I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
Jag tycker att det är en fantastisk bok. Jag förstår inte hur hon får ihop det, men det får hon verkligen. Berättelsen rör sig i tid och rum, men vävs samman på ett finurligt sätt, och hur hon än lyckas, så får hon det verkligen att gripa tag. Inte vet jag någonting om vad det vill säga att utvandra, men jag tror att Thúy verkligen ringar in det i den här boken, där hon så fint skriver om identitet och kultur, vad vi tar med oss och lämnar kvar och vad vi återser när vi återvänder till det land som lämnats.
En fantastisk liten bok! Den stora styrkan är koncentrationen; hur orden sitter precis rätt för att med mina möjliga ord måla upp den värld hon skildrar. Jag tänker ofta att det är det som verkligen skiljer bra författare från riktigt bra författare; att välja att inte skriva, istället för att faktiskt göra det. Jag är mycket imponerad och mycket glad över denna lilla, men stora, läsupplevelse.
Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!
Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?
Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.
För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.
Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.
Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.
Jag har nu nått fram till den tredje och avslutande delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige. Där tidigare böcker har kretsat mer kring huvudpersonernas bakgrund, relationer och deras komma ut-historier med komplikationer, så kommer handlingen i Döden i en ny fas. Nu finns bara döden. En efter en rycks bort och vännerna bär kista på kista på begravningarna. In i det sista försöker de hålla humöret uppe och hålla döden stången. Som när en av dem är för döden och firar sin födelsedag. Är det någon mening att sjunga ”Ja, må du leva?”? Ja! Varför ge bort böcker och filmer som aldrig kommer hinna ses? Därför! De gör sitt bästa, men döden är obeveklig. Och Benjamins älskade, Rasmus, är en av dem som inte kommer att få leva sitt liv.
Det är naturligtvis en gripande bok, precis som övriga delar. Kanske är den extra gripande. Nu har man ju lärt känna karaktärerna, kommit att gilla dem, och sedan bara försvinner de. Ett helt kompisgäng! Hur fruktansvärt kan det inte ha varit när det hände i verkligheten? Det är jag ju för mycket heterotjej och för ung för att veta, men absolut har Gardell gett mig en välbehövlig historielektion.
Gardell har ofta sagt att ”allt det här har hänt” och det har det nog också. Jag får påminna mig om det ibland, för visst känns det helt orimligt hur folk beter sig, hur rädda folk är. Det är så mycket lögner på begravningarna; ingen får ju veta att den som dött har dött i AIDS och har en pojkvän som sörjer. Helst ska pojkvännen inte ens vara med; en begravning får ju inte bli ett bögspektakel! Herregud. Det känns så avlägset, så sjukt, och det var inte så himla länge sedan klimatet tydligen var sådant.
Bra och viktig bok! Den finns i en superbra författaruppläsning för den som gärna lyssnar på ljudboksversionen.
I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
Det är en gripande bok, såklart, och det märks att frågan är viktig för Gardell och att han brinner för att berätta om detta. Det ligger så nära vår nutid, men känns så avlägset. Gardell berättar om en tid då att komma ut var att riskera att förlora sin familj och en tid då det var en skam att berätta att sonen inte dött i cancer, utan i AIDS. Det finns flera komma ut-historier i boken. Ingen av de är lätt.
Gardell väver in många viktiga frågor, aspekter av saken, och åsikter i den här boken och han gör det med en elegans. Texten vävs ihop fint, rör sig i tid och rum, uppehåller sig både vid sjuksängen och i barndomen hos flera av karaktärerna. Jag har sett TV-serien och många som har gjort detsamma är nog tveksamma till att också läsa böckerna, men faktum är att det här är läsvärda böcker även för den som tänker att berättelsen redan har gått fram. Böckerna ger så mycket mer än det som visades i serien och här får man också lära känna flera av de andra karaktärerna lite närmare.
