Farväl Eritrea

Farväl Eritrea av Samuel Brhane
Farväl Eritrea av Samuel Brhane

Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.

I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?

I korthet

Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.

Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.

Citerat ur Farväl Eritrea

”När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.

När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”

Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea

Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.

Översättning och bearbetning: Joakim Andersson, Isayas Adhanom.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Publit).
ISBN: 9789176117361.
Andras röster: C.R.M. NilssonMina skrivna ord, Västmanländskans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”

Stora små lögner

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.

När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är ”hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).

Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.

Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.

Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.

Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?

Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!

I korthet

Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.

Betyg: 4+ kaffe latte av 5.

Citerat ur Stora små lögner

”Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. ”Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. ”Jag tycker om den här”, hade hon sagt.

(Fläcken var blod.)”

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

Om Stora små lögner och Liane Moriarty

Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.

Originalets titel: Big little lies (engelska).
Översättare: Anna Strandberg.
Utgivningsår: 2014 (första engelska utgåvan, Penguin), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 444.
ISBN: 9789100156701.
Andras röster: Böcker i örat, Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.

Men under ytan kokar det.

Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?

När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”

De föräldralösa

De föräldralösa av Christina Baker Kline
De föräldralösa av Christina Baker Kline

Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.

Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!

Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!

Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.

Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.

De föräldralösa av Christina Baker Kline
De föräldralösa av Christina Baker Kline

Om Christina Baker Kline och De föräldralösa

Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.

Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?

Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”

När jag var 14 läste jag Kort kjol, idag anses den vara för grov för 14-åringar

Med förvåning läste jag en liten notis i tidningen i helgen att Hammarö kommun har valt att plocka bort ungdomsboken Kort kjol av Christina Wahldén. Boken har används i undervisningen för åttondeklassarna, men nu är den bortplockad och föräldrar till eleverna planerar att anmäla boken till Skolinspektionen eftersom boken har ”ett språk som inte lämpar sig för barn”.

Kort kjol - Christina Wahldén

Jag är ytterst förvånad, som sagt. Boken kom ut första gången 1998 och handlar om en tjej som blir våldtagen. Jag var bara 11 år när den kom ut och då var jag för liten för att läsa, men när jag själv var i tonåren så var den fortfarande en typisk ungdomsbok som det skyltades med och som lyftes fram som bra litteratur för unga. Jag läste den själv år 2001, när jag av en händelse råkade gå i åttan, faktiskt. Jag har inte idag några starka minnen av den här boken. Den var säkert tankeväckande och intressant, men jag reagerade knappast på språket eller ordvalen. Jag har heller ingen som helst känsla av att boken var svår att ta in eller förstå, eller att den skulle vara för grov på något sätt. Det säger förvisso sig självt att ämnet är svårt, men det gör det ju inte mindre viktigt att prata om det. Idag finns det bilderböcker om döden. Bör det då inte finnas ungdomslitteratur som kan väcka samtal kring sexuella övergrepp? Visst, man är inte så gammal när man går i åttan, men när ska man prata om sexuella övergrepp då? Ska man blunda och tiga bort det och hoppas att problemet försvinner?

Det jag i och för sig kan tänka mig är att boken har åldrats och att det kanske finns nyare böcker som kan användas i undervisningen för att prata om det här ämnet, som ju tyvärr fortfarande är minst lika aktuellt som -98. Det är ju trist om bokens ålder gör att det blir svårare för dagens unga att relatera till den.

Jag tycker för övrigt att det är helt hopplöst att föräldrar tydligen har fått såhär mycket makt över en skola (och en hel kommun?) att de får gå in och censurera litteraturen. Emellanåt dyker tokstollar till föräldrar upp och kräver exempelvis att ”alternativa skapelseberättelser” ska berättas i skolan, men då finns det tack och lov direktiv som förbjuder sådant vansinne. Det borde vara lika självklart att ryta ifrån när föräldrar vill styra andra delar av undervisningen. Skolor borde inte vara så ängsliga. Föräldrar och deras barn är inte konsumenter som ska göras nöjda. Skolor har en större funktion än att fixa ett schyst nöjd kund-index. Ytterst måste det vara läraren som avgör vilken litteratur som är lämplig för att uppnå målen i undervisningen. Själv har jag dessutom mycket svårt att tro att åttondeklasser inte kan hantera Wahldéns böcker. Hon har för övrigt skrivit en hel rad böcker som känns som praktiska diskussionsstartare och som säkert med fördel kan plockas in i undervisningen på ett eller annat sätt. Hon har t.ex. skrivit en bok som handlar om djurrättsaktivism och en annan som handlar om att bli bortgift.

