Etikett: USA

  • Bullet journal-metoden: samla dina tankar, organisera ditt liv, forma din framtid

    Bullet journal-metoden: samla dina tankar, organisera ditt liv, forma din framtid

    Bullet journal-metoden av Ryder Carroll är en bra introduktion till planeringsverktyget Bullet journal, BuJo, skriven av metodens upphovsman. Kanske lovar boken lite väl mycket mirakel, men okej, jag känner mig inspirerad till att plocka upp en del. Betyg: 4 prickar av 5.

    Bullet journal-metoden av Ryder Carroll är förmodligen den ultimata guiden till att använda en bullet journal; Den är i vart fall skriven av metodens upphovsman. Kanske använder du bullet journal eller vet vad det handlar om, kanske inte. För att ge en kort introduktion så kan jag väl sammanfatta det med att det är en att göra-lista, loggbok/dagbok och kalender i ett. Det enda som behövs är en anteckningsbok, vilken som helst (fast helst med prick-mönstrade eller blanka sidor), och en penna. Det är flexibelt och sympatiskt i sin enkelhet. Behövs någon särskild räknare eller lista av något slag, så är det enkelt att bara lägga till den. Det handlar om korta noteringar, enkla symboler, och att hela tiden reflektera, rensa bort, ringa in vad som känns intressant för nå sina mål. Ironiskt nog finns det en uppsjö av bullet journal-inspiration att hitta på nätet: det finns en hel värld där ute av rena konstverk till bullet journals. Det är inte fel i sig, särskilt inte eftersom att en viktig del av metoden är också just det: det avkopplande i att sitta ned en stund och skriva för hand. Det är dock inte färgglada uppslag som är grejen med bullet journal (vilket jag ärligt talat trodde innan jag läste den här boken) och det är den här boken också väldigt tydlig med.

    Varför har jag läst den här boken? Det är en bra fråga, som kommer att få ett långt svar. Jag är en person som gillar ordning & reda, struktur och ”var sak på sin plats”. Jag har genom åren avverkat en mängd planeringssystem och metoder. Jag har testat papperskalendrar, digitala att göra-listor, spelifierade att göra-listor, post it-lappar, dagliga planer, boka in mig själv i kalendern, att göra-listor med belöningssystem, pomodoro. Jag har också avverkat diverse digitala planerings- och anteckningsverktyg och att göra-listor. Grundproblemet är att mitt liv, särskilt min jobbsituation, kan upplevas rörig och att jag har en väldigt ryckig arbetsbelastning. Jag har många små (och stora) projekt som löper på samtidigt och i långa perioder kan jag sällan sitta ned och jobba färdigt med en uppgift i taget. Jag försöker att ”multitaska” (det sämsta man kan göra om man vill jobba effektivt) och lösa saker medan de uppkommer, men det är svårt. Ibland har jag jordens plan för veckan, men sedan rasar allt ihop för att det dyker upp ett mejl som måste hanteras eller någon ny omständighet som gör att saker och ting måste prioriteras om. Ibland dyker det upp så komplexa problem att jag inte ens vet var jag ska börja och då gör jag som så många andra: skjuter upp lagom länge, låter mig distraheras av vad som helst, går och tar en till kopp kaffe, ja, ni kanske vet?! Problemet kan inte direkt lösas av någon ny planeringsmetod av något slag, men ibland kan ett fungerande system göra att saker flyter på lite mer friktionsfritt och när min arbetssituation har varit som mest rörig har jag länge haft en tendens att gå till förrådet med kontorsprylar för att hämta ut fräscha block och pennor och göra en ny att göra-lista. Vända blad. Börja med ett blankt papper. Eller också har jag installerat någon ny mirakel-app. Det har känts bra, men har sällan varit sådär klockrent effektivt. Faktum är att jag har landat i (för åratal sedan) att alla system är bra – ett tag, men sedan brukar det bli för komplicerat, bli för många olika ställen för att fylla i likartade saker, för dålig flexibilitet, och då står jag där igen, med tomma block och pennor och klurar på hur sjutton jag ska göra systemet bättre. För ett tag sedan började hur som helst några av mina kollegor att ge sig in på BuJo och som den planeringsnörd jag är så ville jag genast testa och jag lånade därför boken Bullet journal-metoden.

    Inte heller Bullet journal löser någonting i grunden, men jag uppskattar i alla fall flexibiliteten och att man kan forma den efter sina behov. Jag har också fått en del tips på hur jag kan anteckna kortare, så att det känns meningsfullt att gå tillbaka och läsa. Jag tycker också att jag har fått en välbehövlig påminnelse om att listor och projekt kan ändras. Jag sitter inte längre med milslånga att göra-listor som inte ens går att beta av. Till delar är boken mer en bok om personlig utveckling än en guide till BuJo-metoden och jag kan erkänna att jag är rätt avigt inställd till den ”nyfrälsta” tonen i boken, men visst har det funnits en hel del användbart att påminnas om och en del konkreta tips att ta till sig av.

