Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.
”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”
När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.
Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.
”Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles är en kärleksroman och en bok om de tankar och idéer som bredde ut sig under den viktorianska eran. Betyg: 3 skogspromenader av 5.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Den franske löjtnantens kvinna är en riktig tegelsten som utkom första gången 1969. Att läsa den är dock inte bara som att resa 40 år tillbaka i tiden, utan främst en resa till den viktorianska tiden. Den franske löjtnantens kvinna utspelar sig nämligen i kuststaden Lyme i England och året är 1867. Gentlemannen Charles är på väg att gifta sig med Ernestina, en modern, ung kvinna som har en stor hemgift med sig till äktenskapet. Darwins idéer börjar bli populära och vid den här tiden är det också populärt att leta fossiler. När Charles är ute på egen hand och letar efter fossiler så råkar han träffa på Sarah, en kvinna som kallas ”den franske löjtnantens kvinna” bakom hennes rygg. Hon har fått dåligt rykte efter en affär hon haft med en fransk sjöman, som sedan lämnade henne och inte har setts i Lyme igen. Nu är hon en sorglig figur som ofta ses stå och stirra ut mot havet. För Charles är Sarah en kvinna helt olik alla andra kvinnor och han dras till henne.
Den franske löjtnantens kvinna är en berättelse om ytlighet och dubbelmoral hos de välbeställda som levde i England vid den här tiden och det märks verkligen att författaren har gjort gedigen research för att förstå hur folk tänkte vid den här tiden och vilka nya idéer och kunskaper som spreds. Det är intressant, men också ganska mastigt. Jag tycker inte att boken är särskilt lättläst precis, men man dras ändå snabbt med i berättelsen och vill veta vad som händer. Författaren gör också ett roligt grepp och stoppar in sig själv som en berättarröst ibland.
Den franske löjtnantens kvinna är en läsvärd, men inte helt lättläst bok. Den kan i någon mening läsas som en kärleksberättelse, men det känns hela tiden att författaren i huvudsak vill skriva om den viktorianska eran och ibland känns det som att berättelsen och karaktärerna kommer lite i andra hand.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Om John Fowles och om Den franske löjtnantens kvinna
John Fowles (1926 – 2005) var en brittisk författare och fransklärare. Han debuterade 1963 med spänningsromanen The Collector (Samlaren). Fler av hans böcker, däribland Den franske löjtnantens kvinna, har filmatiserats. Mer om John Fowles kan du t.ex. läsa på webbsidan www.fowlesbooks.com.
Originalets titel: The French lieutenant’s woman (engelska).
Översättare: Claës Gripenberg och Åke Ohlmarks (tolkning av dikter).
Utgivningsår: 1969 (första brittiska utgåvan), 1971 (första svenska utgåvan, Geber), 2011 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 633.
ISBN: 978-91-7429-196-4.
Andras röster: Camillas boklåda, Eli läser och skriver och Påhittade nöjen.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En aprildag 1867 promenerar ett ungt par på en pir i en engelsk kuststad. Längst ut mot havet står en orörlig kvinnogestalt. En unge adelsmannen Charles Smithson vet att hon av ryktet utpekas som den franske löjtnantens kvinna. Sarah är olik alla andra kvinnor han mött, självständig både intellektuellt och känslomässigt, och han dras oemotståndligt till henne. Deras stormiga kärleksförhållanden utspelas i det viktorianska England och John Fowles kastar ett skarpt ljus över tidens dubbelmoral och ställer epokens sociala attityder mot vår tids.”
Året är 1965 och i ett flerfamiljshus i Trondheim bor åtta helt olika familjer. I Jag ska göra dig så lycklig får vi titta in hos var och en av dem. Där är uttråkade hemmafruar, hemmafruar som sitter hemma hos varandra och skvallrar, barn som far illa, tonåringar som vill spela musik i det lyhörda huset, moderna män som vill bli hemmaman och bli försörjd av sin fru och mindre moderna familjefäder som styr familjen med järnhand.
