I Om Jesus har Jonas Gardell gjort ett ambitiöst försök att på ett objektivt sätt skriva om Jesus och nå fram till vem han var. Snabbt konstaterar författaren dock att det inte är möjligt att skriva om Jesus utan att ha en agenda och det är kanske det jag verkligen tar med mig från den här boken.
Gardell börjar från början, med Jesus födelse, liv, död och också tiden efter. Han är noga med att skilja mellan vad man relativt säkert kan säga sig veta och vad som är spekulationer, vad som finns nedskrivet och också vad Bibelförfattarna kan tänkas ha haft för baktankar med att formulera sig som de gör.
Jag tycker att Gardell får till en väldigt intressant berättelse. Jag är inte själv troende, men fascineras ändå av Jesus liv och öde och hur hans namn och budskap har levt kvar i tusentals år. Eftersom jag inte är troende och således inte konfirmerad (jag har heller inget att konfirmera) har jag aldrig fått någon större ”utbildning” i kristendom, så boken var välbehövlig för mig, även om jag, som sagt, förstår att det är svårt att veta vad som är den ”rätta” läran, den ”rätta” tolkningen. Gardell skriver faktiskt mycket om de konflikter som funnits sedan folk började kalla sig kristna och om detaljer som inte överensstämmer, eller till och med motsäger varandra, i de olika bibliska texterna. Det målar upp en bild av Jesus och Kristendomen som något komplex och svårförståeligt, samtidigt förstår man som läsare att det kanske inte spelar så stor roll vad som faktiskt står i texterna och vilken eventuell historisk kärna som finns. Gardell vill istället trycka på det som han ser som det viktigaste: Jesus kärleksbudskap och hans öppenhet. Jag gillar Gardells tolkning och även om han inte på något sätt är religionsvetare så känns boken mycket genomarbetad och den innehåller rikligt med referenser. Jag tycker att det är en lättläst och allmänbildande bok, som man absolut kan ha stor behållning av, även om man nu, som jag, inte är kristen. Oavsett vad man anser Jesus ha för roll så kan man fascineras av hans liv och beundra hans öppenhet.
När jag började läsa Att komma hem ska vara en schlager trodde jag inte att det var en bok för mig, för språket kändes så invecklat och metaforerna alltför många. Jag är glad att jag inte gav upp, utan att jag faktiskt gav den en chans. Faktum är att jag verkligen började gilla Hagmans sätt att skriva och hans sätt att blanda högt och lågt om vartannat. Även när han skriver om samhällets smutsigare grejer så får han det att låta närmast poetiskt. Ja, det här utvecklade sig verkligen till en bok i min smak. Faktiskt är den en av de bästa jag läst i år.
För jag älskar verkligen den här berättelsen om Per Hagman, som reser fram och tillbaka och aldrig hittar hem! Han lever ett liv så totalt olikt mitt eget: liksom i förbigående berättar han att han delar lägenhet med fotomodeller, att han går på fester med söner till superrika shejker, att han tar droger och blir uppraggad av diverse kändisar och b-kändisar. Det skulle kunna vara så meningslöst i sitt försök att dra uppmärksamheten till sig, men det är istället intressant. Det intressanta ligger inte i det liv han lever utan i hur han innerst inne är en naiv pojke som plötsligt blivit 30+ och inser att han aldrig har haft ett hem. Jag tycker om att få följa med Hagman på hans eviga resor till Paris, där han spenderar för mycket tid på tabacbarer och tycker sig trivas bra, och sedan till Kairo, där han kommer på att han nog faktiskt skulle kunna bo. Fast sedan skiter det sig med det med, för mannen som han ska dela bostad med tar en överdos. Han kommer på att han ska testa Tyskland och i tåget på väg dit tilltalas han av tanken på att vara veckopendlare; att leva sitt liv på ett tåg. Han stannar inte ens i Tyskland, utan drar istället vidare till en älskarinna i Köpenhamn. Det är så rotlöst, så mycket flackande, och samtidigt så mycket känslor.
Hans liv är häftigt, men ensamt. Det är lyx, älskarinnor, jaktfalkar, kasinon… Men inte alls ett hem. Och han skriver om det på ett så fantastiskt och pricksäkert sätt. Jag känner inte alls någon likhet mellan mitt eget och huvudpersonens liv, men kan ändå känna känslan, förstå hur det kan vara när man har flyttat omkring och på varje plats har bekanta men inget riktigt umgänge. Det är faktiskt helt fantastiskt skrivet. Lyssna bara:
”Inget på tv och ingen vill ha mig.
Jag sitter här ensam med en dator full av porr men varenda playmate känns som skäggiga damen.
Ingenstans att gå, ingenting att ta mig för.