    Jag har några personliga reflektioner som går bortom bullet journal-metoden, men som jag ändå gärna vill dela med mig av. Jag tror nämligen att vi är rätt många som har fantastiska jobb där man till stor del lägger upp sina dagar och hittar på sina arbetsuppgifter själv (så ser det åtminstone ut för många inom min bransch). Det är jättekul att ha ett fritt & kreativt jobb, men det finns också en risk att det blir jättestressigt eftersom absolut ingen eller ingenting förklarar när man producerar för lite eller jobbar på för hårt. Det sker i princip aldrig att någon talar om att jag är på väg åt fel håll, jobbar med fel saker, eller, det omvända, att jag är inne på rätt spår. Ibland känns det som att jag åstadkommer absolut 0 på mitt jobb (och sedan jobbar man ju naturligtvis på en arbetsplats som anammat new public managment och ska därför rapportera timmarna på något projekt och belasta någon slags uppdragsgivare med den kostnaden – JIPPI!) . Jag har insett att ungefär alla jag känner, på alla möjliga arbetsplatser, upplever ungefär samma stress. Jag tycker att man borde kunna prata om det här mer. Ibland gör jag det med vissa kollegor: ventilerar olika metoder för att försöka komma tillbaka på banan efter en svacka. För mig fastnar det ofta i att jag hamnar i komplicerade frågeställningar som jag inte ens vet hur jag ska börja angripa, så då gör jag ”inget” istället. Några minuters diskussion kan verkligen ge nya perspektiv och lösa upp hela knuten. Det ger i grunden mer än att försöka ”anteckna” sig fram till något. För mig är det tydligt – appar, anteckningsböcker och roliga system i all ära – för mig ger det verkligen mer effekt att diskutera med andra. Vi kommer alla ha perioder där vi retsamt låter oss distraheras av mobilen, mejl, och, för min del, nya anteckningsböcker från förrådet. Vi kommer alla ha perioder när det känns som att vi inte åstadkommer något. Så ser arbetslivet ut, som jag ser det, och det fina är att i genomsnitt åstadkommer man ju ändå något i slutändan. Folk borde sluta skämmas över hur det är och fokusera på att göra något konkret för att ändra situationen. Ibland är det enklare än vad man kanske tror och det är inte nödvändigtvis BuJo som är lösningen.

    Men tycker du att BuJo verkar kul – kör för all del på det. Testa för flexibilitetens skull eller om du tycker att det är rofyllt och återhämtande att skriva för hand i en fin anteckningsbok. De stora fördelarna med bullet journal, som jag ser det, är att man kan hålla sig hyfsat till ett och samma system och inte behöver sväva iväg till olika anteckningsböcker och appar hit och dit. Det är flexibelt och går att bygga ut på olika sätt, så som det passar en bäst. Och, viktigt: en bärande del i systemet är att regelbundet rensa bort sådant som inte längre känns viktigt. Allt handlar om att regelbundet stanna upp och se till att man håller sig på banan och jobbar med det som känns meningsfullt för en själv. Jag uppskattar de delarna av metoden, helt klart. Och är du intresserad av bullet journal-metoden är det här en bra bok att börja med för att sätta igång.

    Bullet journal-metoden av Ryder Carroll
    Bullet journal-metoden av Ryder Carroll

    Originalets titel: The bullet journal method (amerikanska).
    Översättare: Kjell Waltman.
    Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Volante).
    Antal sidor: 302.
    ISBN: 9789188869296.

    I åratal testade Ryder Carroll otaliga organiseringssystem, online och offline, men inget av dem passade hans sätt att tänka. Han sökte ett sätt som skulle hjälpa honom att bli konsekvent, fokuserad och effektiv tills han av ren nödvändighet utvecklade metoden själv. Han kallade den Bullet journal. När han började dela med sig av sitt system till sina vänner som stod inför liknande utmaningar, blev det viralt. Bara ett par år senare, till hans stora förvåning, är Bullet journaling en världsomspännande rörelse.

    Bullet journal-metoden handlar om mycket mer än att organisera dina anteckningar och att-göra-listor. Det handlar om vad Carroll kallar medvetet levande: att rensa bort distraktioner och fokusera din tid och energi på det som är verkligt meningsfullt, både på arbetet och i ditt privatliv. Det handlar om att spendera mer tid på det du bryr dig om, genom att jobba mot färre mål. Hans nya bok visar hur du kan…

    Samla dina tankar: med bara papper och penna kan du få koll på vad du lägger tid på och få överblick över dina framsteg.

    Organisera ditt liv: finn lugn i vardagen genom att attackera dina att-göra-listor på ett systematiskt, medvetet och produktivt sätt.

    Forma din framtid: ta vaga drömmar och nyfikenheter till meningsfulla mål, och bryt sedan ner dessa mål till genomförbara steg som leder till stora förändringar.

