Veckans Tematrio handlar om inledningar: Berätta om tre minnesvärda inledningar!
Det här är svårt för mig, för när jag läser en bok så kan det mycket väl hända att hela handlingen, inklusive inledningen, är helt raderad efter några minuter och det enda jag tar med mig är en diffus känsla. Den känslan skulle kunna vara att det jag har läst är bland det mest fantastiska jag läst, så det är inte kvalitén på boken som gör det. Jag är väl bara sådan! Jag är mer för… helheten än inledningar. Hm.
En inledning jag mycket väl minns är dock inledningen till Guds barmhärtighet, för jag lyssnade på boken som ljudbok och behövde börja om X antal gånger eftersom jag var så ouppmärksam… Men det är verkligen en fin inledning! I den går en av bokens huvudpersoner, ett barn, ensam i mörkret och upptäcker att någon är där. Det visar sig vara en släkting hon träffat som liten och som väcker ett av hennes språk till liv igen (någon form av samiska). Inledningen sätter verkligen tonen i boken och väver ihop mycket av det som den sedan kommer att handla om.
Inledningen till Hemsöborna är ju annars en klassiker som många med mig har i minnet, mest för att den brukar citeras lite nu och då. Vet inte varför just den där inledande meningen är så odödlig, men det är den ju:
”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”
Som tredje bok väljer jag En komikers uppväxt; en uppväxtskildring som börjar med orden ”I begynnelsen gick människan på månen.” Jag tycker det är väldigt fyndigt, när man nu skriver om en uppväxt som tar sin början 1969.
Kommentera & diskutera gärna!