Med en enorm detaljrikedom, som om hon ville dokumentera hemmafruns liv 1965, beskriver Ragde hus husets kvinnor (och enda ensamstående man; en änkling) skurar golvet, tvättar blöjor, förbereder efterrätter, servar sina män med kaffe, diskar, putsar och tvättar. Jag tycker det är ganska fint gjort faktiskt; att synliggöra det jobb som hemmafruarna gjorde när man kan tänka att de bara gick hemma.
Vad Ragde också gör är att hon tillåter fruarna att vara precis så olika som människor är. Det här är ingen stereotyp som målas upp, utan det är vitt skilda liv som hon väljer att berätta om. Nedslagen blir inte långa, utan det är nästan som en novell per lägenhet, men de räcker för att detaljrikt berätta om de olika karaktärerna och vad som händer i deras liv.
Jag gillade den här boken riktigt mycket. Den är lätt att komma in i och avkopplande att läsa, utan att för den sakens skull sakna allvar eller något intressant att berätta.
Den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini har gjort stor succé med sina skildringar av det krigsdrabbade Afghanistan. I Och bergen svarade utspelar sig en stor del av boken i ett relativt nutida Kabul och Afghanistan skildras nu som ett land under återuppbyggnad. Det är dock inte i första hand krig och fred och situationen i Afghanistan som står i fokus i Hosseinis senaste bok: här är det istället människor och relationer som är huvudfokus.
Handlingen växlar mellan huvudpersonerna och flyttar sig fram och tillbaka i tiden. Den tar sin början 1952, när en man vandrar från sin by in till Kabul för att lämna ifrån sig sin dotter. Dottern, Pari, skiljs så från sin bror, som hon är mycket fäst vid. Hon är så ung att hon kommer att växa upp i tron att hennes fosterföräldrar är hennes riktiga föräldrar. Minnena från hennes biologiska familj och hennes hemby bleknar bort. Trots detta kommer hon, liksom brodern, att växa upp med en tomhet och saknad som de kanske inte han sätta fingret på, men som ändå alltid är närvarande.
Jag tycker att Och bergen svarade är en väldigt fin berättelse om släktband och hur betydelsefull familjen är för att forma oss till de vi är. Det är också en fängslande bok med ett flödande och lätt språk. Genom att växla mellan huvudpersonerna, som verkligen lever helt olika liv och under helt olika förutsättningar, blir berättelsen väldigt dynamisk och intressant. Jag gillade den verkligen! Boken är inte helt lik Hosseinis tidigare böcker, utan kan nog upplevas som mer spretig, men jag tycker faktiskt om att den har lite lösa trådar här och var och att den kretsar kring så många olika människor.
Eko av natt är Stina Nilssons andra bok. Jag har läst hennes debut, Andetag, tidigare och tyckte att den var bra. I Eko av natt känner man igen språket, med korta meningar som fragmentariskt målar upp berättelsen. Det är nästan som poesi. I Andetag tyckte jag att det var väldigt intressant och bra skrivet, men i Eko av natt blir det lite för mycket. Berättelsen trasslar in sig i språket och jag har svårt att hänga med.
Boken handlar om Tanja, som fallit offer för kvinnomisshandel, och hennes skräck över att hennes man, Jan, ska komma tillbaka. Man får följa Tanja och hur hennes känslor och tankar kastas fram och tillbaka medan hon åter söker upp Jan för att få hämnd. Visst är det angeläget att skriva om våld mot kvinnor, men jag hade gärna sett att det inte krånglats till så mycket rent språkligt.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell Det är nog dags nu och blev imponerad över pricksäkerheten. Jag tycker ärligt talat inte lika mycket om Körsbärsflickan, men den är fortfarande bra. I någon mening liknar den också hennes serier mer än vad den tidigare novellen gör.
I Körsbärsflickan är det 16-åriga Linnéa som är huvudperson. Det är sommarlov och hennes mamma har hittat en ny kille och bestämt att de ska spendera sommaren hos honom i Skåne. Det är dödligt tråkigt. Linnéa driver omkring och känner sig uttråkad när hon träffar ”Babushka”, en ”balttjej” som är gästarbetare på en gård. Hon heter inte Babushka, men Linnéa ids inte ens lägga namnet på minnet. Ändå vill hon vara med Babushka hela tiden.