    Carroll skrev den här boken för frusterade list-skrivare, överväldigade multitaskare och kreativa som behöver lite struktur. Vare sig du har använt en Bullet journal i flera år eller aldrig har sett en tidigare kommer Bullet journal-metoden ta dig från att vara en passagerare till att bli pilot över ditt eget liv.

    Förlagets beskrivning

    Ryder Carroll

    Ryder Carroll är en amerikansk produkdesigner och bullet journal-metodens upphovsman. Vill du veta mer om bullet journal, kolla in www.bulletjournal.com.

  • Vända hem

    Vända hem

    Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande roman som vandrar genom generationerna – från 1700-talets slavhandel till idag. Det är många berättelser att hålla reda på och ibland blir det helt enkelt för hemskt, men det är hur som helst en viktig bok. Betyg: 3+ kolgruvor av 5.

    Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande skildring av slaveriet och dess konsekvenser, konsekvenser som brännande sträcker sig ända fram till idag. Boken tar sin början i 1700-talets Ghana, där två unga kvinnor går helt olika liv till mötes: den ena gifts bort med en engelsman, den andra fängslas och packas ihop med andra slavar i ett stinkande utrymme för att skeppas iväg över havet.

    I kapitel efter kapitel fortsätter Gyasi att berätta om livet för kvinnornas ättlingar. Varje kapitel blir nästan som en fristående berättelse, en novell, som löst kopplar till de tidigare genom blodsband. På ett sätt tycker jag att det är ett briljant sätt att få berättelsen att växa fram, men samtidigt måste jag erkänna att formatet bjöd en del motstånd. Det var inte alltid så lätt att förstå vem det nya kapitlet egentligen handlade om, på vilket sätt dens historia hör ihop med föregående. Samtidigt spelar det inte så stor roll att boken kändes lite rörig. Faktum är att varje tid och varje person har sin vinkel och står på egna ben. Det fascinerande är också just det som består genom alla kapitel: rasismen, ojämlikheten, förtrycket. Slaveriets fruktansvärda konsekvenser löper som en röd tråd genom boken och genom århundradena ända fram till idag. Det är verkligen en brännande och berörande bok!

    Ibland tycker jag att boken blir ”för mycket”, men jag vet egentligen inte om man får tänka så. Slaveriet är och var precis det det är och om en författare ska skriva om det så blir det kanske precis som i den här boken: för jobbigt, för mycket, för plågsamt att ta in. Jag tycker i alla fall att boken har några fruktansvärda partier som var svåra att ta sig igenom. Kanske just därför är det här en viktig bok att läsa och jag tycker helt klart att den är ambitiös och har en intressant form. Gyasi lyckas verkligen göra tydligt hur slaveriet och kolonialismens spår än idag ger sig uttryck i form av rasism och utanförskap.

    Vända hem av Yaa Gyasi
    Vända hem av Yaa Gyasi

    Han hade på sig en rock som hade en rad blanka guldknappar i mitten och stramade över magen. Han var röd i ansiktet, som om halsen hade varit en brinnande stubbe. Han var fet överallt och svettades i väldiga droppar i pannan och på överläppen som var renrakad. Effia började tänka på honom som ett regnmoln: gulblek och våt och oformlig.

    ”Han vill gärna se sig omkring i byn, om det behagar er”, sa tolken, och så började alla gå.

    Först stannade de till vid Effias egen gård. ”Här bor vi”, sa Effia till den vite mannen som log enfaldigt med dimmiga gröna ögon.

    Han förstod inte. Inte ens när tolken hade förklarat förstod han.

    Ur Vända hem av Yaa Gyasi

    Originalets titel: Homegoing (amerikanska).
    Översättare: Inger Johansson.
    Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
    Antal sidor: 366.
    ISBN: 978-91-1-307096-4.
    Andra som läst: Carolina läser, Litteraturkvalster & småtankar.

    Yaa Gyasi skildrar med sin imponerande debutroman slavhandelns konsekvenser under flera generationer, från 1700-talet ända fram till idag. Frågan som ställs är om människans jakt på identitet och hemfärd också kan bli hennes väg till försoning.

    Vända hem inleds med två unga systrar ovetande om varandras existens. Effia har av sin framgångsrika stam gifts bort med den engelske guvernören. Esi sitter fängslad i väntan på att säljas som slav, trots en privilegierad uppväxt. Nu befinner de sig både nära och långt ifrån varandra: en bland härskarna och en i de grymma fängelsehålorna.

    (förlagets beskrivning)

    Yaa Gyasi

    Yaa Gyasi (född 1989) är en amerikansk författare, född i Ghana. Den bästsäljande romanen Vända hem är hennes debutroman.

  • Allegiant

    Allegiant

    Allegiant av Veronica Roth är en spännande och överraskande avslutning av den dystopiska Divergent-trilogin. Tyvärr är den seriens svagaste del. Betyg: 2+ flygplan av 5.