Att komma hem brukade vara en schlager, men det var så längesedan. Nu känns det mest som att lyssna till en radio som står och brusar mellan kanaler.”
”I höstas fyllde jag trettiotre men jag kan inte minnas hur jag tillbringade födelsedagen. Min trettiotvåårsdag, vad gjorde jag då? Jag måste ha befunnit mig i Stockholm eftersom jag inte kan minnas den.”
Jag vet inte varför jag dras till de här lite melankoliska och tragikomiska böckerna, men det gör jag gång på gång (Människor helt utan betydelse är min favoritbok!). När det dessutom är såhär fantastiskt skrivet blir jag helt lyrisk. En mycket bra bok!
Nirvanaprojektet är del 2 i trilogin om poliserna Walter och Jonna. Det är alltså fortsättningen på Vredens tid, så om du inte har läst den kommer en spoilervarning nu.
Den första boken i trilogin slutade med att Walter och Jonna fann hjärnan bakom ”drog X” – en drog som använts för att framkalla så fruktansvärda vredesutbrott att den drogade mördat folk i deras omgivning. De fann Leo Brageler skyldig, förmodligen med motivet att hämnas för hans frus och dotters olyckliga död. Vad Jonna och Walter inte lyckades med var att få tag på Leo.
I boken behandlas flera spår parallellt. Leo är som sagt inte i häkte, utan är i själva verket kidnappad av några som vill komma åt drog X och forskningen bakom för att använda till egna, dunkla syften. En av polisens egna män, säkerhetspolisen Martin Borg, är inblandad, vilket inte precis underlättar utredningen som pågår. Walter och Jonna förstår snart att fallet är mycket större än en utredning kring mord och en drog: hela den egna organisationen kan vara infiltrerad av personer med koppling till det kriminella gäng som har Leo Brageler i förvar.
Det är väldigt spännande faktiskt! Boken besvarar en del frågor från Vredens tid, men ställer också nya, som förhoppningsvis får en bra upplösning i del 3: Den felande länken, som kommer ut i september. I den första boken hade jag åsikter om själva drog X och annat som jag tar för otroligt och har svårt att köpa. Det har jag fortfarande. Ändå hade jag stor behållning av boken och tyckte att den var snäppet bättre än första boken i trilogin. Det är spännande från första till sista sidan och finns flera intressanta sidospår. Det ska bli riktigt intressant att se hur författaren knyter ihop säcken till slut.
Så har även jag läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag behöver kanske inte orda så mycket om handlingen, eftersom många/de flesta redan har läst den här hypade boken, men den handlar alltså om Allan Karlsson, som på sin 100-årsdag väljer att fly från sitt eget födelsedagskalas på äldreboendet och istället vandra iväg utan något särskilt mål. På vägen kommer han över en väska fylld med pengar och utan att göra något särskilt är han ute på ett riktigt äventyr, med både kriminella (som vill åt väskan!) och polisen efter sig. Parallellt återberättas Allans liv, som också är en, såklart lite twistad, berättelse över hela 1900-talets historia med världskrig, kommunism och atombomber.
Det är småroligt och det är lätt att sympatisera med Allan, som är snäll, naiv och ramlar in i viktiga historiska ögonblick mest hela tiden. Det märks att boken är skriven med mycket inspiration från Forrest Gump, som är en av mina favoritfilmer (boken har jag inte läst). Jag vet dock inte om jag vill stämma in i hyllningskören över den här boken. Den är rolig och en avkopplande läsning, men kommer troligen inte att leva kvar i minnet särskilt länge.
Vägen till Umbria I är första delen av första boken i fantasy/sci-fi-serien Vid cirkelns slut. Handlingen börjar direkt och man kastas omedelbart in i en historia som författaren själv kallar för en gåta, där ledtrådar delas ut till läsaren lite eftersom. Han har rätt i att det är gåtfullt. Faktiskt är det svårt att hänga med om man inte är skärpt medan man läser. Handlingen utspelar sig i olika dimensioner, både en drömverklighet och i vår ”verklighet”, och kretsar kring flera olika karaktärer med speciella förmågor och uppdrag. De har en koppling till Umbria och letar efter varandra, men det ges inga definitiva svar på hur det hänger ihop, vad Umbria är för något och vad som kommer att komma härnäst.
Det är spännande och originellt. Jag hade inte helt lätt att se samband och förstå hur allt hänger ihop, men jag fascineras verkligen av Ullströms fantasi och kreativitet. Jag är en ovan fantasyläsare och har just inte läst något i genren förutom Harry Potter och Sagan om ringen, så för mig var det en fascinerande och annorlunda bok. Del II kommer ut senare i år.