Bra och viktig bok! Gardell har fått enormt mycket positiv kritik för sin Torka aldrig tårar-trilogi och det med rätta (han har även fått lite negativ kritik för att den inte alls handlar om att vara homosexuell tjej; men det har väl Gardell aldrig utlovat heller och det var heller inte främst de lesbiska tjejerna som dog i AIDS på 80-talet).
Mycket läsvärt! Som alltid finns pricksäkerheten och humorn mitt bland allt mörkt och svårt. Han kan verkligen skriva om sådant som många helst bara blundar och glömmer. Tack för att du belyser den här delen av vår historia, Gardell!
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
Årets favoriter… Jag har några riktiga guldkorn att lyfta fram, faktiskt.
Under året gavs Bodil Malmstens avslutande del i hennes loggboksserie ut. Titeln, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, är tagen från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan och fungerar kanske inte klockrent eftersom den är så lång och sådär… Men strunt i det! Det här är en bok där Malmsten återigen briljerar med sitt lätta och koncentrerade språk och både roar och oroar med sina betraktelser av samtiden. Boken kretsar faktiskt ganska mycket kring åldrande och döden. Som alltid blir det något att skönja mellan raderna, vilket inte alls gör att man blir mindre berörd. Tvärtom. Det här är en bok som kan få tårarna att trilla på läsaren. Fantastisk bok! Årets bästa, alla kategorier. Jag har även nominerat den till Bokbloggarnas litteraturpris.
Mycket bra och berörande, fast på ett helt annat sätt, var Shani BoianjiusDet eviga folket är inte rädda, där vi får följa några unga israeliska tjejer som gör den obligatoriska militärtjänstgöringen. Det är som barn som praoar som vuxna. Mitt bland fluffiga tonårsfantasier, barnsliga påhitt och meningslösa samtal kommer ibland verkligheten på besök: blodet, våldet, konflikten. Vilket är meningslöst, det med. Det är fantastiskt insiktsfullt berättat om hur det kan vara att vara 18 år och på väg att bli vuxen, men att liksom inte ha möjlighet att drömma särskilt stort. Vad kan en stad som Tel Aviv egentligen erbjuda annat än jobb, jobb och jobb och mera jobb för att finansiera en liten lägenhet man ändå knappt har råd med? Och vad gör man med de våldsamma bilderna som alltid spelas upp i huvudet?
Extremt bra och extremt personlig kändes Änkans bok av av älskade, älskade Joyce Carol Oates. Att läsa den kändes som att få ett stort förtroende, nästan som en gåva. Oates berättar hudlöst och uppriktigt om sitt sorgeår som nybliven änka. Som alltid skriver Oates helt makalöst bra.
I år har jag också läst Jonas Hassen Khemiris underbart fina och viktiga bok Jag ringer mina bröder. På mindre än 150 sidor lyckas Khemiri på ett mycket gripande sätt berätta något om rasism och främlingsfientlighet i dagens Sverige. Aktuell och viktig bok. Och som alltid skriven på Khemiris ständigt överraskande och lekfulla språk.
Utrensning av Sofi Oksanen var också en läsupplevelse. Hon skriver precis sådär koncentrerat och avskalat som jag vill ha det. Mellan raderna kan man skönja outsägliga fasor i det Sovjetockuperade Estland, där alla anger varandra och där invånarna kan tvingas offra nästan allt för att kunna göra motstånd, för att kunna gömma sin kärlek i motståndsrörelsen.
Som en bubblare måste jag säga att Fågeln som vrider upp världen var en trevlig bekantskap. Boken är tjock som satan, men det var i sanning trevligt att få chans att dröja sig kvar så länge i Murakamis märkliga universum och följa karaktären Toru, som har blivit lämnad av sin fru.
En annan bubblare är AlakoskisOktober i fattigsverige. För att Alakoski alltid är fantastisk och att det verkligen behövs sådana som hon och som kan berätta om hur det är att leva som fattig i Sverige. Läs och lär, ni som tror att fattigdom inte existerar i vårt land. Och skäms för fan, ni som tror att fattig innebär att man inte har råd att ge sina barn en iPhone. Det är så förbannat mycket mer som ryms i begreppet fattigdom. Det är en utanförskap att bära med resten av livet.