    Allegiant av Veronica Roth är den tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin. Böckerna utspelar sig i en dystopisk framtid där människorna hålls i schack genom att de är tvingade att gå med i så kallade falanger och att följa de synsätt och livsregler som följer med detta. Sextonåriga Tris har valt De Tappra och har därför också genomgått De Tappras initieringsfas, en utmanande utbildning där hon tillsammans med andra jämnåriga, nyblivna falangmedlemmar har lärt sig att hantera vapen och att möta sina största rädslor. För Tris är dock situationen väldigt speciell: det är inte alls självklart att hon tillhör De Tappra och hon har i själva verket egenskaper som gör att hon passar i flera falanger. I de föregående böckerna i serien har det mer och mer gått upp för henne vad det betyder: i det här samhället kallas tillståndet för divergens och det är inte ofarligt att bli avslöjad med att vara just divergent eftersom att det ses som ett hot mot systemet.

    Mycket har dock bubblat under ytan under en period och i de två föregående böckerna, Divergent och Insurgent, har samhället börjat rasa samman. Det har varit våldsamt och Tris och hennes vänner har upprepade gånger behövt visa enormt mod. Hennes speciella egenskap, divergensen, har visat sig vara kraftfull för att göra motstånd mot de som är på väg att driva samhället i en ny, skrämmande riktning.

    Samtliga böcker i den här trilogin kännetecknas verkligen av spänning och högt tempo. I Allegiant kastas läsaren rakt in i berättelsen och det är verkligen till fördel att ha tidigare böcker i rätt färskt minne. Boken tar vid där Insurgent slutade och händelseutvecklingen driver Tris och hennes kompisar till det som finns utanför deras hemstad. När detta skedde kände jag mig bra dum. Jag har läst två böcker om Tris, men det hade aldrig slagit mig förrän nu att det finns något bortom den stad där hon bor (vilket för övrigt är en mörk version av ett framtida Chicago). Nu öppnade sig något helt nytt och helt nya förklaringsmodeller till varför Tris hemstad ser ut som den gör och varför människorna där har krigat kring falang-systemet.

    Det finns en intressant kärna i den här boken och i den här trilogin. Jag tycker att det är spännande med tanken på att människor är tvingade till väldigt specifika livsstilar och vad det gör med människorna att leva så begränsat och monokulturellt. Det sipprar fram många spännande frågor kring hur ett sådant samhälle ska förhålla sig till de som är annorlunda och inte passar in i mallen. I Allegiant dras det faktiskt ett varv längre eftersom att det snart visar sig att världen utanför också har sina konflikter kring samma frågor.

    Men trots att det är spännande och intressant, så måste jag erkänna att jag tycker att Allegiant är den svagaste boken i serien. Trots min aha-upplevelse när Tris och hennes kompisar lämnar staden, så tycker jag att det blir lite rörigt att förflytta handlingen till helt nya miljöer och omständigheter. Författaren hinner heller inte riktigt göra mesta möjliga av det här greppet utan berättelsen rusar fram samtidigt som den förvånansvärt ofta står och stampar i förklaringar kring hur saker och ting egentligen hänger ihop. Alla dessa serum som injiceras precis hela tiden blev lite småtjatiga i bok ett och två i serien, men i Allegiant blev dessutom det bara för mycket, kan jag tycka.

    Jag ska inte påstå att jag tycker att Allegiant är en usel bok, men, som sagt, den är inte seriens starkaste bok och jag hade inte direkt längtat efter att läsa ut den om det inte vore för att jag har läst de andra delarna i trilogin och ville veta hur det skulle sluta. Och hur det slutar..? Ja, det tänker jag inte avslöja, men jag måste erkänna att jag blev överraskad, på riktigt. Jag väntade in i det sista på en vändning som aldrig kom och jag vet inte om jag är glad över det eller inte. Låt mig säga att om det är något jag kommer att minnas från den här boken så är det nog slutet.

    Allegiant av Veronica Roth
    Allegiant av Veronica Roth

    ”Anmoder.” Ordet ekar uråldrigt inom mig, som gamla ruiner. Jag lägger handen mot väggen innan jag vänder mig om. Den är kall och vit.

    Min anmoder, och det här är det arv som hon efterlämnade: frihet från falangerna och insikten om at min divergenta identitet är viktigare än jag har förstått. Min blotta existens är ett tecken på att det är dags för oss att lämna staden och hjälpa människorna som lever utanför.

    Ur Allegiant av Veronica Roth

    Originalets titel: Allegiant (amerikanska).
    Översättare: Katarina Falk.
    Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan), 2014 (första svenska utgåvan, Modernista).
    Läs även Divergent, Insurgent.
    Antal sidor: 392.
    ISBN: 9789174995909, 9789174995916.

    Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga.

    Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.

    Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.

    Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.

    (förlagets beskrivning)

    Veronica Roth

    Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2013 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida, en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

  • Flickorna

    Flickorna

    Flickorna av Emma Cline är en fascinerande bok, inspirerad av sekten kring Charles Manson. Jag tyckte nog att det blev lite för mycket: för mycket smuts, övergrepp, detaljer, men visst är det en intressant bok! Betyg: 3 surt luktande tonårstjejer av 5.