Bluffen är en av de ljudböcker som är nominerade till Iris ljudbokspris i år och visst är det en otroligt bra uppläsning hon gör, Katarina Ewerlöf. Så bra det blir när duktiga skådespelare tar sig an en inläsning! Jag tror faktiskt att Ewerlöf är min nya favorituppläsare.
Själva boken har jag mer blandade känslor inför. Drougge är frispråkig och orädd inför att skriva om porr, prostitution, sex… Jag är lite för pryd för sådant. Jag tyckte att Boven i mitt drama kallas kärlek var alldeles för ”privat” och obekväm att ta del av och Bluffen, som i och för sig inte på något sätt är självbiografisk, känns också lite ”för mycket”, inte minst språkligt.
Bluffen är hur som helst en deckare – den första i en rad, får man förmoda, deckare om Berit Hård. Berit Hård är journalist på den inte särskilt creddiga tidningen Veckans OJ. När hon är på Bokmässan för att spana på kändisar blir hon vittne till hur Jan Guillou segnar ned i något som visar sig vara ett mordförsök. Händelsen sätter fart på en rad händelser för Berits del. Hon får unika bilder som hon kan sälja dyrt till TV4, hon lämnar Veckans OJ, träffar Leif GW Persson och får av honom i uppdrag att snoka i Unni Drougges liv. Genom Drougge dras hon in i en porr/knark-härva och börjar rota i något som skulle kunna vara ett mord av en prostituerad kvinna, men som har avfärdats som en ”naturlig” död av en överdos. Det blir lite spretigt! Samtidigt är det såklart spännande, och också lite extra kul att Drougge har låtit använt riktiga kändisars (en del av dem är ju också personer som hon har haft sina duster med i pressen!) namn i boken.
Berit är förresten en skön karaktär. Hon är en kvinnlig huvudperson i en deckare, men är tack och lov inte en spinkig Lisbeth Salander-typ, utan en stor kvinna som vet hur man tar för sig av pengar, män och annat hon vill ha. Hon är hård och framställs inte som någon som hyser varma känslor för sina medmänniskor, men hon känns ändå som en sympatisk och kul person.
Jag både gillar och ogillar boken, om vartannat. Drougge har humor och jag tycker att det är otroligt roligt av henne att göra en roman där hon blandar in både Guillou, sig själv och GW. Tyvärr tycker jag att boken är något ojämn. Trots det tror jag faktiskt att jag kommer att läsa mer om Berit Hård om jag får chansen.
Det har gått lite trögt med mitt läsande den senaste tiden, men när jag påbörjade Shamanens sång lockades jag att ta mig tid till läsning. Boken är en välskriven satir som på samma gång är underhållande och allvarlig, men det som verkligen fångade mig var egentligen bokens ämne: den svenska sjukvården. Frågan är angelägen, aktuell och även om jag själv är frisk tycker jag att frågan berör.
Bokens huvudperson heter Martin Lehman och är läkare, bosatt i Burundi. I Sverige blir hans dotter påkörd och får en nackskada. Dottern försöker att leva sitt vanliga liv, men på grund av smärtan klarar hon inte ens av att hålla i en dammsugarslang, än mindre utföra sitt jobb på sjukhuset, där hon i normala fall arbetar som sjuksköterska på intensiven. Hon orkar inte umgås med sina vänner, smärtan är fruktansvärd och hon har känselbortfall i händerna. Livskvalitén är med andra ord riktigt dålig och hon sjukskrivs. Ett tag. Sedan vill Försäkringskassan med sina egna läkares och sina egna inhyrda bedömningsklinikers utlåtande i ryggen skjutsa ut henne i arbetslivet igen. Hennes smärta diagnostiseras som ”somatiseringssymdrom” och man kan inte se att det finns något hinder för att hon ska kunna återgå till sitt jobb. Hon träffar tre olika läkare, som alla beter sig förödmjukande och som alla på sina sätt bidrar till att Försäkringskassan bestämmer sig för att hon inte har rätt till fler utbetalningar. De läkare som vill hjälpa henne har ingenting att säga till om och till smärtkliniken är det över ett halvårs väntetid – något som samhället inte har råd att låta henne vänta på.
Martin, å sin sida, blir också sjuk, i leukemi. Sjukdomen gör att han inte är tillgänglig när dottern försöker nå honom. När han äntligen läser hennes mejl är det för sent. Det som återstår är att återvända till Sverige, ett land som han inte längre betraktar som humant, för att utkräva sin dotters hämnd.
När hämndaktionen sätter igång blir det kanske lite väl skruvat, men jag ser gärna förbi det. Satirer behöver vara överdrivna och det blir också extra intressant när de läkare, som felbehandlat dottern, själva får känna på hur livet som sjuk och utförsäkrad kan te sig.
