När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
Libby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.
Det börjar som ett sätt att tjäna pengar genom att gå med på att för privatspanarnas räkning besöka Ben och människor som fanns runt familjen vid tiden då de brutala morden skedde, men snart tvivlar även Libby på att Ben verkligen är skyldig.
Det författaren gör väldigt bra är att trovärdigt skildra förhållandena för Libby, livslångt offer på sitt sätt, genom att hon efter händelserna aldrig har kunnat anpassa sig till samhället och en tillvaro som ställer krav på att man kan ta hand om sig själv, hålla ordning på saker runt omkring och att passa tider. Flynn skriver om strippklubbar de besöker under efterforskningarna och andra sjaskiga miljöer där människorna, som fanns runt Ben vid tiden för mordet, nu har hamnat. Det känns verkligen trovärdigt. Det finns så mycket futtighet, utanförskap och fattigdom som fladdrar förbi i berättelsen. Parallellt med Libbys jakt rullas också det verkliga förloppet fram, bit för bit, tills alls vävs ihop i en skrämmande och spännande upplösning.
Det här är verkligen en lyckad deckare; faktiskt bland de bästa jag läst på år och dag. Det är spännande, oförutsägbart och, framför allt, väldigt bra berättat. Miljöer, karaktärer och dialoger träffar helt rätt och man blir ömsom berörd, ömsom arg och ömsom direkt skrämd.
Egenmäktigt förfarande, av Lena Andersson, är en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att jag knappt vågat läsa den i rädsla för att bli besviken. Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med: det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff är det inget vidare flöde. Tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång och dialogerna är knappast några man skulle höra i det verkliga livet. För att uppskatta humorn, som boken faktiskt är fylld av, krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet, rent av.
Nog om det, jag tycker faktiskt att Egenmäktigt förfarande är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i 25–30-årsåldern (min gissning). Hon är i ett jobbsammanhang när hon träffar konstnären Hugo, en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många andra förälskade har hamnat i för henne: föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på någon som inte är förmögen att ge henne något tillbaka. Ester och Hugo träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid. Allting är dock bara en illusion, något hon själv konstruerat, förblindad av förälskelsen. Ester tolkar och övertolkar minsta lilla signal av intresse, men i slutändan får hon just ingenting. Ester grubblar och grubblar över när och hur hon ska höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men Hugo vill inte ses, inte på det sättet. Ibland vill Ester ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon. Samtidigt undviker hon allt som kan uppfattas som krävande, rädd för att kväva den kärlek hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav, däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända.
Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt är det lätt att minnas liknande händelser från sitt eget liv och skämmas lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.
Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock snarare en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.
Egenmäktigt förfarande
Egenmäktigt förfarande gavs ut av Natur & kultur 2013 och är den första delen i en serie: läs ävenUtan personligt ansvar. ISBN: 9789127136991.
Om Lena Andersson
Lena Andersson är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
När man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.
Det är verkligen en varm och rolig bok, helt i stil med Backmans bestseller En man som heter Ove. Naturligtvis är det lite tillspetsat och karaktärerna lite mallade, men det gör inget, för man blir glad av boken på samma sätt som man blev när man läste om Oves förvandling från just surgubbe till en mer öppensinnad och social varelse. Här är det ett helt hyreshus med lite småtrasiga invånare som tinas upp av Elsas äventyr. Och ja, man blir varm i hjärtat och man har många tillfällen att skratta och att ha roligt åt de klockrena formuleringarna. En mycket bra feel good-bok!
Jag lyssnade på ljudboken, som är ca 14 timmar lång och fantastiskt bra inläst av Anna Maria Käll, som verkligen gör karaktärerna bra, utan att för den sakens skull göra radioteater av materialet. Käll har faktiskt seglat upp som en av mina nya favorituppläsare! Det känns verkligen som att hon lyfter den här berättelsen ytterligare en nivå!
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
Jag tycker att det är en fantastisk bok. Jag förstår inte hur hon får ihop det, men det får hon verkligen. Berättelsen rör sig i tid och rum, men vävs samman på ett finurligt sätt, och hur hon än lyckas, så får hon det verkligen att gripa tag. Inte vet jag någonting om vad det vill säga att utvandra, men jag tror att Thúy verkligen ringar in det i den här boken, där hon så fint skriver om identitet och kultur, vad vi tar med oss och lämnar kvar och vad vi återser när vi återvänder till det land som lämnats.
