Några fula framsidor

Jag ber om ursäkt på förhand för det här inlägget. Smaken är som baken, ni vet, och jag är bara en helt vanlig läsare, helt utan någon slags utbildning i färg och form. Men det finns verkligen framsidor som är finare än andra och idag tänkte jag blogga om några som jag, personligen, tycker är riktigt misslyckade. Här kommer alltså ett taskigt inlägg med fula framsidor. 😮

Jag börjar i toppen, eller vad man sa säga. Jag har hittills inte sett värre färg och form än till nyutgåvorna (från 2012) av Sjöwall och Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck. Jag kan inte komma på några framsidor som tilltalar mig mindre än de här i alla fall! Här är några exempel:

Förmodligen är väl de här framsidorna så moderna att jag inte förstår, men för mig ger färggradienter bara Word Art-vibbar, ni vet det det verktyget som fanns i uråldriga versioner av Word för att göra fula, fula, fula rubriker? För mig är färggradienter något dåligt från 90-talet. Sedan är det ingen harmoni i färgkombinationerna heller hos dessa framsidor. Inte i mina ögon. Det slutna rummet ser dessutom ut som en broschyr som man kan hämta på apoteket för att läsa mer om typ klåda. Nej, det här lockar inte mig.

En annan framsida som jag har väldigt svårt för är framsidan till Jens Lapidus VIP-rummet. Jag gillar det jag har läst av Lapidus, men den här boken lockar inte mig. Den är alldeles för rörig. Det här med att sätta ihop kollage som summerar boken är väl en bra tanke, men det funkar sällan i praktiken, särskilt inte när man har vågat sig på ett halvbra fotomontage. Här ser det direkt billigt ut, som om framsidan har tillkommit som en skoluppgift eller något. Jag vet inte vad jag menar med det. Det är bara något som får det att andas amatörmässighet. Framsidan matchar inte titeln heller. Jag förstår att det är deckare/thriller, men ordet ”VIP-rummet” leder tankarna till sofistikerade salonger, inte skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Men boken handlar säkert om skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Hoppas.

En annan framsida som inte matchar titeln är framsidan till Horn. Eller jo, det gör den väl när jag tänkte efter, men boken är verkligen inte den äckliga skräck som framsidan skvallrar om. Det här är verkligen en helt annan historia om ont och gott, inte en äcklig och osmaklig skräckis. Den här framsidan skrämmer garanterat bort läsare. Synd!

Några andra framsidor som inte säger någonting om boken eller som säljer berättelsen över huvud taget är framsidorna till Anna Janssons deckare (valfri; alla är likadana). Jag har redan bloggat om dem. De är kanske inte fula på samma sätt som de böcker jag redan har räknat upp, men de är tråkiga. Stentråkiga. Det enda som syns är författarnamnet. Det går liksom inte ens att särskilja böckerna om man inte tittar riktigt, riktigt noga. Varför har de ens olika bilder/motiv dolda bakom författarnamnet? De hade lika gärna kunnat vara hela clean:a med enbart titel och författarnamn.

På tema tråkig och intetsägande framsida hamnar tyvärr även Therese Bohmans lilla mästerverk Den andra kvinnan. Jag älskar boken, som handlar om klass, makt och att vara den andra kvinnan. Men de här gulbleka benen gör mig inte glad:

Slutligen. Fan vad tröttsamt det är med kvinnokroppar överallt. Jag hade gärna sluppit den här rumpan på Per Olov Enquists Liknelseboken. Hur trött får man vara när man komponerar en framsida? Det finns säkert tusentals böcker som är tröttsammare än just den här, men ändå. Gillar inte!

Ja, förlåt igen för det här inlägget. Det här var i alla fall några böcker vars yttre inte faller mig i smaken. Säkerligen har jag glömt några skräckexempel som är värre än dessa, men det här är de jag kom på!