Det är ingen lång novell. Den är kort, precis som Linnéas hastiga och lustiga infall att bli kompis med Babushka. Novellen tränger heller inte ner på djupet någonstans, men den snuddar vid det ena lätt obehagliga efter det andra och när man läst den frågar man sig faktiskt ”Vad hände egentligen?”. Helt klart är den intressant och läsvärd, men kanske hade den mått bra av att vara lite längre och ge lite mer ledtrådar.
Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Bokhora har också skrivit om Nanna Johanssons novell. Se också denna lilla video, där Nanna Johansson själv berättar om Körsbärsflickan!
Det är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.
Jag ska vara helt ärlig med att jag hatar den här typen av kärleksberättelser. Visst kan man bli blixtförälskad, men det är ganska irrationellt att snacka barn på andra dejten (i alla fall i min värld). Thomas och Petra känner inte varandra över huvud taget när de flyttar ihop och när de kommer till den punkten att de vill gifta sig och flytta till USA så är de fortfarande bara i början av att förstå vem den andre är. Jag tycker det är trams från början till slut med den här typen av berättelser där man som läsare ska tycka att det är gulligt och rart att huvudpersonerna blir så förälskade att de släpper allt annat (och sedan ägnar resten av livet(!!) åt att vara bittra över en förälskelse som inte blev något). I praktiken är det sorgligt att lägga så mycket energi och tappa allt för något så flyktigt som en hastigt uppblossad förälskelse och det är direkt sjukligt att inte kunna gå vidare. Ingen kan för övrigt veta hur en förälskelse utvecklas; det är något tiden får tala om.
Med det sagt så kan jag ju också säga att det finns mycket annat att fascineras av i boken än den ointressanta och fåniga kärleksberättelsen. Och tur är väl det! Douglas Kennedy har ärligt talat skrivit en fantastisk bok om DDR, Stasi och ett samhälle där ingen kan lita på någon. Väldigt insiktsfullt (tror jag; vad kan jag veta om Stasi?) berättar han om människor som trillar dit och spionerar, inte för att de är onda och vill sina medmänniskor illa, utan för att omständigheterna tvingar dem. Jag vet inte vad Kennedy har för koppling till Tyskland; han är ju själv amerikan, men att läsa den här boken är som att vandra omkring i Berlin och jag tror att hans skildring av förhållandena i DDR speglar hur det kunde vara.
Jag tycker också hemskt mycket om Douglas Kennedys språk. Språket bara flyter fram över sidorna och varenda formulering sitter rätt, trots att han skriver allt annat än avskalat, utan snarare i detalj beskriver varje miljö och karaktär. Jag har den senaste tiden läst böcker som varit oerhört fattiga på intressanta karaktärer och miljöer (läs: Paradisträdgården), så kanske har jag haft en extra stor törst efter detta. Jag gillade det massor, hur som helst. Man känner med bokens huvudpersoner, ser dem framför sig och tror att man känner dem. Ja, oj, vad han kan skriva. Men oj, vad han också borde ha redigerat mer och kapat bort 200 sidor. Hela de sista delarna är en tjatig upprepning som med fördel hade kunnat strykas. Sista halvan av boken känns ärligt talat oredigerad.
Ändå gillade jag det! Jättemycket! Och det säger ju ett och annat om hur bra de bra delarna är.
Evas bok är Marianne Fredrikssons debutbok från 1980 och den är också första delen i trilogin Paradisets barn. Boken berättar om Adams och Evas (ja, de bibliska personernas) liv, men utan att egentligen kräva att man kan sin bibel. När boken tar sin början är Eva på en vandring tillbaka till Paradiset för att söka svar på frågor hon bär på. Varför dödade Kain, hennes son, brodern Abel?
Jag tycker om Marianne Fredrikssons fina berättelser om kvinnor, men i just Evas bok blev jag inte berörd. När jag lyssnade så kom jag på mig med att undra om jag missat ett avsnitt i mitten (lätt hänt om man lyssnar medan man springer i motvind…). Jag har lyssnat, lyssnat om och lyssnat om och lyssnat om, men berättelsen fångade aldrig mitt intresse och gick in. Idén är bra; det är ett intressant uppslag att skriva om Eva. Jag vet inte varför jag inte rycks med. Kanske är det för att jag inte kan relatera över huvud taget till grottmänniskolivet… Kanske gör sig boken bättre som pappersbok? Jag vet inte. Boken är lite av en modern klassiker och det finns många som hyllar den. Några som läst och skrivit om den är t.ex. Snowflakes in rain och Mikaelas läs- och skrivblogg. Själv läser jag nog inte klart trilogin.
