Lästa böcker/författare: Theorin, Johan

Bengångarna

3 svar

Johan Theorin hör till mina favoritförfattare i spänningsgenren. Jag gillar hans sätt att stoppa in övernaturliga inslag och folktro i sina berättelser och att han samtidigt alltid lämnar en öppning för naturliga förklaringar. I novellen Bengångarna, som jag läste som e-bok, stänger han dock helt dörren för naturliga förklaringar.

Boken handlar om en hänsynslös man, som notoriskt stjäl värdefulla föremål från boende på äldreboendet där han arbetar. Föremålen gömmer han hos de skröpligaste på boendet, så att han vid deras bortgång kan vittja deras lägenheter på alla skatter. Det går dock inte som han tänkt sig när han gömmer dyrbara frimärken i fickorna på en boendes kofta. Koftan följer nämligen med ner i graven. När huvudpersonen inser vad som hänt, bestämmer han sig för att gräva upp kistan. Han kommer dock att mötas av en otrevlig överraskning.

Jag känner inte riktigt igen Theorins sätt att berätta och blev på sätt och vis lite besviken, men samtidigt är novellen väldigt välskriven och en bra skräckberättelse, som jag kan rekommendera till den som är mer förtjust i skräck i stil med John Ajvide Lindqvists berättelser, än vad man kanske är van att Theorin brukar bjuda på.

Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som har läst Bengångarna och skrivit om novellen är Catahya och Eli läser och skriver.

Blodläge

Lämna ett svar

Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.

Stenbrottet är fullt av gamla berättelser om troll, som slåss mot älvorna, och annan folktro. Vendela, som nyss har flyttat till ett sommarboende på Öland, med sin man, är särskilt fascinerad av just älvorna, som var en stor tröst i hennes liv när hon en gång växte upp på Öland och inte hade så många andra än älvorna att vända sig till med sina önskningar om en bättre tillvaro.

Till ön kommer också Per, som är bokens egentliga huvudperson. Han är separerad från sin förra fru och den ena av de två barnen är svårt sjuk och ligger på sjukhus. I denna sorgliga period i livet dyker så plötsligt hans gamla pappa upp. De har haft dålig kontakt under hela uppväxten, men nu finner sig Per plötsligt indragen i pappans gamla affärer. Pappan har varit i porrbranschen och någon verkar vara ute efter honom och hans verksamhet.

Jag tycker väldigt bra om den här boken, även om den på vissa punkter är rätt förutsägbar. Den känns spännande och jag gillar verkligen kryddan med berättelserna om älvor och hur livet var för de som arbetade i stenbrottet. Boken har från flera håll fått lite ljummet betyg och jag kan nog känna att den inte riktigt når till Nattfåks klass, men jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Theorin berättar inte bara en spännande deckare från en bransch där absolut ingen och inget är äkta, utan också om så mycket annat. Författaren har verkligen förmågan att tränga sig in i karaktärerna i boken och berätta om deras liv, sorger och komplicerade relationer till andra människor.

Nattfåk

4 svar

Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.

När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.

Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.

Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.

Skumtimmen

Lämna ett svar

Skumtimmen är ett annat ord för skymning och det är den tid då man förr satt i gårdarna och berättade historier för varandra. Jag tror att den här boken är lite av en sådan historia faktiskt – den har ingredienserna så att säga. Den är spännande, den rör sig i spännande (visserligen delvis påhittade) miljöer att känna igen sig i på Öland och den innehåller lagom många skarpa vändningar och villospår, som får läsaren/lyssnaren att fastna i berättelsen och vilja veta mer.

Huvudpersonen är Julia, en medelålders kvinna som för cirka 20 år sedan förlorade sin lilla son, som gick ut från stugan, försvann i dimman och aldrig återsågs mer. Den allmänna uppfattningen är att han drunknade, men Julia har aldrig fått ett ordentligt avslut och det finns flera, bland annat Julias far, Gerlof, som tror att pojken snarare försvann på alvaret och att pojkens försvinnande kan vara något helt annat än en drunkning.

Historien dras upp igen när Gerlof får en liten sandal skickad till sig på posten och den känns igen som den sandal som den lilla pojken hade på sig när han försvann. Gerlof börjar nysta allt mer i fallet och kommer in på spår som leder till en närmast mytomspunnen man, Nils Kant, som bott i bygden och begått hemska brott. Det är bara ett problem: Nils Kant är död sedan långt innan pojken försvann, och borde inte vara inblandad i vad som hände den tragiska dagen.

När Gerlof meddelar att sandalen har dykt upp tar sig Julia direkt till Öland. Där konfronteras hon plötsligt med en massa gamla minnen som rivs upp när hon åter är i sina gamla hemtrakter. Jag tycker att den här delen av berättelsen är den bästa; den där läsaren får följa Julia i hennes sorgearbete. Resten av berättlesen är en ganska ordinär deckare, som visserligen är spännande och oförutsägbar, men som ändå inte engagerade mig så mycket som den kanske borde. Det som framför allt störde mig var slutet, som jag väl inte ska avslöja, men som absolut inte föll mig i smaken. Jag kan väl säga så mycket som att jag är fäst vid lyckliga slut och ska det vara något annat än det så tycker jag att det ska finnas något bättre skäl bakom än att det bara ska bli en extra twist på slutet. Här blev det en extra twist må jag säga.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...