    Flickorna av Emma Cline blev en riktig snackis här om året och fick fin kritik. Det är lätt att förstå att den väckte mycket uppmärksamhet när den kom. Boken är baserad på verkliga händelser i och med att den är inspirerad av sekten kring Charles Manson, och vad är egentligen mer säljande nu för tiden än mord, tonårstjejer, sexuella övergrepp och sekter? Eller har jag fel?

    Det här är dock ingen ”true crime”-berättelse som grottar ned sig i detaljer kring Charles Manson och ”Mansonfamiljen”, Mansons anhängare som han förmådde att begå flera brutala mord. Däremot är det en fascinerande berättelse om en vilsen tonårstjej som dras in i en sektliknande tillvaro. Visst finns parallellerna och likheterna med verkligheten på plats, men det är inte det som är grejen.

    I huvudrollen finns fjortonåriga Evie som driver runt vind för våg eftersom båda hennes föräldrar är upptagna med sina nya respektive partners. Att tappa de fasta punkterna i tillvaron i en sådan känslig tid i livet kan säkert vara förödande för vem om helst. För Evie blir det en väg till ett gäng spännande, unga kvinnor som visar sig bo på en gård tillsammans med deras ledare, Russell. Allt är smutsigt och rått, alla följer Russell och hans idéer om hur de ska ha det, inte minst vad gäller deras sexliv. För Evie är det kanske inte i första hand Russell som lockar, utan snarare en av hans kvinnor, Suzanne, som Evie på ett udda sätt ser upp till. Oavsett vilket så leds hon in i den här kontrollerade världen och rakt ned i något farligt.

    Det är spännande och fascinerande. Författaren lyckas på en intressant sätt skildra den unga Evies väg ner i detta destruktiva, och hon skriver gripande om Evies utanförskap, vilsenhet och ensamhet. Samtidigt tycker jag att det blir alleles för mycket, för mycket detaljer, för mycket råhet, för mycket smuts, och trots att jag egentligen tror att författaren har skrivit en insiktsfull skildring av vilset tonårsliv, och hur enkelt det kan vara att ledas fel, så har jag jättesvårt att ta till mig av det här, kanske för att jag (som tur är) inte kan relatera till det här över huvud taget. Jag läste mest och skakade på huvudet, men det säger kanske mer om mig än om den här boken.

    Flickorna av Emma Cline
    Flickorna av Emma Cline

    Originalets titel: The girls (amerikanska).
    Översättare: Erik MacQueen.
    Uppläsare: My Holmsten.
    Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, A nice noise).
    Antal sidor: 330 (ca 11 h lyssning).
    ISBN: 9789127142589, 9789188315731, 9789188315724.
    Andra läsare: Litteaturkvalster & småtankar,Sacrebleu.

    »Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.«

    Så börjar Evie Boyds berättelse om den sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt.

    I början av sommaren är hon fjorton år, uttråkad och otålig. Snart måste väl allting börja? Pappan har lämnat hennes mor för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet.

    Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.

    (förlagets beskrivning)

    Emma Cline

    Emma Cline (född 1989) är en amerikansk författare, känd för sin succédebut Flickorna (The girls). Emma Cline har en hemsida.

  • Brun flicka drömmer

    Brun flicka drömmer

    Brun flicka drömmer är en poetisk och vacker biografi och en berättelse om rasism och skrivardrömmar i 60- och 70-talets USA. Betyg: 5 fjärilar av 5.

    Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
    Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

    Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i ett USA där medborgarrättsrörelsens kamp börjar ge frukt. Här växer Jacqueline upp i den amerikanska södern och så småningom i New York. Det är en tid när mycket faktiskt blir till det bättre för svarta, men här blir det beskrivet ur ett barns ögon, vilket är intressant på sitt sätt.

    Kanske är det tiden, kanske är det bara Jackie, men något som genomsyrar hela berättelsen är drömmarna, inte begränsningar eller något som håller emot, utan en bubblande längtan. Jackie drömmer om att skriva och hon spricker nästan av berättarlust, ibland räcker faktiskt inte verkligheten till. Det är en underbar uppväxtskildring att få ta del av – en berättelse med ett lyckligt slut, om man så säger, eftersom man som läsare förstås är medveten om att lilla Jackie kommer att bli författare en dag, en väldigt framgångsrik sådan till och med. I år tilldelades Jacqueline Woodson ALMA-priset (Astrid Lindgren memorial award) – världens kanske finaste pris till en barn- och ungdomsförfattare. Raskt påbörjades den svenska översättningen av just den här boken, som märkligt nog är det första (men knappast den sista) som getts ut på svenska. Det är den fenomenala poeten Athena Farrokhzad som står för översättningen och den har verkligen träffat helt rätt (vill jag tro, inte för att jag har läst boken på originalspråk, men för att språket flyter helt naturligt på vers).

