Östersjöar är en diktsamling av nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Den kom ut första gången 1974 och består av sex dikter som kretsar kring Östersjön. Själv har jag vuxit upp i en stad vid kusten till Östersjön och jag kan därför se miljöerna framför mig, men framför allt tycker jag om hur Tranströmer berättar sin morfars och mormors historia: livet som lots och en barndom som tar slut i förtid, när föräldrarna dör unga och dottern får slita som piga hos fosterföräldrar. Det är en riktigt fin liten bok. Kanske märkligast är den dikt som handlar om en kompositör som lider av afasi; tillståndet som Tranströmer själv kom att drabbas av många år senare efter en stroke.
Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger fel ord.
Kan alltså inte nås av upphöjelses eller fördömanden.
Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil, han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.
Han skrev musik till texter han inte längre förstod –
på samma sätt
uttrycker vi något med våra liv
i den nynnande kören av felsägningar.
Boken finns i samlingsvolymen Dikter och prosa 1954-2004, som bland annat finns att köpa hos Bokus och Adlibris.
Kommentera & diskutera gärna!