En fantastisk liten bok! Den stora styrkan är koncentrationen; hur orden sitter precis rätt för att med mina möjliga ord måla upp den värld hon skildrar. Jag tänker ofta att det är det som verkligen skiljer bra författare från riktigt bra författare; att välja att inte skriva, istället för att faktiskt göra det. Jag är mycket imponerad och mycket glad över denna lilla, men stora, läsupplevelse.
Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!
Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?
Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.
För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.
Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.
Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.
Jag har nu nått fram till den tredje och avslutande delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige. Där tidigare böcker har kretsat mer kring huvudpersonernas bakgrund, relationer och deras komma ut-historier med komplikationer, så kommer handlingen i Döden i en ny fas. Nu finns bara döden. En efter en rycks bort och vännerna bär kista på kista på begravningarna. In i det sista försöker de hålla humöret uppe och hålla döden stången. Som när en av dem är för döden och firar sin födelsedag. Är det någon mening att sjunga ”Ja, må du leva?”? Ja! Varför ge bort böcker och filmer som aldrig kommer hinna ses? Därför! De gör sitt bästa, men döden är obeveklig. Och Benjamins älskade, Rasmus, är en av dem som inte kommer att få leva sitt liv.
Det är naturligtvis en gripande bok, precis som övriga delar. Kanske är den extra gripande. Nu har man ju lärt känna karaktärerna, kommit att gilla dem, och sedan bara försvinner de. Ett helt kompisgäng! Hur fruktansvärt kan det inte ha varit när det hände i verkligheten? Det är jag ju för mycket heterotjej och för ung för att veta, men absolut har Gardell gett mig en välbehövlig historielektion.
Gardell har ofta sagt att ”allt det här har hänt” och det har det nog också. Jag får påminna mig om det ibland, för visst känns det helt orimligt hur folk beter sig, hur rädda folk är. Det är så mycket lögner på begravningarna; ingen får ju veta att den som dött har dött i AIDS och har en pojkvän som sörjer. Helst ska pojkvännen inte ens vara med; en begravning får ju inte bli ett bögspektakel! Herregud. Det känns så avlägset, så sjukt, och det var inte så himla länge sedan klimatet tydligen var sådant.
Bra och viktig bok! Den finns i en superbra författaruppläsning för den som gärna lyssnar på ljudboksversionen.
I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
Det är en gripande bok, såklart, och det märks att frågan är viktig för Gardell och att han brinner för att berätta om detta. Det ligger så nära vår nutid, men känns så avlägset. Gardell berättar om en tid då att komma ut var att riskera att förlora sin familj och en tid då det var en skam att berätta att sonen inte dött i cancer, utan i AIDS. Det finns flera komma ut-historier i boken. Ingen av de är lätt.
Gardell väver in många viktiga frågor, aspekter av saken, och åsikter i den här boken och han gör det med en elegans. Texten vävs ihop fint, rör sig i tid och rum, uppehåller sig både vid sjuksängen och i barndomen hos flera av karaktärerna. Jag har sett TV-serien och många som har gjort detsamma är nog tveksamma till att också läsa böckerna, men faktum är att det här är läsvärda böcker även för den som tänker att berättelsen redan har gått fram. Böckerna ger så mycket mer än det som visades i serien och här får man också lära känna flera av de andra karaktärerna lite närmare.
Bra och viktig bok! Gardell har fått enormt mycket positiv kritik för sin Torka aldrig tårar-trilogi och det med rätta (han har även fått lite negativ kritik för att den inte alls handlar om att vara homosexuell tjej; men det har väl Gardell aldrig utlovat heller och det var heller inte främst de lesbiska tjejerna som dog i AIDS på 80-talet).
Mycket läsvärt! Som alltid finns pricksäkerheten och humorn mitt bland allt mörkt och svårt. Han kan verkligen skriva om sådant som många helst bara blundar och glömmer. Tack för att du belyser den här delen av vår historia, Gardell!
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thors böcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
När man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