Boken blandar humor med filosofiska resonemang och är inte ”bara” en del i debatten om svensk sjukvård, Försäkringskassans roll och de påstådda ”fuskarna” med sina ”modediagnoser” (fibromyalgi, whiplashskada…). Den här boken är läsvärd av många anledningar och alla politiker som på något sätt har något att säga till om när det gäller sjukvård och sjukersättning borde läsa det här och ta till sig. Lidbeck är själv smärtläkare, överläkare och forskare. Han vet helt enkelt vad han skriver om när han berättar om smärtproblematik och vad drabbade kan få utstå för förnedring. På www.shamanenssang.se finns mer information om och av författaren, bland annat finns där generöst med extramaterial till boken!
Hypnotisören fick mycket uppmärksamhet när den kom, dels för att den rosades av kritiker, men också för att det länge var okänt vem/vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Det avslöjades så småningom att paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit boken tillsammans. Det är två för mig okända författare faktiskt, men nu har jag alltså stiftat bekantskap med deras första deckare.
Jag måste säga direkt att jag är kluven till deckare. Det kanske har att göra med att jag är naturvetare, men jag har en tendens att haka upp mig på detaljer som jag finner osannolika och sedan har jag svårt att gripas av berättelsen. På många sätt har jag faktiskt lättare att leva mig in i och att relatera till fantasyböcker och andra böcker med övernaturliga inslag, för de utger sig inte för att handla om vårt samhälle, utan kan beröra på sitt sätt. Deckare däremot… Här kommer författare undan med halvdåliga missar, som att forensiska undersökningar går på nolltid, men också värre felsteg som att folk överlever dödligt våld (Stieg Larssons Flickan som lekte med elden är i en klass för sig, där en av personerna blir skjuten i huvudet och överlever…). Jag kan inte med det! Det är onaturligt utan att man gör en poäng av det och låter det vara magi eller sci-fi.
Men kluven är jag alltså. Samtidigt som jag inte alls gillar genren på grund av det överdrivna, råa, äckliga och onaturliga, så rycks jag oftast med och vill läsa snabbt, snabbt. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att det är så särskilt bra(!), men för att det trots allt är spännande.
Även Hypnotisören är spännande. Jag tycker dock att den lider av att det är lite väl många parallella spår som avhandlas samtidigt. Bokens handlar dels om en slakt av nästan en hel familj. Endast sonen i familjen överlever, men han är svårt skadad och man fattar beslutet att försöka förhöra honom under hypnos. Erik är en erfaren hypnotisör, men har efter ett personligt nederlag bestämt sig för att aldrig mer hypnotisera. Han låter sig dock övertalas att göra det ändå. Ungefär samtidigt blir Eriks son kidnappad. En extra nervkittlande twist är att sonen bär på en blodsjukdom och behöver regelbundna injektioner av ett läkemedel för att inte förblöda. Det blir alltså extra livsviktigt att återfinna pojken snabbt. Det stannar inte här. Boken innehåller även tillbakablickar till Eriks tidigare yrkesliv och vad som ledde fram till att han valde att sluta hypnotisera. Den innehåller en otrohetsaffär och ett slags mysterium med våldsamma barn som agerar under samma namn som pokémonfigurer.
Ja, det blir lite mycket och det kanske kan bli så när två människor ska skriva tillsammans. Det kan förmodligen vara nog så svårt att skära i en berättelse när man är ensam och redigerar och här verkar man ha valt att ta med alla idéer som poppade upp.
Det här var ingen toppenbok för mig. Behållningen var spänningen och jag tror faktiskt att den som gillar deckare kan uppskatta den, men tyvärr är det trots allt inte min kopp te.
Men jag kan ju inte spekulera i vad böckerna hade kunnat vara, utan jag måste döma dem för vad de är. Och de är bra! I Pappersväggar ryms ett antal noveller och jag tycker väldigt bra om de allra flesta. Flera av de är både kittlande och tankeväckande. Här får vi stifta bekantskap med troll (ensamma, tvingade att passa in i vårt samhälle och faktiskt riktigt otäcka och onda), människor som är döda, men fortfarande lever, människor som bara är vikarier och inte är riktiga människor (och kanske är alla människor utom du vikarie!) m.m. Det låter lätt töntigt när man skriver om det, men Ajvide Lindqvist skriver om det på ett sätt så att man liksom köper det.
Jag lyssnade på boken som ljudbok i en fin författaruppläsning, som jag varmt kan rekommendera, även till dig som, liksom jag, inte förstår skräckgenren…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I Om Jesus har Jonas Gardell gjort ett ambitiöst försök att på ett objektivt sätt skriva om Jesus och nå fram till vem han var. Snabbt konstaterar författaren dock att det inte är möjligt att skriva om Jesus utan att ha en agenda och det är kanske det jag verkligen tar med mig från den här boken.
