Pintorparhäxans elev

Det finns en genre böcker jag brukar tycka särskilt mycket om och det är skönlitteratur som berättar om livet förr. Fogelströms stadböcker och Mobergs böckerna om Utvandrarna hör hit, liksom barn- och ungdomsböckerna När vi var barn och böckerna om Kulla-Gulla. Det finns säkert en uppsjö fler, som jag har läst, men glömt just nu. Det är hur som helst kul att kombinera skönlitteratur med historia – att förena nytta med nöje liksom.

Nu har jag varit inne i den genren igen och jag har precis läst ut Pintorparhäxans elev, där Barbro Bäcklund berättar om hennes farbrors, Sverker Burmans, år på Arbetsstugan i Arjeplog vid slutet av 20-talet. Till Arbetsstugan kunde den som bodde för långt bort från en skola hamna och Sverker själv fick åka dit som tioåring och stannade där i fyra år. Sin familj återsåg han på sommarloven och under jularna, även om det sistnämnda alltid var svårt att få till eftersom resvägen var så krånglig.

Det är en intressant historia Barbro Bäcklund berättar, för det här är nog en del av Sveriges historia som i mycket har glömts bort. Här kan läsaren dock ta del av en inifrånberättelse om hur det var att tvingas gå i skola långt från sitt hem. Det är ständig hunger och hemlängtan, rymningar, aga och grymheter mot nykomlingar, men det är också lekar, bus, filmvisningar och gemenskap.

Jag tycker att Barbro Bäcklund berättar den här historien väl och jag tror att den passar extra bra i skolsammanhang eftersom den är ganska kort och lättläst och innehåller många förklaringar till ord, hantverkstekniker m.m. när det behövs. Jag tycker absolut att den passar att läsa för alla som vill lära sig lite mer om ett bortglömt stycke av Sveriges historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.