Boken inleds med ett citat ur Tredje Mosebok (13:46):
Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren är han. Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin bostad.
Det känns oerhört sorgligt att skräcken över sjuka (och annorlunda) har varit så stark så länge.
Under drygt halva 1900-talet tjänade ön Spinalonga som ”fängelse” för greker med sjukdomen lepra. Under denna tid drevs människor från sina hem och isolerades på Spinalonga, utanför Kreta.
Berättelsen om dessa människor på Spinalonga och vad de fick utstå för att de led av spetälska är en annorlunda historia. Jag hade förväntat mig en sentimentalare och dystrare berättelse, men boken berättar snarare om gemenskapen mellan de sjuka, och hur även friska människorna faktiskt lät det mänskliga segra över skräcken, än om det utanförskap som i och för sig rådde.
Det här är en vacker och fin historia om någonting som man inte kan tro att det faktiskt skedde och pågick så länge som det gjorde. Boken rör upp en del känslor med sina råa berättelser om hur människor drevs ut ur sina hus och sedan hölls fast medan deras hem brändes ned, men som sagt var blir det aldrig sentimentalt. En väldigt fint berättad skildring av några människoöden! En mycket bra bok!
Kommentera & diskutera gärna!