Det har säkert inte undgått någon att det har avslöjats att J.K. Rowling har skrivit en deckare under pseudonymen Robert Galbraith. Man kan ju förstå att pseudonym är enda sättet för en författare som Rowling att bli läst utan en massa förutfattade meningar.
I söndagens DN läste jag om just pseudonymer och att förlagen hellre ser författare som kan åka på boksigneringar och dylikt, än författare som gömmer sig bakom pseudonymer. Pseudonymer kan bli lite av en snackis, men det är ännu mer tacksamt med författare som kan synas i offentligheten. Jag har inte tänkt på den aspekten, utan mer sett pseudonymer som en PR-grej eller som något kända författare använder som en kul grej eller för att testa något nytt inom sitt författarskap.
Den roligaste pseudonymhistoria jag har hört var i Jo Nesbøs sommarprat för något år sedan, där han berättade att han skrev sin första bok och skickade in under pseudonym eftersom han redan då var känd, men känd som musiker i ett band. När han kom till förlaget och avslöjade sin riktiga identitet var det ingen som visste vem han var. Storhetsvansinne? 😉
Jag gillar också Doris Lessing, som skrev under pseudonym för ett antal år sedan för att visa hur svårt det är för opublicerade att nå ut. Illustrativt!
Kommentera & diskutera gärna!