Att överraskas eller att inte göra det

För ett tag sedan skrev DNs “Filmdoktor”, Mårten Blomkvist, om “Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska spoilers“. Han skriver bland annat om en studie där testpersoner fått läsa noveller på tre olika sätt: en grupp fick läsa novellerna som de var skrivna från början, en grupp fick läsa samma noveller, men med en inbyggd spoiler mitt i, och tredje gruppen fick spoilern som förord. Personerna med förordet kände sig mest nöjda med läsupplevelsen. Kanske är det inte så förvånande. Jag vill sällan läsa oskrivna blad utan söker mig aktivt till litteratur som lästs och bedömts av andra. Det känns lite som slöseri med tid att läsa något helt okänt, för om man, som jag, har en lista med 265 titlar som jag vill läsa så fort som möjligt, så går det liksom inte att lägga tid på något helt slumpartat.

När jag var på bokcirkelmöte senast hade jag inte hunnit läsa boken och fick därför slutet presenterat för mig på förhand.Det gjorde mig verkligen inget och då är det ändå en spännande postapokalyps (Metro 2033) det handlar om. I vissa fall kanske man vill ha ett överraskningsmoment, men man ska nog inte ta det för allvarligt. Jag tror att jag är känsligare för överraskningsmoment när det gäller film (hur bra vore Sjätte sinnet om man redan visste slutet?), men när det gäller böcker är jag för stor boknörd för att bry mig. Det finns böcker som jag har läst så mycket om att jag knappt ids läsa dem. :p

Att läsa sista sidan först skulle jag dock aldrig kunna göra. Att veta hur det slutar är inte samma sak som att veta hur slutet presenterats. Jag imponeras ofta av elegant hopsydda berättelser och ett vackert språk och jag vill lämna slutet till slutet.

Hur är du?

Angående Metro 2033 är den för övrigt fortfarande outläst..!

Publicerat av Bokblomma

Läser böcker och bloggar om dem!

Delta i diskussionen

1 kommentar

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.