ekonomin och i tusen andra saker, består över seklerna.
Orlando är helt klart en tankeväckande bok och därtill förvånansvärt rolig och befriande. Det är inte den enklaste bok jag har läst i år, men det var mödan värt att läsa den.
”Låt oss utnyttja denna paus i berättandet för att göra vissa påpekanden. Orlando hade blivit kvinna – ingen kan förneka detta. Men i alla andra avseenden fortfor han att vara den han varit. Detta byte av kön ändrade visserligen deras framtid, men inte alls deras identitet.”
Ur Orlando av Virginia Woolf
Originalets titel: Orlando (engelska). Översättare: Margareta Ekström. Utgivningsår: 1928 (första brittiska utgåvan), 1981 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2012 (den här nyutgåvan, Norstedts). ISBN: 99-0131181-0, 9789113046846
Orlando av Virginia Woolf
Virginia Woolf
Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare, känd, bland annat känd för sina feministiska texter och åsikter. Hon debuterade 1915 med bildningsromanen The voyage out (Resan ut) och en av hennes mest lästa och omtyckta verk är Mrs Dalloway från 1925. Mrs Dalloway har inspirerat till boken och filmenTimmarna/The hours. Woolf led i perioder av depression och 1941 förvärrades tillståndet kraftigt. Woolf begick självmord samma år.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk är en mångbottnad berättelse om faderskap, svek och skam. Betyg: 4 fastighetsbolag av 5.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk tar sin början en sommar när Cem tar ett tillfälligt lärlingsjobb som brunnsgrävare i en mindre stad utanför Istanbul. Hans pappa har försvunnit ur bilden och därmed har Cem också förlorat de ekonomiska förutsättningarna för att studera vidare, men med lärlingsjobbet hoppas han på att kunna samla ihop de pengar som behövs. Hans chef och lärare, mäster Mahmut, blir mer än en chef och lärare, han blir också något av en fadersfigur för Cem.
Medan brunnsgrävningen pågår kommer ett teatersällskap till byn och Cem blir omedelbart intresserad av en kvinna i sällskapet. Det slumpar sig också så att han vid ett tillfälle blir förförd av kvinnan och följer med henne hem. Dagen efter händer som inte får ske: en liten sten som ramlar ned i brunnen kan skada den som står på bottnen och gräver, men plötsligt tappar Cem en hel hink, fylld med utgrävt material. Mäster Mahmut står på brunnens botten och Cem kastas mellan att föröka rädda sin mästare eller att fly till Istanbul. Han väljer det sistnämnda, vilket ger honom skam- och skuldkänslor som kommer att förfölja honom resten av livet, liksom skräcken över att bli påkommen som den som lämnat mäster Mahmut att dö.
Vad som också förföljer Cem är två traditionella berättelser: den om Oidipus, som mot sin vetskap dödar sin egen far och har sex med sin egen mor, och den om Sohrab, som mot sin vetskap dödar sin egen son. Orhan Pamuk väver ihop dessa myter och berättelser med den mer samtida berättelsen om Cem och på många sätt blir det såklart förutsägbart eftersom berättelserna speglar sig i varandra. Ändå tycker jag verkligen att Pamuk ror iland det och skapar något verkligt intressant. Jag vet inte vad det är som gör det, men Orhan Pamuk har sannerligen ett alldeles eget sätt att komponera. Han lyckas väva in en lågmäld spänning som verkligen fängslar. Jag brukar inte alls fascineras av mytologi och traditionella berättelser, men här gav de en ödesmättad känsla som verkligen adderade något till den här berättelsen om faderskap, skam och skuld. Jag tycker också om hur Pamuk gärna gör snabba perspektivbyten och vrider runt på berättelsen, lägger till nya lager. Det finns mycket att veckla ut i den här mångbottnade berättelsen. Jag tror att jag kommer att bära den med mig länge.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk
Den rödhåriga kvinnan
Originalets titel: Kirmizi saçli kadin (turkiska). Översättare: Mats Andersson. Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2016 (första turkiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio). Antal sidor: 284. ISBN: 9789113076300.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Han heter Cem Çelik och är son till en försvunnen apotekare. Han lever med sin mor och jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar att läsa vid universitetet. En dag möter Cem den rödhårige kvinnan Gülcihan och inser att hon en gång var hans fars ungdomskärlek.
