Här om veckan skrev jag om hur trista framsidor många deckare belönas med. Framsidor som andas ”dussindeckare” gör mig inte sugen på att läsa! Men det finns fler böcker som jag dömer (ut) efter framsidan. Idag tänkte jag risa historiska romaner med trista framsidor… 😉

Till att börja med kan jag säga att många av mina favoritböcker utspelar sig ”förr i tiden” och gärna har stora historiska händelser i bakgrunden (eller i en väldigt framträdande roll), men på något sätt uppfattar jag det som att ju längre bak i tiden författaren vandrar, desto plattare blir det och jag är faktiskt aldrig sugen på att i första hand läsa torra fakta om en tid. För mig är det helt centralt att huvudfokus är på människor och relationer. Jag tror dessutom att mycket lite har hänt med människan över tid. Det känns inte rimligt för mig att människor som levde ”förr i tiden” tänkte, kände och kommunicerade helt annorlunda mot vad vi gör idag. När jag läser somliga historiska romaner så känns det dock som att författaren villar bort sig själv i ett stelt språk och att alla karaktärer och deras beteenden därmed filtreras tills karaktärerna inte längre känns som människor som går att relatera till, utan blir platta som pappdockor. Jag tycker att det är synd om författarens önskan att ärligt skildra en tid gör att hen inte vågar ta sig friheten att måla upp intressanta porträtt av människor. Vi kan ju inte veta precis vad människor pratade med varandra om för tusen år sedan, men det är ju roligare att läsa en bok där författaren gissar att folket ägnade sig åt ungefär samma resonemang och intriger som idag, istället för att lämna gestaltningen totalt. Tycker jag!

Nu påstår jag inte att alla ”historiska romaner” är såhär eller att det är uppenbart fel att skriva såhär, men jag råkar ha läst en del böcker som har varit åt det här hållet och jag har personligen inte fastnat för dem. Därför blir jag heller inte omedelbart lockad när jag ser stereotypiska historiska romaner. Men hur ser sådana ut egentligen?

Ja, ett är säkert och det är att de helst har en färgskala som går åt beige, orange eller brun och att de gärna pryds av detaljer från äldre målningar av olika slag.

Okej, det finns en hel del variationer när det gäller historiska romaner. Ju mer man närmar sig nutid, desto mer mångfald finns det, tycker jag mig se. Men det här bruna och orange alltså…! Det dominerar verkligen så fort en bok utspelar sig under 1800-talet eller tidigare. Och visst, många av de här framsidorna är skitsnygga och flera av böckerna som jag visar exempel på i det här inlägget råkar förresten vara några av mina favoritböcker. Men ändå! Tänk om det dök upp en rosa historisk roman? Så förvånad jag skulle bli! Och hur mycket den i så fall skulle sticka ut!! Jag har förmodligen missat massor av bra historiska romaner för att framsidorna är så himla beige och tråkiga och får mig att tänka på hur platta en del sådana här böcker är. Synd, tycker jag!