För ett tag sedan skrev jag ett surigt inlägg om att jag tycker att Storytel originals är en obegriplig satsning. 😉 Storytel originals är alltså böcker som görs direkt för ljudboksformatet och som finns i Storytels app för att lyssna på ljudböcker och läsa e-böcker i mobil och på surfplatta.

Jag inser i och för sig att ljudböcker är ett alldeles eget format. Jag tycker verkligen inte att en ljudbok och en bok som jag läser själv är samma sak. Det finns alltid lager som liksom försvinner när jag lyssnar, t.ex. för att jag missar vad uppläsaren säger och inte orkar spola tillbaka eller t.ex. för att jag inte kan läsa i mitt eget tempo och ta in texten på mitt sätt. Därför kan man ju argumentera för att det behövs specialskrivna verk för ljudboksformatet, sådana där man har skalat bort allt som gör det lite mer svårlyssnat och svårt att hänga med.

Men min kritik mot Storytel originals handlade alltså om att jag tycker att det är konstigt att satsa på snabbproducerade böcker som är tänkta att vara ren underhållning utan så mycket lullull och inramning. Det låter inte som kvalitetslitteratur för mig. Och jag är ju intresserad av litteratur och vill liksom ha det där som de medvetet har skalat av i sina originalsböcker. Om jag vill ”slarvlyssna” på något så lyssnar jag hellre på podcasts än ”avskalade” ljudböcker. Faktiskt.

Nåja. Jag är väl lite mer förstående än vad det kanske framstår som i mitt förra inlägg, men samtidigt inser jag också att jag var rätt ute när jag i mitt tidigare inlägg konstaterade att Storytel inte vänder sig till min målgrupp. Jag har den senaste tiden läst ett antal artiklar och notiser i DN om Storytel och deras satsningar. Och nä, det verkar inte som att Storytel riktar sig till kulturtanter som jag. Som i en artikel från någon vecka sedan:

Vad händer med smalare litteratur om ljudboken tar över?

–Årets stora boksuccé i Sverige, Elena Ferrante, säljer otroligt bra i bokhandeln men sämre på Storytel. Däremot blev Butler Öhlunds ”Silfverbielke”-serie en succé först som ljudbok. Poesi borde egentligen kunna fungera hur bra som helst, särskilt om poeten själv läser in det. Men vi letar fortfarande efter nyckeln, så att det inte blir ett tapp för distributionen av nya idéer, vilka ju ofta kommer via smalare litteratur.

Eller i den här notisen:

–Vi vill växa och bli marknadsledande och göra ljudboken stor. Det förutsätter att det görs mycket ljudböcker. Vi producerar mycket själva, men det kan också vara värt att titta på den befintliga ljudbokskatalogen och vad vi kan förvärva därifrån, säger Jonas Tellander, vd för Storytel till DN.

Kan vara värt att satsa på att ha en stor katalog med traditionella böcker. Det känns ju inte så mycket som att de satsar på ”smal litteratur” med andra ord. Men man kan ju hoppas att de mellan alla originals-inspelningar också lägger någon tanke på att lyfta fram ”vanlig” litteratur…

Det här är kanske ett lätt poänglöst inlägg. I grunden älskar jag naturligtvis ljudböcker och jag tycker att ljudboksapparna som finns är bra, överlag. Men kanske just därför känns det viktigt för mig att det finns appar som riktar sig även till mig. Nu känns det som att vi kommer att få en massa ytliga, glättiga appar fyllda med deckare (som jag helst inte lyssnar på alltså)? Ja, vi får väl se hur det utvecklar sig…