Den rödhåriga kvinnan är en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.”
De osynliga av Roy Jacobsen är en fängslande bok om 10- och 20-talet på en nordnorsk ö. Vilka livsvillkor! En rik och fantastisk bok. Betyg: 5 onödiga hästar av 5.
De osynliga av Roy Jacobsen utspelar sig i den nordnorska skärgården under 10- och 20-talet. På ön Barrøy bor en familj som delar efternamn med sin ö och i De osynliga får läsaren följa dem i deras liv och stretande på den här avlägsna och avskärmade platsen. Framförallt får läsaren följa Ingrid, dottern i familjen, genom uppväxten på ön.
Jag sögs omedelbart in i De osynliga. Livsvillkoren är så speciella, så fascinerande och Jacobsen har skrivit fram människor som verkligen kommer nära och som jag bryr mig om. Ibland lyckas en författare mana fram karaktärer som nästan känns som vänner och Jacobsen lyckas verkligen med detta. Jag ville bara fortsätta läsa, samtidigt som jag inte ville att boken skulle ta slut.
För mig väcktes också många tankar om våra liv här på jorden. Tänk att vi lever i en tid där så mycket står på spel, där vi genom konsumtion och huvudlöst resande och frossande kör slut på planetens alla resurser, förbrukar allt tills ingenting finns kvar för kommande generationer. Livet på Barrøy är av nödvändighet någonting helt annorlunda: här krävs det att varje liten rikedom tas tillvara: fisken, dunet, måsäggen, allt som spolas upp på land när det stormar. Väder och vind, naturens krafter, kan när som helst rasera de många dagsverken som lagts ned på att bygga ett nytt båthus. Samtidigt är jorden det enda att hålla fast vid när stormarna rasar; I en scen tar Ingrids pappa med sig sin lilla dotter rakt ut i stormen för att visa att ön kommer att stå kvar, att den inte kommer att svepas bort.
Allt i romanen är så litet – och så oändligt stort. Sådant vi brukar ta för givet betyder allt. Rent vatten till exempel. Sådant som i ett annat perspektiv skakar om hela världen, som Första världskriget t.ex., utspelar sig bara i periferin och rör inte det dagliga.
De osynliga är en fantastisk och rik roman. Jag är så glad att det finns en fortsättning i romanerna Vitt hav och Fartygets ögon.
De osynliga av Roy Jacobsen
De osynliga
Originalets titel: De usynlige (norska). Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Peter Andersson. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2019 (den här radioföljetongen producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio). Antal sidor: 222 (ca 9 h lyssning). Läs även: Vitt hav, Fartygets ögon. ISBN: 9789113060484.
Roy Jacobsen
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare som debuterade 1982 med novellsamlingen Fangeliv och som har skrivit ett flertal kritikerrosade böcker. Han är också ledamot av Norska Akademien.
Förlagets beskrivning
I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten.
Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lillasyster Barbro som inte tycks duga mycket till. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.
Lifsens rot av Sara Lidman är en fristående uppföljare på Jernbaneeposet, där Lidman skildrar hur Västerbottens inland befolkades och skriver om det hårda livet vid slutet av 1800-talet. Betyg: 2 hittebarn av 5.
Lifsens rot av Sara Lidman
Lifsens rot av Sara Lidman är den sjätte delen i Jernbaneeposet. Om jag har förstått det rätt så bestod verket ursprungligen av fem delar, som sedan följdes upp med ytterligare två, fristående romaner: Lifsens rot (1996) och Okuldens minut (1999). I Lifsens rot är det Rönnog som står i centrum, men karaktärer från tidigare delar i serien har också en stor plats, däribland Didrik och sonen IsakMårten, som blir Rönnogs stora kärlek.
