Böcker jag dömer efter framsidan I: Dussindeckaren

Jag brukar blogga lite då och då om fina framsidor, men vad är en fin framsida egentligen? Ja, om jag tittar bakåt i arkivet så kan jag konstatera att det här med infärgade boksidor, guld & glitter, djurmotiv och poppiga färger är något som går hem hos mig. Det är dock inte superviktigt för mig att framsidan & formen är dödssnygg, särskilt inte när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker, för då har jag ju inte ens den där framsidan framför mig. Däremot så vill jag helst att boken ska ge något slags löfte om att vara bra och på så sätt locka mig att börja läsa. Nu tänkte jag blogga om några böcker som kanske inte direkt har fula framsidor, men som av en eller annan anledning inte får mig att känna mig superpeppad på att läsa. Först ut är *trumvirvel*: dussindeckaren!

Deckare brukar man känna igen när man ser dem. Det här är tydligen inte böcker som ska stå ut från massan. Tvärtom så vill man uppenbarligen att läsaren redan från början ska veta precis vad det är frågan om. Deckare känns nästan aldrig som något som kan stå för sig själv eller som något som har ett värde i sig själv – de är bara en del av något som jag själv uppfattar som förlagens förhoppning om köpfest. Och det gör mig uttråkad. Deckare osar nästan alltid någonting billigt och dåligt i mina ögon. Jag har förmodligen gått miste om tusen häftiga läsupplevelser för att framsidorna har känts så intetsägande och trista.

Typiska deckarfärger är svart, brunt och möjligen rött (som blod). Om det ska ges lite mer actionkänsla kan någon slags mörkblå få gå, men mörkt ska det vara. Alltid!

Citymorden av Lars Bill Lundholm
Citymorden av Lars Bill Lundholm
MemoRandom av Anders de la Motte
MemoRandom av Anders de la Motte
Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen
Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen

Ganska ofta får man titta noga för att orka se bortom författarens namn och titeln, men om man gör det så brukar man hitta generiska arkivfoton föreställande t.ex. regnig stadsmiljö eller någons stirrande blick (eller rädda blick för den delen). Ibland har man tagit bilder från en filmatisering eller klippt ihop lite bilder på folk för att det ska se ut som om det är scener tagna från en filmatisering (som kanske inte ens finns). Det anses inte direkt vara en nackdel att boken också går på tv, helt enkelt. Tvärtom är det såklart bra om läsaren redan är bekant med karaktärerna och de grova dragen i storyn, så att de kan kasta sig rakt in i berättelsen.

VIP-rummet av Jens Lapidus
VIP-rummet av Jens Lapidus
Snabba cash av Jens Lapidus
Snabba cash av Jens Lapidus

Helst ska fotona på framsidan vara arrangerade i ett litet collage, lite som vinjetten till tv-serier, och över arrangemanget får man gärna lägga på ett lager som får bilden att se lite mer ruffig och smutsig ut. Det får jättejättegärna se ut som att det regnar. Helt oblygt kan man också slänga in lite kulhål t.ex., fast vanligare är ett mer diskret blurr, ibland koncentrerat till själva titeln eller så.

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French
Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström
Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström
Handen av Henning Mankell
Handen av Henning Mankell
Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen
Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen
Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal
Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal

Det är dock inte givet att foton eller ”blurr” alls behövs. Ibland är det absolut viktigast att mata ut ett populärt författarnamn och/eller en titel. Räkna med att det i sådant fall är ett författarnamn och/eller en boktitel presenterad i ett stramt och seriöst teckensnitt och att bakgrunden är mörk (givetvis). Mjuka former och glada & gulliga färger hör inte hemma här.

Gone girl av Gillian Flynn
Gone girl av Gillian Flynn
Vassa föremål av Gillian Flynn
Vassa föremål av Gillian Flynn
Odjuret av Roslund & Hellström
Odjuret av Roslund & Hellström
Rödhake av Jo Nesbø
Rödhake av Jo Nesbø

Den där bakgrunden verkar inte vara så noga. Det kan vara någon liten diskret föremål, ett nedtonat foto eller någonting heeelt obegripligt. Huvudsaken är att det syns vem som har skrivit boken och/eller vad boken heter.

Ont blod av Arne Dahl
Ont blod av Arne Dahl
80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson
80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson

Etablerade författare kan föräras en återkommande form som används som mall till samtliga delar i deckarserien. Att kunna särskilja de olika delarna verkar inte vara så viktigt, men att visa vilka böcker som hör ihop förefaller helt centralt.

Skymningens barfotabarn av Anna Jansson
Skymningens barfotabarn av Anna Jansson
Alkemins eviga eld av Anna Jansson
Alkemins eviga eld av Anna Jansson

Nja, nej, man blir sällan överraskad över att bok innehåller spänning eller är en kriminalhistoria. Det gömmer sig sällan en deckare mellan pärmarna i en bok som inte ser ut just såhär som jag räknade upp. Eller okej, det finns några undantag. Jag tänkte blogg om de i något annat inlägg, faktiskt.

Vad tycker du om de typiska deckarnas framsidor? Hör du till de som gillar att man vet vad man får? Eller tycker du, liksom jag, att det har blivit lite tjatigt med alla dessa böcker som är så till förväxling lika?


Kommentarer

6 svar till ”Böcker jag dömer efter framsidan I: Dussindeckaren”

  1. […] (visst heter det så?) och gav exempel på förutsägbara framsidor.  Dussindeckare, historiska romaner, ”avancerade böcker”, tantsnusk, chicklit, manliga böcker. Jag […]

  2. […] absolut inte gulliga eller söta. På många sätt överlappar den här ”genren” med dussindeckaren, som brukar gå i samma färgskala och ha ungefär samma motiv på […]

  3. […] det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. ? Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag […]

  4. […] om veckan skrev jag om hur trista framsidor många deckare belönas med. Framsidor som andas ”dussindeckare” gör mig inte sugen på att läsa! Men det finns […]

  5. […] om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är […]

  6. […] skrev jag ett taskigt inlägg där jag hängde ut deckarframsidor som tråkiga och intetsägande… Så idag väger jag upp genom att posta ett inlägg med några snygga böcker som jag har […]

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.