Empusion, av Olga Tokarczuk, utspelar sig 1913, när Miesczyslaw Wojnicz anländer till kurorten Göbersdorf för att bota sin tuberkulos. Ekonomin räcker inte till det främsta sanatoriet, men han skaffar sig rum på Herrpensionatet, där han blir en del i en brokig skara män som tagit sig dit i hopp om att tillfriskna. De vilar, promenerar i den sköna naturen, men kanske allra mest: dricker en lokal sprit som gör dem märkligt avtrubbade. Så sitter de om dagarna och kvällarna och diskuterar högt och lågt, men allra mest diskuterar de kvinnor, och hur oerhört lågt stående de anser att kvinnorna är.

Ett påtagligt hot ligger över dem: alla klarar inte sjukdomen. Men det finns också ytterligare ett hot: någonting känns illavarslande och fel. Det hörs märkliga ljud från vinden, pensionatsägarens fru dör i ett självmord och det pratas om att unga män dör varje år mot hösten.

Miljön och persongalleriet inbjuder till det som bokens undertitel skvallrar om: skräck. Problemet är att den inte kändes speciellt spännande. Jag inser såhär i efterhand att gubbarnas misogyna gaggande är plockat från diverse förlagor – i efterordet finns det en del hänvisningar – men under läsningens gång tyckte jag främst att det var tröttsamt och tjatigt.

Precis som i Styr din plog över de dödas ben, bjuder Tokarczuk på en vändning som gör att man som läsare förmodligen får omvärdera vem Wojnicz egentligen är. Jag tyckte om bokens sista kapitel, som för min del gjorde Wojnicz mer intressant och vävde ihop handlingen på ett elegant vis. Dock tycker jag inte att det helt väger upp de ca 200 sega sidorna som föregick den här brytpunkten.

Det finns garanterat mycket att läsa och läsa in i Empusion. Visst förstår man att det är en påläst och skicklig författare som har något att berätta, men som så ofta, när det kommer till nobelpristagare, måste jag erkänna att det mesta flög över huvudet.

Olga Tokarczuk

Olga Tokarczuk är en polsk, nobelprisbelönad författare.