I Lifsens rot skildrar Lidman kvinnoliv, kärlek och tillvaron i Västerbottens inland runt det förra sekelskiftet. Det är inte dumt att lyssna på berättelsen i Sara Lidmans egen inläsning, för hon har en väldig inlevelse och jag tror också att dialekten i boken kommer bäst till sin rätt i en riktigt bra uppläsning.
Med det sagt måste jag tyvärr erkänna det jag redan har avslöjat när jag skrivit om ett par av Lidmans tidigare verk, Din tjänare hör och Den underbare mannen: hur mycket jag än beundrar Lidman som person och hennes ambitiösa projekt att skriva om den här tiden och platsen så kan jag ändå inte fullt ut uppskatta den här berättelsen. Jag önskar att det vore annorlunda, men jag har verkligen svårt att engagera mig i det här. Det är kanske dialekten, eller berättelsens alla små sidospår, ja, jag vet inte, men för mig blir det för omständligt och svårt att ta till sig.
Lifsens rot
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1996 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1997 (den här Radioföljetongen, producerad av Gun Ekroth för Sveriges radio). Antal sidor: 279. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Den underbare mannen, Lifsens rot, Oskuldens minut). ISBN: 91-0-056329-3 .
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigast 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Sjätte delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.
Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.
I Lifsens rot arbetar Rönnog som mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst. När hon träffar IsakMårten har hon inget val längre. Om hon bara finge ha honom för sig själv. Bara för sig själv! Ett storslaget kvinnoporträtt och en intensiv kärleksroman.”
Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!
De blå silkesstrumporna
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande.
Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.
Alla vill bara gå hem
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.
Betyg: 5 katastrofer av 5.
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.
Shuno
Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.
Betyg: 4+ plankningar av 5.
Shuno av Dogge Doggelito
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.
Blomman
Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).
Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.
Blomman av Suzanne Brøgger
Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.
Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:
Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.
Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio). Antal sidor: 280. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut. ISBN: 9100459291, 9789176517529.
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”
Vänner emellan av Amos Oz är en novellsamling som utspelar sig på ett kibbutz där invånarna är förvånansvärt ensamma. Betyg: 3 esperanto-kurser av 5.
Vänner emellan av Amos Oz
Vänner emellan av Amos Oz är en samling berättelser från ett kollektivt jordbruk, ett kibbutz, i det sena 50-talets Israel. Den kan läsas som en novellsamling, men en rolig detalj är att alla berättelser i boken utspelar sig på samma kibbutz och kretsar kring samma människor. Det är ett intressant och samtidigt väldigt enkelt grepp. Jag blir faktiskt förvånad över att inte fler novellförfattare har gjort något liknande.
I åtta små berättelser skildrar Amos Oz livet på kibbutz: sammanhållningen och den paradoxala ensamheten och utanförskapet, de stränga reglerna och de som försöker rucka på dem, begränsningarna och de som ändå vågar drömma om något större. En del berättelser är berörande. Det är särskilt en novell som kändes särskilt sorglig: den om en orolig pojke som tvingas sova i den gemensamma sovsalen med alla andra barn, trots att han verkligen skulle behöva vara med sin pappa. Kibbutzens barn var, precis som allt annat, något som tillhörde alla. Inte mycket är individuellt på det här stället.
Oz har inte skrivit någon skarpt kritisk berättelse, snarare en varm och humoristisk historia, men det är verkligen en bok som på ett tankeväckande sätt berättar om livet på kibbutz och de fallgropar som finns när människor försöker att leva tätt tillsammans och leva efter höga ideal.
Jag tyckte helt ärligt att det var lite svårt att komma in i Vänner emellan, men det var värt besväret. Jag tycker att boken gav en väldigt fin inblick i livet på kibbutz.