    Jag älskar språket i Woodsons självbiografiska berättelse. Det är lätt och poetiskt, rakt på sak utan att vara banalt. När jag läser kan jag verkligen se lilla Jackie framför mig och jag blir glad av den synen. Trots att hennes uppväxt inte saknar sorger och förluster så finns det ett skimmer och ett ljus och, framför allt, den där härliga berättarglädjen. Jag vill läsa mer av Woodson. Hoppas att det kommer mer på svenska snart!

    Citerat ur Brun flicka drömmer

    Det duger som namn åt mig, sa min far
    dagen då jag föddes.
    Jag förstår inte varför
    hon inte också kan få det.

    Men kvinnorna sa nej.
    Först min mor.
    Sen en faster i taget, drog undan min rosa filt,
    klappade de tjocka, stubbiga lockarna,
    ryckte i mina nya tår,
    rörde vid mina kinder.

    Flickan kommer inte att heta Jack, sa min mor.

    Och min fars systrar viskade,
    En pojke som fick heta Jack var redan det illa.
    Precis så att min mor kunde höra.
    Låt flickan heta Jack, sa min far,
    och hon kommer att växa upp
    och bli stark.
    Uppfostra henne väl, sa min far,
    och hon ska göra namnet till sitt.
    Låt flickan heta Jack
    och folk kommer att lägga märke till henne
    , sa min far.

    Av det enda skälet att de undrar om hennes föräldrar
    var galna, sa min mor.

    Och så höll de på fram och tillbaks tills
    det blev Jackie
    och min far rasande lämnade sjukhuset.

    Ge mig pennan,
    sa min mor till mina fastrar, skrev
    Jacqueline där det skulle stå ett namn.
    Jacqueline, utifall att
    nån skulle få för sig att strunta i ie.

    Jacqueline, utifall att
    jag skulle växa upp och vilja ha nåt lite längre
    och lite längre bort ifrån
    Jack.”

    Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
    Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

    Brun flicka drömmer

    Originalets titel: Brown girl dreaming (amerikanska).
    Översättare: Athena Farrokhzad.
    Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
    Antal sidor: 333.
    ISBN: 9789127159266, 9789127159280.
    Andras röster: Fiktiviteter, Jennies boklistaOch dagarna går…Prickiga Paula och böckerna.

    Jacqueline Woodson

    Jacqueline Woodson (född 1963) är en amerikansk författare som bland annat har belönats med ALMA-priset. Hon har skrivit en lång rad barn- och ungdomsböcker, men den enda som har översatts till svenska (hittills) är Brun flicka drömmer från 2014 (på svenska 2018). Jacqueline Woodson har en hemsida, twittrar under @JackieWoodson, instagrammar under @jacqueline_woodson och har en Facebooksida.

    Förlagets beskrivning

    ”Brun flicka drömmer är Jacqueline Woodsons memoarer skrivna på fri vers. Hon skildrar sin uppväxt i South Carolina och i New York och hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970-talet. Ömsint och starkt leder varje rad in i barnets sökande efter tillhörighet och en plats i världen.”

  • Den tyska flickan

    Den tyska flickan

    Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en intressant och berörande bok om livsöden under Andra världskrigets Berlin och revolutionens Kuba. Det är kanske en lite väl rörig bok, men ändå klart läsvärd. Betyg: 3 cyanidkapslar av 5.

    Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
    Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

    Den tyska flickan av Armando Lucas Correa tar sin början i Berlin 1939, där 12-åriga Hannah lever med sin familj. De är judar och deras tillvaro blir allt mer hotad och de utsätts för allt mer förföljelse och trakasserier. Kriget är precis på väg att bryta ut, men det vet såklart inte Hannahs föräldrar. De är ändå smärtsamt medvetna om att de inte kan stanna i Berlin. Hannah spenderar dagarna med att fota och leka med sin kompis Leo. Hon förstår att de lever i en svår och orolig tid, men hon är för liten för att helt förstå innebörden av vad som sker omkring henne. Plötsligt är det dags att ge sig av. Hennes föräldrar har redan blivit fråntagna hus, hem och det mesta av sina tillhörigheter, men nu har de också spenderat enorma summor för biljetter till oceanångaren St. Louis och för de dokument som krävs för att få gå iland i det som de hoppas ska bli deras nya hemland: USA. Resan kommer först gå mot Kuba, där de kommer att stanna helt kort innan allt är klart för deras fortsatta resa.

    Det som skulle bli de 900 passagerarnas räddning blir dock en tragedi. Under resans gång springer Hannah fortfarande omkring och leker med sin vän. Det finns mycket att utforska på fartyget och om kvällarna kan det fortfarande ordnas tjusiga middagar och danser, som om de vuxna verkligen kämpar för att hålla kvar vid det som var deras tidigare societetsliv. Men bakom kulisserna utspelar sig desperata förhandlingar. Kubas regering har tvärt svängt om och vill inte längre acceptera att fartygets passagerare går iland. Ingen vill låta passagerarna gå iland. St. Louis kommer till Havanna, men får inte närma sig hamnen. Läget blir allt mer desperat.