Och, ja, sedan var Vägen mot Bålberget verkligen en sådan där bok som man bär med sig länge. Det är en mäktig tegelsten om vår mörka historia när kvinnor togs från sina hem och avrättades för att de anklagades för att vara häxor och springa satans ärenden. Men den är också rik på kopplingar till nutid och rör sig fint i tid och rum. Mycket välskriven och bra bok!
Om jag också ska slänga fram en serie, så måste jag ta något av Liv Strömquist. Jag har läst flera titlar i år, men hennes grundliga genomgång av kärlek som samhällsfenomen, Prins Charles känsla, var extra bra. Okej, jag håller inte alltid med, men hon slår verkligen huvudet på spiken i ruta efter ruta, trots allt. Fantastiskt intressant och bra! Även snyggt tecknat, givetvis.
Vägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!
Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.
Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.
För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.
Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.
Betyg: 5 borrmaskiner av 5.
Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.
Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”
Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
Den första delen i trilogin kretsar kring Rasmus, som flyttat från Krokom till Stockholm, där han äntligen ska kunna träffa bögar och få vara sig själv, och Benjamin, som är Jehovas vittne och naturligtvis inte har kommit ut ur garderoben, knappt ens för sig själv. Under en av sina predikoturer träffar han Paul, som rätt upp och ner förklarar ”du vet att du är bög, va?”. Förlösande ord, som gör att Benjamin kommer ut. Berättelsen varvas sedan med scener från sjukhuset, där en ung man är döende och hans älskade sitter vid hans sida.
Filmatiseringen är oerhört bra och sevärd, men som vanligt ger en bok så mycket mer. Det var ett tag sedan jag läste något av Gardell, som annars är en av mina stora favoritförfattare, så jag hade nästan hunnit glömma hur roligt och träffsäkert han formulerar sig. Skönt att återupptäcka Gardells briljans! Få författare kan skriva så roligt om sådant som egentligen är djupt tragiskt och kan pricka in så dråpligt sorgliga detaljer från ett vardagsliv.
Mycket läsvärd bok! Den är dessutom väldigt lättläst och borde gripa tag i såväl boknörden som den som inte plöjer 100 böcker per år. Själv lyssnade jag som sagt på ljudboken och det här känns verkligen som en riktigt, riktigt bra ljudbok. Inte konstigt att den vann Stora ljudbokspriset i år!
Att jag lyssnade på den är för övrigt resultatet av att jag fick en gratis provmånad på Storytel av en kollega. Jag hade redan en ”vanlig” ljudbok på gång, men la den åt sidan för att utnyttja min Storytelmånad. Valet föll då på Torka aldrig tårar utan handskar, som faktiskt bara är ca 7,5 h lång och som därför kändes rimlig att läsa ut på en månad. Ja, sedan var jag naturligtvis sugen på att läsa/lyssna på den också! Jag måste säga att det kändes väldigt smidigt att använda Storytel och jag är imponerad över utbudet av nya/intressanta titlar. Jag brukar normalt sett låna ljudböcker på bibblan och sedan ägna en massa tid åt att överföra dem till datorn och telefonen (många ges ju tyvärr ut i något dumt format som gör att det krävs typ 14 CD-skivor istället för en CD/DVD med mp3-filer!). Bibblan är billigt och bra, men jag är på riktigt sugen på att använda Storytel lite mer framöver. Ljudböckerna är då bara ett klick bort och det går även att lyssna offline. Jag saknar bara funktionen att sortera efter speltid. 😉 Jag är liiite snål och vill nog inte lägga 169 kr/mån för att få tillgång till ett obegränsat antal ljudböcker, men de har också ett alternativ som gör det möjligt att lyssna på en valfri bok i månaden för 89 kr. Det känns som lite mer realistiskt för mig, som hur som helst inte lyssnar på en hel bok i månaden.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