Vänner emellan
Originalets titel: Be’in khaverim (hebreiska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen, som har översatt den engelska översättningen, Between friends, översatts från hebreiska av Sondra Silverston).
Uppläsare: Staffan Göthe.
Utgivningsår: 2012 (första hebreiska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här Radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor: 164.
ISBN: 9789146223979.
Amos Oz
Amos Oz (född 1939 som Amos Klausner) är en israelisk författare som ständigt är på tapeten när det spekuleras kring nästa nobelpristagare. Han har skrivit ett 20-tal romaner, varav de flesta är översatta till svenska. Hans senaste bok i svensk översättning är Judas (2015). Oz har själv levt på kibbutz under många år och det var också under sin tid på kibbutz som han bytte till namnet Oz, vilket betyder ”styrka” på hebreiska.
Förlagets beskrivning
”I Vänner emellan öser Amos Oz ur sina egna erfarenheter om livet på en kibbutz i slutet av 1950-talet. Här möts människor från olika skeden i livet. Det är åtta historier om människor som alla bär på sitt eget öde. Historier om kärlek, längtan och sorg. Och historierna handlar om ensamhet, på det enda stället man inte ska kunna känna sig ensam – kibbutzen. Här finns Zvi Provizor, en pessimistisk och butter trädgårdsmästare; Henya Kalish, vars rika broder vill betala för hennes son Yotams studier i Italien, medan Yotam själv bara tänker på hur han ska våga lämna kibbutzen och ge sig ut i världen; och historien om Martin Vandenberg, skomakare och överlevare från Förintelsen, som vigt sitt liv åt världsspråket esperanto. De åtta berättelserna bildar tillsammans ett pärlband av historier som inte bara handlar om enskilda människoöden, utan det blir också en bok om en tid, en plats och en idé om hur vi i humanismens namn skulle arbeta och leva tillsammans, trots olika bakgrunder, olika politiska uppfattningar och olika synsätt på livet. ”
De som följer mig på Instagram har kanske sett att jag har postat en hel del inlägg under hashtaggen #novellber, ett initiativ av @bokladan med syftet att peppa till mer novelläsning i november. Jag var inte sen att haka på, för jag älskar novellformatet och jag har en hel del olästa novellsamlingar och enstaka noveller här hemma. Under månaden har jag unnat mig läsning ur samlingar som Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg, Elva sorters ensamhet av Richard Yates, Kyrkogårdsdamen och andra noveller av Guy de Maupassant, Bli som folk av Stina Stoor och Nordisk fauna av Andrea Lundgren. Jag tänkte återvända till samlingarna när jag har läst ut alla noveller i dem (när nu det blir 🙂 ), men månaden har också bjudit på läsning av några enstaka noveller, som jag tänkte blogga om idag. Det är alltså fyra noveller från förlaget Novellix, som ger ut härliga små volymer med nyskrivna och klassiska noveller på olika teman.
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell, Skördebrev av Helena Granström, Författarnas himmel av P C Jersild, Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Författarnas himmel av P C Jersild
Författarnas himmel är en humoristisk berättelse om en författare som dör och hamnar i den del av himlen där historiens alla författare samlas. Det visar sig att författarnas himmel är ett hotell med både restaurang och ölstuga. De nya hamnar längst ned i hierarkin och får slita i grovdisken, men så småningom kan man avancera och få bättre och bättre arbetsuppgifter, för att så småningom få bli gäst i ölstugan, eller kanske till och med i matsalen, där den absoluta författareliten samlas. Mycket är oklart kring hur det egentligen ska gå till att bli uppflyttad. Kanske finns det till och med osaklighet och jäv inblandat?! Hur kan det annars komma sig att den enda svensk författare som hamnat i matsalen är Carl von Linné? Författarnas himmel är en härligt självironisk och knäpp berättelse fylld med historiska författargiganter, som fortfarande tycks vara precis lika excentriska som i jordelivet och som verkligen sliter för att bli respekterade. Jag tyckte att den här berättelsen var riktigt kul och härligt nördig!