    Till slut kan Hannah och hennes mor ändå gå i land, som några av de fåtal passagerare som får sina visa accepterade, men Hannahs pappa och hundratals andra påbörjar den långa resan tillbaka till Europa, där kriget bryter ut och där någon framtid inte finns.

    Hannah och hennes mamma blir kvar på Kuba. De kommer aldrig till USA och de kommer heller aldrig att komma över sina förluster och saknaden efter pappan. Hannahs mamma är dessutom gravid och föder snart Hannahs lillebror, en pojke som i den stora sorgen kanske inte riktigt får den uppmärksamhet han skulle behöva och som så småningom växer upp och blir en ung man med drivkrafter som sliter honom ifrån sin familj. Han kommer nämligen att ansluta sig till revolutionärer och tar en aktiv roll i att omkullkasta ordningen i samhället. Hannah själv är en av de som drabbas när den kommunistiska revolutionen är ett faktum. Plötsligt förföljs hon och hennes mor igen och de blir fråntagna det de har.

    I Den tyska flickan väver Correa ihop förföljelserna under Andra världskriget med förföljelser under den kubanska revolutionen. Om det är helt rimligt vet jag inte, men det är verkligen smärtsamt att läsa om människor som fortsätter att förföljas, gång på gång, i en värld som aldrig tycks lära sig av historien. Skildringen av tillvaron i Berlin, precis innan krigsutbrottet, är klaustrofobisk och obehaglig, svår att läsa eftersom man som läsare hela tiden fruktar det värsta. Händelserna berättas dock från Hannahs ögon och är därför filtrerade genom en barns föreställningsvärld och de också ganska röriga. Jag vet inte om det är ett bra grepp. Jag tycker att en av bokens problem, om man får kalla det så, är att boken är just det, rörig. Ibland byggs det upp en stämning, som  inte följs upp med något mer, som när Hannah förtvivlat frågar efter sin Leo, när avfärden med St. Louis närmar sig:  Allt är uppbyggt för att Leo ska bli kvarlämnad i Berlin, men i nästa kapitel springer de två omkring på däck som om inget hänt. Det är mycket i boken som är hoppigt och ibland svårt att hänga med i.

    Att både skildra Andra världskriget, överfarten med St. Louis och situationen på Kuba är intressant, men det blir också lite splittrat. Författaren har försökt att få med många olika aspekter och levnadsöden och det blir på vissa punkter lite framhastat och ytligt. Det finns mycket i den här boken som är berörande, smärtsamt och intressant, men i mitt tycke nådde inte berättelsen riktigt ända fram.

    Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
    Den tyska flickan av Armando Lucas Correra

    Citerat ur Den tyska flickan

    ”Middagen var serverad. Matsalen hade blivit vårt fängelse, med sina mörka träpaneler som ingen längre polerade. Taket, med sitt tunga, fyrkantiga listverk, såg ut som om det kunde falla ned över våra huvuden i vilket ögonblick som helst.

    Vi hade inget tjänstefolk i huset längre: alla hade gett sig i väg. Inklusive Eva, som var med när jag föddes. Det var inte säkert för henne och hon ville inte se oss lida. Fast jag trodde att hon egentligen hade lämnat oss eftersom hon inte ville behöva ställas inför valet att kanske bli tvungen att ange oss.”

    Den tyska flickan

    Originalets titel: La niña alemana (spanska).
    Översättare: Jessica Hallén.
    Utgivningsår: 2016 (första utgåvan på spanska), 2017 (första svenska utgåvan, LB förlag).
    Antal sidor: 349.
    ISBN: 9789188447210.
    Andras röster: Bokprinsessorna, Dagensbok.comDen läsande kaninen, Johannas deckarhörnaJust nu – just här.

    Lucas Armando Correa

    Lucas Armando Correa (född 1959) är en kubansk-amerikansk författare och tidningsredaktör. Den tyska flickan är hans debutroman. Armando Lucas Correa har en hemsida.

    Förlagets beskrivning

    ”Unga Hannah Rosenthal levde ett sorglöst liv innan allt förändrades. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän Leo Martin sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.

    Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med lyxångaren M/S St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.

    Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.

    Den tyska flickan är en mästerlig roman baserad på verkliga händelser. En berättelse som sträcker sig från Berlin vid tiden för andra världskrigets utbrott till Kuba på revolutionens rand, till New York efter den 11:e september, och når sin upplösning i vår tids Havanna.”

  • Insurgent

    Insurgent

    Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.

    Insurgent av Veronica Roth
    Insurgent av Veronica Roth

    Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.

    Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.

    Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.

    Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!

    Insurgent av Veronica Roth
    Insurgent av Veronica Roth

    Insurgent

    Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
    Översättare: Katarina Falk.
    Uppläsare: Anna Maria Käll.
    Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
    Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
    Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
    ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.

    Veronica Roth

    Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

    Förlagets beskrivning

    ”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.

    Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.

    Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”

  • Divergent

    Divergent

    Divergent av Veronica Roth är en spännande SciFi och dystopi som utspelar sig i ett samhälle där människor hålls under kontroll genom att de delas in i olika falanger. Betyg: 4 muffins av 5.

