Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en rejäl tegelstensroman och därtill en av de senaste årens mest uppmärksammade bästsäljare. Den kombon är imponerande, tycker jag! För visst måste en riktigt tjock bok ha något visst om den blir läst och älskad av många? En viss tröskel är det ju att ta sig igenom en bok på över 700 sidor.

För mig var det lätt att förstå varför den här boken hyllats överallt de senaste åren. Jag föll pladask och plöjde igenom de första delarna på förvånansvärt kort tid (för att vara jag). Det är verkligen en fängslande berättelse!

Boken kretsar kring Jude St Francis, en man som läsaren får följa genom livet. När berättelsen tar sin början har han precis slutat college och så småningom blir han en etablerad jurist och till och med en extremt framgångsrik och välbärgad jurist. Hela tiden omges han av nära vänner och av Harold och Julia, personer som kommer att bli hans föräldragestalter. Hans biologiska föräldrar och hans barndom är däremot höljda i dunkel. Då och då rullas bitar av Judes bakgrund upp och det är ingen feelgood direkt. Redan tidigt förstår man som läsare att Jude har varit med om förfärliga saker, händelser som skadat honom för livet både fysiskt och psykiskt. Vidden av det blir dock inte klart till fullo förrän boken närmar sig slutet.

Boken berättas omväxlande från Judes synvinkel, men också från hans nära och käras ögon. Det är framför allt tre vänner som står ut till en början: Willem, JB och Malcom. De fyra är vänner från college och utgör en oskiljaktig kvartett. Boken inleds faktiskt som en intressant berättelse om kompisgänget och deras dynamik – alla fyra får ungefär lika stort utrymme. Sedan tappar boken styrsel. JB och Malcolm förpassas till bifigurer. Jag hade gärna fortsatt att läsa om alla fyra, men författaren tyckte tydligen annorlunda. Jag tycker att berättelsen blev allt mer otight ju mer jag läste. Det är en konst att skriva riktigt långa berättelser och här håller det inte hela vägen, om du frågar mig. Boken börjar som en bok och slutar som en annan. Bitvis är det dessutom alldeles för pladdrigt.

Jag kan förstå att många älskar den här boken. Den är fantastiskt bra, åtminstone delvis, och det är också en väldigt stark berättelse Jude bär på. Det är svårt att inte bli berörd. Men nja. Boken var faktiskt för lång för min smak och jag kände inte att den röda tråden fanns där fullt ut.

Nu slänger jag in en spoilervarning också. Jag kan erkänna att jag heller inte riktigt köpte Judes berättelse. Det blev bara för mycket. Han är föräldralös och växer upp i ett kloster (av alla klyschor!). Alla i klostret är homosexuella pedofiler som misshandlar honom och våldtar honom. Han rymmer därifrån med en av munkarna och tvingas därefter till prostitution under många års tid. När han befrias därifrån genom en polisinsats hamnar han på ett barnhem, där han behandlas som en kriminell(?!) och där personalen är homosexuella pedofiler som misshandlar honom. Han rymmer därifrån och liftar. Alla lastbilschaufförer han träffar på är homosexuella pedofiler och Jude prostituerar sig. I ett ögonblick när han är sjuk och svag och befinner sig på en bensinmack (om jag minns rätt?) blir han hittad av en homosexuell pedofil som plockar upp honom och spärrar in honom för att kunna våldta och misshandla honom. Fullt medveten om att det finns många som får alldeles för många sorger att hantera på en gång, så tycker jag verkligen att det blir överdrivet och jag undrar ibland hur många homosexuella (och sadistiska) pedofiler någon egentligen kan ha oturen att träffa på. I mitt tycke hade det räckt att skildra någon eller några av alla dessa övergrepp för att komma fram till poängen och göra det trovärdigt och berörande. Här avlöser de hemska händelserna varandra på ett sätt som gör att det till slut blir närapå fånigt. Judes hemska bakgrund blir sedan fond till hur han lever den amerikanska drömmen, om än med djupa sår och väldigt dålig hälsa. Boken reproducerar den både felaktiga och tröttsamma klichébilden av den ”framgångsrika” personen som jobbar alldeles för mycket och alldeles för sent. Ett exempel på Judes ”framgång” är att han jobbar måndag–lördag och måste tvingas att lämna kontoret vid midnatt på vardagarna och vid nio på lördagen. Annars jobbar han såklart mer än så. Ingen kan jobba fokuserat och göra bra ifrån sig under sådana maratonpass som pågår år efter år. Det är tröttsamt att den inställningen till jobbet här lyfts fram som något slags bevis på framgång. Dessutom är jag nog för svensk för att fascineras av den amerikanska drömmen. Det är inte intressant för mig att läsa om att Jude är en extremt rik toppjurist och att alla hans vänner är extremt framgångsrika inom sina respektive områden – världskänd skådespelare, superframgångrik konstnär, arkitekt som efterfrågas över hela världen och så vidare, och så vidare, och så vidare. Även här frågar jag mig om det är trovärdigt? För mig känns det i alla fall rent trist att läsa en bok där alla lever fantasiliv där man semestrar med privatplan och äger en handfull lyxhus utspridda över intressanta platser och bla, bla, bla. Det hade varit så mycket mer intressant om det fanns någon vanlig person i boken, någon som faktiskt skulle gå att relatera till.

Slut på spoilervarningen. För att sammanfatta kan jag se vad andra gillar med den här boken. Jag slukade stora delar av den, men mot slutet gick det verkligen trögt. Boken höll inte hela vägen, helt enkelt. Kanske hade jag för höga förväntningar.