Per Christian Jersild (född 1935) är en svensk författare och läkare, bland annat känd för romanen Barnens ö.
Förlagets beskrivning
”Precis som i skänken arbetade flera rökare där. De brukade smita ut med jämna mellanrum för ett bloss på bakgården. En eftermiddag råkade jag, på väg till kylen, springa på några från konditoriet på väg ut. ”Sonja?!” Visst var det Sonja Åkesson. Vi hade inte setts sedan början på sjuttiotalet – Sonja dog 1977 – så vi hade förstås en hel del att prata om. Jag följde med henne ut och stod där och huttrade bland de andra rökarna.”
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell
Han tänkte på dem som färger är en novell med ett högt tempo och driv, vilket verkligen speglar den livssituation som den unge huvudpersonen befinner sig i. Huvudpersonen är en ung man som befinner sig mitt i en virvelstorm av känslor: förtvivlad sorg och sprittande nyförälskelse. Jag vill inte skriva mer än så för att inte spoila för mycket av handlingen, som läsaren gör bäst i att upptäcka själv, men det är verkligen en fin novell som är lätt att ryckas med i. Jag älskar språket, som så tjusigt speglar huvudpersonens röriga liv.
”Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits.”
Luise Justine Mejer: en kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland av Astrid Lindgren
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren är en liten essä om just Luise Justine Mejer, en kvinna som levde i 1700-talets Tyskland och som under många år brevväxlade med vännen Christian Boie. Lindgren utgår från brevväxlingen mellan de två vännerna och skriver fram deras kärlek, som de först efter lång tid erkänner och tar hand om. Det är både roligt, vackert och sorgligt. För mig blev det också en överraskande läsning. Luise känns så modern och fri, vågar gå sin egen väg och väljer bort ett giftermål i unga år. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade kanske inte heller väntat mig den här berättelsen från barnboksdrottningen Astrid Lindgren, för det här är ju en berättelse riktad till vuxna, även om Lindgrens ton och humor är precis sig lik.
Betyg: 4 högläsningsstunder av 5.
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Utgivningsår: 2015 (den här utgåvan, Novellix). Berättelsen finns också i antologierna Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult (Rabén & Sjögren, 1975) och Liv kan vara så olika (Rabén & SJögren, 1985).
Antal sidor: 25.
ISBN: 978-91-7589-068-5
Andras röster: Lyrans noblesser, Skrivande.
Astrid Lindgren
Astrid Lindgren 1907 – 2002 är en av Sveriges mest älskade författare.Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se eller Astrid Lindgren-sällskapets hemsida.
Förlagets beskrivning
”Jag kan aldrig sluta gräma mig över hennes sorgliga öde den där hemska fredagsmorgonen i juni 1786. Varför måste hon dö, när hon nu äntligen … men vi ska inte gå händelserna i förväg!
Det är bäst att börja från början, förslagsvis tio år tidigare, den 2 september 1776.”
Skördebrev av Helena Granström
Skördebrev är den av novellerna jag hade svårast för. Det är en bok om sorg och förlust och saknaden efter en pojke, som växer upp. Det är också en berättelse om en ko, som skriver till pojken. Och här någonstans är jag förlorad som läsare för länge sedan. Det här säger mer om mig än om den här novellen, men jag fixar inte symboltyngda, formmässigt invecklade berättelser där läsaren förväntas stanna upp efter varje mening och tolka texten. Jag blir irriterad när budskapet och berättelsen ligger gömt bakom tunga sjok av liknelser och symbolik som ska förstås och tolkas. Jag orkar inte. Den här boken fungerade inte alls för mig.
Helena Granström (född 1983) är en svensk författare och skribent som debuterade 2008 med essän Alltings mått.