    Divergent av Veronica Roth
    Divergent av Veronica Roth

    Divergent av Veronica Roth är den första delen i en SciFi-trilogi och dystopi som utspelar sig i en framtid där fred upprätthålls och människor hålls under kontroll genom att de är indelade i olika falanger: de ärliga, de välvilliga, de lärda, de tappra eller de osjälviska. Falang går före blod, vilket innebär att alla 16-åringar måste välja falang och de som väljer en annan falang än den deras föräldrar tillhör måste således lämna sin familj, kanske för gott. Alla kan fritt välja falang, men till sin hjälp går alla igenom ett test, som ska peka ut vilken falang de är mest lämpade för. För Tris sker det totalt oväntade: det visar sig att hon är divergent – testet ger inga tydliga utslag och kan inte tala om vilken falang hon är ämnad att tillhöra. Den kvinna som håller i hennes test gör klart att det är någonting oerhört att få inkonsekventa testresultat och att det också är farligt – Tris blir rekommenderad att inte avslöja sin belägenhet för någon.

    När det är dags för Tris att välja faller valet på de tappra och hon tvingas därför skiljas från sina föräldrar, som tillhör de osjälviska. Hon är också den enda från de osjälviska som byter falang. Nu väntar en tuff initieringsfas där alla som valt de tappra får kämpa och utstå olika tester för att visa att de verkligen platsar i sin nya falang. De som misslyckas kommer inte att bli upptagna i de tappra och kommer istället att bli falanglösa – och hamna helt utanför samhället, dömda till fattigdom och utanförskap. För Tris blir det extra svårt. Till skillnad från de som har vuxit upp i de tappra så har hon ingen aning om hur man gör saker i stil med att slåss, hoppa från höga höjder eller att kasta sig på ett tåg i farten. Hon får hela tiden pusha sina gränser och kämpa för att hålla sig kvar. Samtidigt blir hon mer och mer varse vad hennes divergens egentligen innebär och att hela samhället med sitt styre är på väg att skakas i grunden i det fördolda.

    Jag brukar ha lite svårt för SciFi och fantasy, men jag sögs verkligen in i den här berättelsen och lockades till sträckläsning. Boken är väldigt lättläst och rakt på sak samtidigt som den är spännande. Det finns delar i Divergent som känns lite fåniga och tramsiga, inte minst den kärlekshistoria som är insprängd i berättelsen, och det finns också delar av falangindelningen och initieringen som känns närmast klyschigt för att det är så draget till sin spets och svart-vitt, men medan jag läste hade jag lätt för att se förbi detta och sugas in i den här världen. Jag ville hela tiden veta mer om divergens och vad som är på gång. Bokens tempo är högt och så blev också lästempot. Det som kanske fått stryka på foten för att hålla uppe tempot är personbeskrivningar och beskrivningar av vänskap och relationer. Det finns mycket i boken som faktiskt saknar djup, men det är okej för mig. Jag tyckte att Divergent var väldigt underhållande och fängslande och jag vill absolut läsa fortsättningen.

    Citerat ur Divergent

    ”Jag tar ett djupt andetag. Jag är barnet som stannar. Jag måste göra det här för mina föräldrar. Jag måste.

    Marcus sträcker fram kniven. Jag möter hans blick – hans ögon har en underlig mörkblå nyans – och tar emot den. Han nickar och jag vänder mig mot urnorna. Urnorna med De tappras eld och De osjälviskas stenar står båda till vänster om mig. Jag håller kniven i höger hand och lägger bladet mot min handflata. Sedan biter jag ihop och gör ett snabbt snitt med kniven. Det svider till men jag märker det knappt. Jag pressar båda händerna mot bröstet och andas skälvande.

    Jag öppnar ögonen och sträcker fram armen. Mitt blod droppar ner på golvet mellan de två urnorna. Sedan, med en ljudlig flämtning som är omöjlig att hålla tillbaka, vinklar jag handen och mitt blod droppar fräsande ner på de glödande kolen.

    Jag är självisk. Jag är modig”

    Divergent av Veronica Roth
    Divergent av Veronica Roth

    Divergent

    Originalets titel: Divergent (amerikanska).
    Översättare: Katarina Falk.
    Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Modernista), 2012 (den här e-boksutgåvan, Modernista).
    Läs även övriga delar i trilogin: Insurgent, Allegiant.
    Antal sidor: 362.
    ISBN: 9789174992311, 978-91-7499-246-5.

    Veronica Roth

    Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.

    Förlagets beskrivning

    ”I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

    Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

    Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.”

  • Vi som överlevde

    Vi som överlevde

    Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.

    Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
    Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

    Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.

    Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.

    Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.

    Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.

    Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
    Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

    Vi som överlevde

    Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
    Översättare: Carina Jansson.
    Uppläsare: Michel Riddez.
    Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
    Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
    ISBN: 9789132198762, 9789132168949.

    Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

    Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.

    Förlagets beskrivning

    ”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.

    Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.

    En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”