Jag älskar verkligen Richard Yates stil. När andra författare behöver 300 sidor för att förmedla en känsla, så kan Yates summera allting i en enda perfekt avvägd mening. Han behöver inte använda många ord för att måla upp hela bakgrunden av ett liv som inte lever upp till de stora drömmarna, om en tillbakahållen sorg och en förhoppning om att det kan bli lite bättre. Cold Spring Harbor är föredömligt kort med sina ca 200 sidor (jag tycker typ att alla böcker som består av fler än 300 sidor bör redigeras kraftfullt…), ändå säger boken mer än de flesta. Det här är tight! Och jag älskar när författare kan skriva så. Bodil Malmsten är exempel på en svensk författare som också kan konsten att skriva exakt avvägt och stilistiskt fulländat. Hjalmar Söderberg är en annan. När vi diskuterade Utrensning av Sofi Oksanen på det senaste bokcirkelmötet så påmindes jag om att även denna bok är skriven just sådär enkelt och ändå uttrycksfullt.
Jag kan dock redan direkt säga att Cold spring harbor faktiskt inte är Yates bästa: av de jag har läst så är både Revolutionary road och Easter parade vassare. Det säger dock mer om Yates som författare än om boken som sådan.
I Cold Spring Harbor känns temat igen från tidigare böcker. Yates skriver gärna om människor med stora drömmar, men som har fastnat i ett alldeles vanligt liv i en amerikansk småstad. I Cold Spring Harbor bor huvudpersonerna i just Cold Spring Harbor – en liten småstadsidyll på Long Island. Charles Shepard drömde om en karriär inom armén, men karriären tog slut innan den ens riktigt hann börja. Nu är han den som håller hemmet i rullning (och jag som trodde att det var först på 2000-talet som det började bli självklart att män fixar med hushållsbestyr!) och håller fasaden uppe där hemma. Frun är gravt alkoholiserad, men det är ingenting som någon någonsin talar om. Äldsta sonen, Evan, har ett kort äktenskap bakom sig, men förhållandet varade inte längre än vad tonårsromanser tenderar att göra. Dottern bor hos mamman och Evan drömmer om att skaffa sig en ordentlig utbildning och en framtid. Lite av en slump träffar han Rachel, en trevlig flicka som han snabbt gifter sig med, och utbildningen läggs på hyllan. Liver rullar på i Cold Spring Harbor. Ingen är särskilt lycklig. Rachels mamma gör sitt bästa för att få sig själv och hennes lilla familj att framstå som helt normala, men en dag exploderar det och Rachel börjar skrika att hon är galen. Sedan är det snabbt bortglömt igen och fasaden putsas till på nytt.
Jag vet ingen som skriver så ångestladdat som Yates. Trots att den sällan i klartext skriver om ångest, så känns det hela tiden att det här är människor som går omkring med en klump i halsen. I korta glimtar blir man lite hoppfull och glad igen, för då antyder Yates att hoppet lever kvar och att allt kommer att bli bra för hans små huvudpersoner. För den som inte har läst Yates förr och som inte är beredd på vad som ska komma så kan jag dock gissa att boken kan falla rätt platt. Ibland blir det nästan lite parodiskt när han målar upp sina scener av ett ointressant liv. Kanske känns heller inte dialogerna helt klockrena alla gånger.
Men det är sådant jag bortser från. Yates är fortfarande en av mina favoritförfattare och Cold spring harbor är ytterligare ett exempel på en bok av en briljant författare. Läs den om du tycker om Revolutionary road. Läs Revolutionary road om du är nyfiken på Yates och aldrig har läst någon av hans böcker förut (och om du hatar att läsa, vilket kanske inte är så troligt eftersom du läser min blogg, så bör du se filmatiseringen istället ;).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell 