Förlagets beskrivning
”Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Ædnan av Linnea Axelsson är ett mäktigt diktverk som skildrar modern samisk historia och berättar om två samiska familjers livsöden. Betyg: 4+ älvar av 5.
Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson tar sin början 1913. Bér-Jona driver sina renar över den gräns som snart kommer att vara stängd för dem. Det här blir också en ödesdiger förflyttning: den ena sonen skadar sig allvarligt. Längre bak, längs flyttleden har Ristin slagit läger med familjens andra son, den som själv behöver så mycket omvårdnad och omtanke att han inte kommer att kunna bli renskötare. De kommande åren kommer svenskar med förnedrande skallmätningar och undersökningar och Bér-Jona och Risten drivs bort, bort från sina marker och välkända vägar. Nu ska Vattenfall exploatera älvarna och samerna har ingen plats i planerna. I Ædnan skildras den svenska kolonialismen och de sår den skapat hos de människor som drivits bort från sina marker och som har förlorat sitt språk och fråntagits sin kultur. Verkningarna fortsätter in i kommande generationer, vilket Axelsson brännande skildrar genom att fortsätta berätta samiska erfarenheter genom Lises och hennes dotter Sandras ögon. Den sistnämnda är samisk aktivist, den förstnämnda kan inte lära dottern det språk dottern vill lära sig eftersom det är en av de saker som Lise förlorat medan hon tvingats gå till Nomadskola, där samiska barn förbjöds tala samiska och tvingades att lägga bort sin kultur.
Jag har en förkärlek för de koncentrerade och samlade berättelserna där det inte strösslas med ord i onödan. När författare in i minsta detalj beskriver och förklarar allt så blir läsaren bara någon som lyssnar. De författare som vågar låta läsaren fylla i på egen hand bjuder däremot sina läsare på något som kan bli en mäktigare läsupplevelse. Här har det nästan dragits till sin spets: berättelsen är nedkokad till minsta möjliga ord, en dikt. Det är fantastiskt, för berättelsen är verkligen mäktig och berörande. Det suger till i magen ibland när Axelsson skildrar det förtryck som bokens huvudpersoner utsätts för och den respektlöshet med vilken de blir behandlade. Det är en bok med mycket känslor, inte minst väcker den en slags vrede och skam över hur Sverige har behandlat och än idag behandlar samer. Här går berättelsen ända in i nutid och skildrar rättegången mellan Girjas sameby och svenska staten. Jag får ont i magen när jag påminns om hur svenska statens ombud valde att använda ordet ”lappar” under rättegången. Länge än så har vi inte kommit i det här samhället, tydligen. Ædnan är brännande.
Jag älskar också att boken tar plats, rent fysiskt, med sina närmare 800 sidor – det är en rejäl koloss till bok och man ligger inte direkt i sängen och slöläser ur den. Det är hög tid att samiska erfarenheter och samisk historia får ta plats i kulturen. Det är också en skön paradox att något så luftigt som poesi ryms i något så rejält.
Citerat ur Ædnan
”Det var så mycket
jag ville berätta
för henne
Hur jag hade trott att
renskötarbarnen redan
visste hur man gör
Linnea Axelsson (född 1980) är en svensk författare och konsthistoriker. Hon debuterade 2010 med Tvillingsmycket. Hennes senaste bok är det kritikerrosade diktverket Ædnan, som bland annat har nominerats till Augustpriset.
Förlagets beskrivning
”En mor och hennes yngste son vilar med några andra kvinnor, gamla och barn i en kåta. Framför dem längs flyttleden driver hennes make och deras äldre son renhjorden. De är på väg mot en ö i nordligaste Norge och sommarens betesmarker. Ingen anar att gränsen till Norge inom ett par år kommer att vara stängd för dem, att de ska tvingas lämna sitt hem, och att kommande generationer ska möta helt andra svårigheter.
Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Eposet Ædnan berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
