Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

5 böcker med författare i huvudrollen

En författare gör förmodligen rätt i att gräva där den står; Ska man skriva en bok är det enklast att beskriva sådant man faktiskt känner till. Så det är kanske inte så konstigt att det faktiskt finns en hel del böcker där huvudpersonen är en författare. Idag listar jag några favoriter där skrivande och författarskap är en stor del av handlingen.

Den kanske roligaste är Grand final i skojarbranschen, där Kerstin Ekman faktiskt driver en hel del med sig själv… Boken handlar om den respekterade författaren och akademiledamoten Lillemor Troj och hennes väninna, Babba, som i själva verket är den som i hemlighet har skrivit alla Lillemors romaner. Lillemor är bara ansiktet utåt. Hon trivs bra i fina salonger och att åka runt på signeringar och uppläsningar, men vad gäller hennes böcker så har hon bara stått för korrläsningarna. Men så skickar Babba in ett manuskript i sitt eget namn (till det konkurrerande förlaget Rabben & Sjabben…) och plötsligt är fasaden på väg att rämna. Är man en kulturtant så tycker man förmodligen att den här boken är kanonrolig. Jag tyckte det i alla fall… 🙂

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

I Hustrun av Meg Wolitzer är den framgångsrike författaren en man, en mycket självupptagen och uppblåst sådan faktiskt. Bokens huvudperson är hans fru, som har levt hela livet i skymundan och i skuggan av denna ”kulturman”. Nu sitter de på ett plan, på väg till en prisutdelning för ett mycket prestigefyllt pris, och hustrun förstår med ens att deras gemensamma liv är över. Det är en vasst skriven och väldigt engagerande berättelse om hemmafruliv och ett förhållandes förfall.

Hustrun av Meg Wolitzer
Hustrun av Meg Wolitzer

I Elena Ferrantes omåttlig omtyckta Neapelkvartetten får läsaren följa väninnorna Lila och Elena genom deras uppväxt i ruffiga Neapel och genom livet med dess upp och nedgångar. De båda kvinnorna bildar familj och separerar, flyttar från Neapel och flyttar tillbaka. De är båda duktiga i skolan när de är små, men livet kommer ändå att ta helt olika riktningar för dem. Lila gifter sig med maffiabossens son. Elena pluggar vidare – och blir författare! I boken blir utbildningen på många sätt en biljett bort från det hon kom från, vilket inte är odelat enkelt. Elenas författarskap är kanske inte det mest centrala i den här serien, men det är ett av många intressanta lager i en briljant berättelse.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Den andra kvinnan av Therese Bohman handlar inte om en etablerad författare, men jag misstänker att en och annan författare kan känna igen sig i delar av det Bohman skildrar i den här romanen. Här är huvudpersonen en ung kvinna som, iklädd oformliga och osexiga kläder, jobbar i disken på sjukhusets lunchmatsal. Hennes vänner pluggar och är på väg in i förutsägbara, medelklassiga liv. Själv drömmer hon om något helt annat: att skriva. Det här är en av mina favoritböcker. Den är faktiskt bland det bästa jag har läst om klass och om att vara i den där spännande situationen i livet då man ännu inte har bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Det är en livssituation som inte sällan kräver en försoning med det liv som blev som det blev, samtidigt som man måste försöka vara sann mot sina drömmar. Bohman skriver så himla fint om detta.

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Men den allra bästa ”författarboken”, alla kategorier, måste vara Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Boken kretsar kring Samuel, som har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, och om en författare, som försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet och försöker att få en bild av vem han var. Hans närstående har dock helt opålitliga minnen, men sakta börjar det ändå klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare. Det är en helt fantastisk bok, där ett centralt tema är rasism och situationen för papperslösa, men där det också, bland många andra lager, finns en berättelse om en författares motiv och drivkraft och en författares behov av att skriva för att själv komma vidare i livet. Det är väldigt fint. Boken är bland de bästa jag läst.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri