Andetag

Stina Nilssons roman, Andetag, är ingen stor bok i sidantal mätt. Det är en drygt 100 sidor lång historia om Elsa, som lever instängd och ensam i ett förhållande med en man som är kvävande och dessutom otrogen.

Jag tycker att det är närmast befriande och skönt när berättelser tillåts hålla sig inom ett mindre sidantal än de tegelstenar som bestsellers tenderar att vara nu för tiden. Utan att göra anspråk på att kunna något om författandets konst, så tror jag att det är svårare att kunna uttrycka sig och förmedla något på mindre sidor än när man tillåts brodera ut berättelsen i det oändliga.

Hur som helst tycker jag att Nilsson har lyckats fint i att få ihop den här boken om den ensamma och utåt sett så kyliga kvinnan, som lever med sin bitterhet och frustration. Faktiskt så får hon blomma ut och, som alltid, gläds jag åt när böcker får sluta hoppingivande och lämnar en med en känsla av att allt kan vända.

I Andetag ryms inte bara berättelsen om Elsa, utan det flikas också in kapitel som kretsar kring bokhandlaren Pelle. Deras vägar kommer att mötas, men jag har ändå lite av ett frågetecken kring vad han gör i boken. Jag anar att det fanns idéer som inte förverkligades helt och jag hade gärna fått lära känna honom mer.

Några andra som har läst och skrivit om Stina Nilssons Andetag är: Tidningen Kulturen, Kristina Simars bokblogg och Böcker, böcker, böcker…. Boken finns att köpa hos bl.a. Adlibris och Bokus.

10 svar på “Andetag”

  1. Jag håller med att det krävs mycket mer av en författare för att kunna uttrycka sig på få sidor. Dock är det en konst att skriva väldigt långt också. Det får inte bara bli en masa babbel utan allt måste vara relevant då! Överlag har jag faktiskt fler favoriter inom tjockiskategorin är tunniskategorierna. Känner mig ofta ”omätt” på kortare böcker. Kommer snart att skriva om en sådan!

    1. Ja, absolut är det svårt att skriva långt. Inte för att jag har någon erfarenhet ;), men det finns ju faktiskt ganska många tegelstenar som innehåller allt för mycket babbel och sidospår som inte hänger ihop. Shantaram är mitt bästa skräckexempel.. En 900-sidorsroman som borde ha delats upp i fem separata böcker som inte har med varandra att göra.. 😉

      Jag gillar både tjockisar och tunnisar egentligen.. Men det krävs ju en viss tidinvestering för att läsa ut en tegelsten, så någonstans så föredrar jag de tunnare böckerna. När jag läser böcker med färre sidantal är det mindre risk att boken blir ett projekt som sträcker sig över flera månader och där man hela tiden glömmer bort vad boken handlar om.. :/

Lämna gärna en kommentar! :)