Nåja, en positiv sidoeffekt med hela den här historian är att boken har blivit nyaktuell, på ett lite bakvänt sätt. Den är just nu helt slutsåld, men jag har hört ryktas om att det ska tryckas upp fler exemplar. Tills vidare finns den som e-bok. Fram till 1:a november finns den till och med att ladda ned gratis hos Rabén & Sjögren.

Pepparkakshuset

Pepparkakshuset - Carin GerhardsenJag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta  deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.

Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.

Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.

Några andra som skrivit om den är SvD, Boktoka och PocketBlogg. Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Utrensning – filmen

Vi läste ju Utrensning i bokcirkeln Picket & pocket nyligt och förra veckan så gick filmatiseringen på Folkets bio. Det var ju bra timing! Vi var ett litet gäng som gick och såg den.

Jag tyckte filmen var bra, men det var också en lite väl jobbig film att titta på.. Boken behandlar tuffa ämnen som trafficking i 90-talets Tyskland och övergrepp under Sovjettiden i Estland. I boken berättas det mesta av vidrigheterna mellan raderna och det gör det inte mindre gripande, men man slipper faktiskt konfronteras med scener där det bara är blod, våld, ännu mera våld och sexvåld… Filmen är inte riktigt lika censurerad…

Filmen är boken trogen, med några undantag, men vad som faktiskt framkom ännu lite tydligare i filmen än i boken är kopplingarna mellan det de båda huvudpersonerna utsätts för: Aliide, som blir våldtagen och slagen under förhör med kommunister, som vill få henne att ange den man ur motståndsrörelsen som är gömd hos henne, och Zara, som tvingas att sälja sex. Våldtäkt som vapen pågår fortfarande hela tiden. Helt jävla sjukt.

Läs boken!

Utrensning - Sofi Oksanen

Odjuret

En pedofil, dömd för sexuella övergrepp och mord av flera små flickor, rymmer och begår på nytt samma brott. Den här gången är det Fredrik Steffanssons femåriga dotter som blir brutalt mördad. Sviken av samhället, som inte kunde skydda dottern mot denna ondska, och galen av sorg bestämmer han sig för att hämnas genom att mörda dotterns mördare. Händelsen leder till en diskussion över vad som är rätt och fel och vad som är mord och vad som är nödvärn. Många svenskar följer rättegången och hoppas på att få sitt godkännande för att själva göra sig av med blottare och andra ”odjur”.

Det är en intressant fråga som tas upp och det märks att frågan om kriminalvård engagerar författarna. Börge Hellström är för övrigt en av initiativtagarna till Kriminellas revansch i samhället (Kris), så nog har han intressanta aspekter att dela med sig av. Ändå fastnade jag inte helt för deckaren, kanske för att våldet mot flickan är så brutalt att det är svårt att ta till sig och för att jag aldrig tyckte mig ”lära känna” Fredrik Steffansson och de andra huvudkaraktärerna i boken. Jag tror att författarna hade vunnit på att skära lite i berättelsen och koncentrera den kring enbart Fredrik och hans dotter. Istället finns här många sidospår, som i sig är intressanta, men som gör boken lite spretig.

80° från varmvattnet

80° från Varmvattnet belönades med Deckarakademins debutantpris när den kom ut 2006, men själv tycker jag inte helt att den passar in i deckargenren. Det här är inte en klassiskt uppbyggd kriminalhistoria med brott och utredning, utan snarare en samhällskritisk kommentar kring utsatta kvinnors situation och kring fria aborter. Det är naturligtvis nog så viktigt och jag gillar boken som den är.

Handlingen rör sig fram och tillbaka mellan Zambia, där läkaren och doktoranden Ellen Elg driver ett projekt kring mödravård och sexualupplysning, och Florida, där en ung kvinna berättar sin smärtsamma livshistoria, som kantas av övergrepp, oplanerad graviditet, flykt och svek. För båda kommer abortmotståndare att spela en avgörande roll i deras liv.

