Hypnotisören

Hypnotisören fick mycket uppmärksamhet när den kom, dels för att den rosades av kritiker, men också för att det länge var okänt vem/vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Det avslöjades så småningom att paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit boken tillsammans. Det är två för mig okända författare faktiskt, men nu har jag alltså stiftat bekantskap med deras första deckare.

Jag måste säga direkt att jag är kluven till deckare. Det kanske har att göra med att jag är naturvetare, men jag har en tendens att haka upp mig på detaljer som jag finner osannolika och sedan har jag svårt att gripas av berättelsen. På många sätt har jag faktiskt lättare att leva mig in i och att relatera till fantasyböcker och andra böcker med övernaturliga inslag, för de utger sig inte för att handla om vårt samhälle, utan kan beröra på sitt sätt. Deckare däremot… Här kommer författare undan med halvdåliga missar, som att forensiska undersökningar går på nolltid, men också värre felsteg som att folk överlever dödligt våld (Stieg Larssons Flickan som lekte med elden är i en klass för sig, där en av personerna blir skjuten i huvudet och överlever…). Jag kan inte med det! Det är onaturligt utan att man gör en poäng av det och låter det vara magi eller sci-fi.

Men kluven är jag alltså. Samtidigt som jag inte alls gillar genren på grund av det överdrivna, råa, äckliga och onaturliga, så rycks jag oftast med och vill läsa snabbt, snabbt. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att det är så särskilt bra(!), men för att det trots allt är spännande.

Även Hypnotisören är spännande. Jag tycker dock att den lider av att det är lite väl många parallella spår som avhandlas samtidigt. Bokens handlar dels om en slakt av nästan en hel familj. Endast sonen i familjen överlever, men han är svårt skadad och man fattar beslutet att försöka förhöra honom under hypnos. Erik är en erfaren hypnotisör, men har efter ett personligt nederlag bestämt sig för att aldrig mer hypnotisera. Han låter sig dock övertalas att göra det ändå. Ungefär samtidigt blir Eriks son kidnappad. En extra nervkittlande twist är att sonen bär på en blodsjukdom och behöver regelbundna injektioner av ett läkemedel för att inte förblöda. Det blir alltså extra livsviktigt att återfinna pojken snabbt. Det stannar inte här. Boken innehåller även tillbakablickar till Eriks tidigare yrkesliv och vad som ledde fram till att han valde att sluta hypnotisera. Den innehåller en otrohetsaffär och ett slags mysterium med våldsamma barn som agerar under samma namn som pokémonfigurer.

Ja, det blir lite mycket och det kanske kan bli så när två människor ska skriva tillsammans. Det kan förmodligen vara nog så svårt att skära i en berättelse när man är ensam och redigerar och här verkar man ha valt att ta med alla idéer som poppade upp.

Det här var ingen toppenbok för mig. Behållningen var spänningen och jag tror faktiskt att den som gillar deckare kan uppskatta den, men tyvärr är det trots allt inte min kopp te.

Ett svar på “Hypnotisören”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.