Älskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.
Jag tyckte det var lite svårt att komma in i berättelsen, men när jag väl gjorde det så tyckte jag verkligen om den. Det är något med miljöerna, livet i kolonierna och, framför allt, berättelsen om bokens huvudperson, hennes mor med sina misslyckade affärer, yngsta brodern som går bort och den äldsta som stjäl pengar för att ha råd med opium, som är väldigt fascinerande. Det är så exotiskt och annorlunda. Läsvärd klassiker!
I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
Det är en gripande bok, såklart, och det märks att frågan är viktig för Gardell och att han brinner för att berätta om detta. Det ligger så nära vår nutid, men känns så avlägset. Gardell berättar om en tid då att komma ut var att riskera att förlora sin familj och en tid då det var en skam att berätta att sonen inte dött i cancer, utan i AIDS. Det finns flera komma ut-historier i boken. Ingen av de är lätt.
Gardell väver in många viktiga frågor, aspekter av saken, och åsikter i den här boken och han gör det med en elegans. Texten vävs ihop fint, rör sig i tid och rum, uppehåller sig både vid sjuksängen och i barndomen hos flera av karaktärerna. Jag har sett TV-serien och många som har gjort detsamma är nog tveksamma till att också läsa böckerna, men faktum är att det här är läsvärda böcker även för den som tänker att berättelsen redan har gått fram. Böckerna ger så mycket mer än det som visades i serien och här får man också lära känna flera av de andra karaktärerna lite närmare.
Bra och viktig bok! Gardell har fått enormt mycket positiv kritik för sin Torka aldrig tårar-trilogi och det med rätta (han har även fått lite negativ kritik för att den inte alls handlar om att vara homosexuell tjej; men det har väl Gardell aldrig utlovat heller och det var heller inte främst de lesbiska tjejerna som dog i AIDS på 80-talet).
Mycket läsvärt! Som alltid finns pricksäkerheten och humorn mitt bland allt mörkt och svårt. Han kan verkligen skriva om sådant som många helst bara blundar och glömmer. Tack för att du belyser den här delen av vår historia, Gardell!
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
Vägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!
Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.
Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.
Leonard är svårt sjuk i cancer och har rest till London i ett ärende som sakta rullas upp i boken. Till London kallas även hans två styvbarn och hans fru, som bjudits in till en födelsedagsmiddag, där testamentet kanske kommer att läsas upp. Till middagen är även ytterligare två gäster bjudna, men vilka är de? Ingen av Leonards närmsta kan förstå vilka dessa är och varför de är bjudna att vara med på denna födelsedag. Leonards sjukdom gör honom förvirrad och splittrad. Ibland uppträder han som Lars Gustav Sélen, ett namn han inte ens kan uttala. Vem är Lars Gustav Sélen?
Berättelsen rör sig mellan karaktärerna och växlar mellan ett nutida London och ett 60-talets London. I tillbakablickarna till 60-talet kretsar mycket av historien kring Leonards livs kärlek, Clara, som är tjeckiska och fast i kommunisternas förtryck, vilket sätter käppar i hjulet för relationen med Leonard.
Det är inte alltid glasklart hur karaktärerna hänger ihop och hur alla berättelsens lager hör samman, men det är också det som är själva grejen med boken. Det blir en liten uppvisning i metafiktion. Det är ett spännande drag och som alltid när det gäller Nesser så är det väldigt välskrivet.
Jag lyssnade på ljudboken, som är inläst av författaren själv i en mycket trevlig uppläsning. Men kanske är det här en bok som vinner lite på att faktiskt bli läst, eller åtminstone lyssnats på lite mer i ett svep än vad jag gjorde. Det är inte kort roman, utan pappersboken är drygt 500 sidor, så för mig blev det en utdragen lyssning, vilket väl gjorde att jag tappade några trådar mellan lyssningarna.
Det är en intressant och spännande bok, hur som helst. Du kan köpa boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är SvD, Kulturbloggen och Bokbrus.
En dag får Susan ett manus från sin exmake och hon lovar att läsa det, men hon vågar inte riktigt läsa och skjuter därför upp det gång på gång tills det börjar bli stressigt och hon inser att hennes lucka är tre dagar i mellandagarna då hon är ensam hemma och har tid att läsa igenom manuskriptet. Hon kastas rakt in i en berättelse om en vansinnesfärd i bil.
I början kunde jag inte riktigt med boken, för språket kändes stolpigt och svårläst, möjligen för att översättningen inte är klockren och/eller att den har några (ca 20) år på nacken. Det fanns inget flyt i språket, utan det hackade sig fram i satsradning på satsradning på satsradning. Sedan vet jag inte om det lättades upp, eller om jag helt enkelt vande mig, för efter hand så störde det mig inte längre.
Berättelsen om bilfärden är verkligen en ren mardröm och man mår typ dåligt av att läsa vad som händer. Tony, som kör bilen, förlorar både fru och dotter när bilfärden är över och typerna i den andra bilen lurar iväg honom för att under tiden våldta och mörda Tonys älskade. Han är i en så utsatt situation och allt han utsätts för känns verkligen sjukt meningslöst och brutalt ondskefullt. Samtidigt blir det för mycket och svårt att köpa. Det startas en polisutredning och allt känns surrealistiskt och konstigt. Polismannen som håller i utredningen är en helt skruvad människa och ingenting av det som följer känns trovärdigt.