Som sagt, så ser jag den inte som en vanlig deckare. I den mån det finns offer så utgörs de av alla de kvinnor i boken som utsätts för övergrepp, som blir mamma alldeles för unga och skadas av det och som får häxstämpel för att de försöker att göra något åt situationen. Boken känns viktigt och intressant och det märks att författaren har varit mycket i Zambia och vet vad hon skriver om. Flera av bokens karaktärer, barnmorskor i fattiga byar i Zambia, är starkt inspirerade av verkliga personer. Ibland tycker jag dock att boken är lite spretig och så märks det att den är en del i en serie och att det finns en fortsättning. Det finns intressanta karaktärer i boken som bara presenteras som hastigast och som sedan inte får en riktig plats i berättelsen. Hur som helst är det en fin debut, väl värd sitt pris.

Jag valde att lyssna på boken som ljudbok och den finns i en författaruppläsning som jag absolut kan rekommendera.

SOS från mänskligheten

SOS från mänskligheten känns som en bok som Jonas Gardell hade kunnat skriva. Han har skrivit en hel radda böcker som alla handlar om människor som känner sig ensamma, trasiga eller lever utanför samhällets normer. Precis detta handlar den här boken om. I SOS från mänskligheten får vi ta del av några livsöden, som löst är sammanlänkade kring Benjamin, som jobbar som prostituerad. Två av hans kunder är ett par som båda är otrogna hos honom för att kompensera för det som båda beskriver som ett ointressant sexliv med en partner som inte vill experimentera med något. En annan kund är en stressad affärsman som lever i sorg efter det att hans sambo stack utan förklaring och som nu måste besöka Benjamin för att få ro att sova. Ytterligare en kund är en kvinna som beskriver sitt liv som att hon ”råkade trycka på pausknappen”. Hon tog ett jobb i väntan på att komma på vad hon vill göra sedan och nu lever hon sedan länge med en man som hon inte vill leva med och som hon snart ska gifta sig med.

Berättelserna vävs ihop fint och Johanna Nilsson har verkligen mycket att berätta. Dock tycker jag, tyvärr, att det blir lite spretigt och en del är också ganska skruvat och gjorde det svårt för mig att ta det till mig. När jag tänker på Johanna Nilsson vill jag gärna tänka på Hon går genom tavlan, ut ur bilden, som skakar med sitt levande porträtt av en mobbad flicka. Den här boken berörde mig inte alls lika mycket, kanske just för att den rör sig i så främmande miljöer och handlar om sådana unikum till människor. Det blev lite för mycket för mig.

Tematrio: Sex

Den här veckan har Tematrio temat sex:

Berätta om tre böcker som innehåller minnesvärda sexskildringar.

Inte helt lätt! För min del är det nog så att de sexskildringar som inte är irriterande dåliga är sådana jag glömmer bort direkt efteråt. I en bok som i övrigt faktiskt inte handlar om sex borde sexscenerna inte vara något som tar över och som man minns efteråt. Sex är ju egentligen något vardagligt och borde inte kräva att författaren tar i så han spricker för att beskriva det poetiskt eller målande.

Ett skräckexempel läste jag faktiskt här om dagen i boken Shantaram av Gregory David Roberts (jag är halvvägs nu om ni undrar…):

Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärnorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. […] Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav.

Något pretentiöst…

Annars kan jag meddela att Irvings bok Tills jag finner dig är värld att hata p.g.a. sexövergreppen som beskrivs i vardagliga ordalag i boken. Jorå, pedofili är helt okej, ELLER? Nej, vilket hemsk bok! Man kan inte tro det när man läser min recension, men den är verkligen för hemsk, på ett negativt sätt. Jag kommer aldrig mer läsa något av Irving.

Någon som är lite mer insiktsfull när han beskriver övergrepp är Bengt Ohlsson i Gregorius. Med enkla ord, men ändå på ett äckelframkallande sätt, beskriver han hur Gregorius tvingar sig på sin unga fru, som inte alls har något intresse av honom. Det känns trovärdigt och tillför något i boken, som berättar om Gregorius omöjliga längtan efter närhet och en egen familj.