Människohamn

Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.

Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.

För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.

Ett svar på “Människohamn”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.