Parallellt får man följa Susan i hennes läsning. Jag tycker det är den enda behållningen av boken. Jag har alltid känt att läsning är att göra en inre resa och det är väl också vad Susan gör. Men sammantaget blev jag inte allt för imponerad av boken, tyvärr.
Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.
”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”
När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.
Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.
”Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles är en kärleksroman och en bok om de tankar och idéer som bredde ut sig under den viktorianska eran. Betyg: 3 skogspromenader av 5.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Den franske löjtnantens kvinna är en riktig tegelsten som utkom första gången 1969. Att läsa den är dock inte bara som att resa 40 år tillbaka i tiden, utan främst en resa till den viktorianska tiden. Den franske löjtnantens kvinna utspelar sig nämligen i kuststaden Lyme i England och året är 1867. Gentlemannen Charles är på väg att gifta sig med Ernestina, en modern, ung kvinna som har en stor hemgift med sig till äktenskapet. Darwins idéer börjar bli populära och vid den här tiden är det också populärt att leta fossiler. När Charles är ute på egen hand och letar efter fossiler så råkar han träffa på Sarah, en kvinna som kallas ”den franske löjtnantens kvinna” bakom hennes rygg. Hon har fått dåligt rykte efter en affär hon haft med en fransk sjöman, som sedan lämnade henne och inte har setts i Lyme igen. Nu är hon en sorglig figur som ofta ses stå och stirra ut mot havet. För Charles är Sarah en kvinna helt olik alla andra kvinnor och han dras till henne.
Den franske löjtnantens kvinna är en berättelse om ytlighet och dubbelmoral hos de välbeställda som levde i England vid den här tiden och det märks verkligen att författaren har gjort gedigen research för att förstå hur folk tänkte vid den här tiden och vilka nya idéer och kunskaper som spreds. Det är intressant, men också ganska mastigt. Jag tycker inte att boken är särskilt lättläst precis, men man dras ändå snabbt med i berättelsen och vill veta vad som händer. Författaren gör också ett roligt grepp och stoppar in sig själv som en berättarröst ibland.
Den franske löjtnantens kvinna är en läsvärd, men inte helt lättläst bok. Den kan i någon mening läsas som en kärleksberättelse, men det känns hela tiden att författaren i huvudsak vill skriva om den viktorianska eran och ibland känns det som att berättelsen och karaktärerna kommer lite i andra hand.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Om John Fowles och om Den franske löjtnantens kvinna
John Fowles (1926 – 2005) var en brittisk författare och fransklärare. Han debuterade 1963 med spänningsromanen The Collector (Samlaren). Fler av hans böcker, däribland Den franske löjtnantens kvinna, har filmatiserats. Mer om John Fowles kan du t.ex. läsa på webbsidan www.fowlesbooks.com.
Originalets titel: The French lieutenant’s woman (engelska).
Översättare: Claës Gripenberg och Åke Ohlmarks (tolkning av dikter).
Utgivningsår: 1969 (första brittiska utgåvan), 1971 (första svenska utgåvan, Geber), 2011 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 633.
ISBN: 978-91-7429-196-4.
Andras röster: Camillas boklåda, Eli läser och skriver och Påhittade nöjen.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En aprildag 1867 promenerar ett ungt par på en pir i en engelsk kuststad. Längst ut mot havet står en orörlig kvinnogestalt. En unge adelsmannen Charles Smithson vet att hon av ryktet utpekas som den franske löjtnantens kvinna. Sarah är olik alla andra kvinnor han mött, självständig både intellektuellt och känslomässigt, och han dras oemotståndligt till henne. Deras stormiga kärleksförhållanden utspelas i det viktorianska England och John Fowles kastar ett skarpt ljus över tidens dubbelmoral och ställer epokens sociala attityder mot vår tids.”
Året är 1965 och i ett flerfamiljshus i Trondheim bor åtta helt olika familjer. I Jag ska göra dig så lycklig får vi titta in hos var och en av dem. Där är uttråkade hemmafruar, hemmafruar som sitter hemma hos varandra och skvallrar, barn som far illa, tonåringar som vill spela musik i det lyhörda huset, moderna män som vill bli hemmaman och bli försörjd av sin fru och mindre moderna familjefäder som styr familjen med järnhand.
Med en enorm detaljrikedom, som om hon ville dokumentera hemmafruns liv 1965, beskriver Ragde hus husets kvinnor (och enda ensamstående man; en änkling) skurar golvet, tvättar blöjor, förbereder efterrätter, servar sina män med kaffe, diskar, putsar och tvättar. Jag tycker det är ganska fint gjort faktiskt; att synliggöra det jobb som hemmafruarna gjorde när man kan tänka att de bara gick hemma.
Vad Ragde också gör är att hon tillåter fruarna att vara precis så olika som människor är. Det här är ingen stereotyp som målas upp, utan det är vitt skilda liv som hon väljer att berätta om. Nedslagen blir inte långa, utan det är nästan som en novell per lägenhet, men de räcker för att detaljrikt berätta om de olika karaktärerna och vad som händer i deras liv.
Jag gillade den här boken riktigt mycket. Den är lätt att komma in i och avkopplande att läsa, utan att för den sakens skull sakna allvar eller något intressant att berätta.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Älskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.
