Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell Det är nog dags nu och blev imponerad över pricksäkerheten. Jag tycker ärligt talat inte lika mycket om Körsbärsflickan, men den är fortfarande bra. I någon mening liknar den också hennes serier mer än vad den tidigare novellen gör.
I Körsbärsflickan är det 16-åriga Linnéa som är huvudperson. Det är sommarlov och hennes mamma har hittat en ny kille och bestämt att de ska spendera sommaren hos honom i Skåne. Det är dödligt tråkigt. Linnéa driver omkring och känner sig uttråkad när hon träffar ”Babushka”, en ”balttjej” som är gästarbetare på en gård. Hon heter inte Babushka, men Linnéa ids inte ens lägga namnet på minnet. Ändå vill hon vara med Babushka hela tiden.
Det är ingen lång novell. Den är kort, precis som Linnéas hastiga och lustiga infall att bli kompis med Babushka. Novellen tränger heller inte ner på djupet någonstans, men den snuddar vid det ena lätt obehagliga efter det andra och när man läst den frågar man sig faktiskt ”Vad hände egentligen?”. Helt klart är den intressant och läsvärd, men kanske hade den mått bra av att vara lite längre och ge lite mer ledtrådar.
Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Bokhora har också skrivit om Nanna Johanssons novell. Se också denna lilla video, där Nanna Johansson själv berättar om Körsbärsflickan!
Det är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.
Jag ska vara helt ärlig med att jag hatar den här typen av kärleksberättelser. Visst kan man bli blixtförälskad, men det är ganska irrationellt att snacka barn på andra dejten (i alla fall i min värld). Thomas och Petra känner inte varandra över huvud taget när de flyttar ihop och när de kommer till den punkten att de vill gifta sig och flytta till USA så är de fortfarande bara i början av att förstå vem den andre är. Jag tycker det är trams från början till slut med den här typen av berättelser där man som läsare ska tycka att det är gulligt och rart att huvudpersonerna blir så förälskade att de släpper allt annat (och sedan ägnar resten av livet(!!) åt att vara bittra över en förälskelse som inte blev något). I praktiken är det sorgligt att lägga så mycket energi och tappa allt för något så flyktigt som en hastigt uppblossad förälskelse och det är direkt sjukligt att inte kunna gå vidare. Ingen kan för övrigt veta hur en förälskelse utvecklas; det är något tiden får tala om.
Med det sagt så kan jag ju också säga att det finns mycket annat att fascineras av i boken än den ointressanta och fåniga kärleksberättelsen. Och tur är väl det! Douglas Kennedy har ärligt talat skrivit en fantastisk bok om DDR, Stasi och ett samhälle där ingen kan lita på någon. Väldigt insiktsfullt (tror jag; vad kan jag veta om Stasi?) berättar han om människor som trillar dit och spionerar, inte för att de är onda och vill sina medmänniskor illa, utan för att omständigheterna tvingar dem. Jag vet inte vad Kennedy har för koppling till Tyskland; han är ju själv amerikan, men att läsa den här boken är som att vandra omkring i Berlin och jag tror att hans skildring av förhållandena i DDR speglar hur det kunde vara.
Jag tycker också hemskt mycket om Douglas Kennedys språk. Språket bara flyter fram över sidorna och varenda formulering sitter rätt, trots att han skriver allt annat än avskalat, utan snarare i detalj beskriver varje miljö och karaktär. Jag har den senaste tiden läst böcker som varit oerhört fattiga på intressanta karaktärer och miljöer (läs: Paradisträdgården), så kanske har jag haft en extra stor törst efter detta. Jag gillade det massor, hur som helst. Man känner med bokens huvudpersoner, ser dem framför sig och tror att man känner dem. Ja, oj, vad han kan skriva. Men oj, vad han också borde ha redigerat mer och kapat bort 200 sidor. Hela de sista delarna är en tjatig upprepning som med fördel hade kunnat strykas. Sista halvan av boken känns ärligt talat oredigerad.
Ändå gillade jag det! Jättemycket! Och det säger ju ett och annat om hur bra de bra delarna är.
Evas bok är Marianne Fredrikssons debutbok från 1980 och den är också första delen i trilogin Paradisets barn. Boken berättar om Adams och Evas (ja, de bibliska personernas) liv, men utan att egentligen kräva att man kan sin bibel. När boken tar sin början är Eva på en vandring tillbaka till Paradiset för att söka svar på frågor hon bär på. Varför dödade Kain, hennes son, brodern Abel?
Jag tycker om Marianne Fredrikssons fina berättelser om kvinnor, men i just Evas bok blev jag inte berörd. När jag lyssnade så kom jag på mig med att undra om jag missat ett avsnitt i mitten (lätt hänt om man lyssnar medan man springer i motvind…). Jag har lyssnat, lyssnat om och lyssnat om och lyssnat om, men berättelsen fångade aldrig mitt intresse och gick in. Idén är bra; det är ett intressant uppslag att skriva om Eva. Jag vet inte varför jag inte rycks med. Kanske är det för att jag inte kan relatera över huvud taget till grottmänniskolivet… Kanske gör sig boken bättre som pappersbok? Jag vet inte. Boken är lite av en modern klassiker och det finns många som hyllar den. Några som läst och skrivit om den är t.ex. Snowflakes in rain och Mikaelas läs- och skrivblogg. Själv läser jag nog inte klart trilogin.
Jag älskar verkligen Richard Yates stil. När andra författare behöver 300 sidor för att förmedla en känsla, så kan Yates summera allting i en enda perfekt avvägd mening. Han behöver inte använda många ord för att måla upp hela bakgrunden av ett liv som inte lever upp till de stora drömmarna, om en tillbakahållen sorg och en förhoppning om att det kan bli lite bättre. Cold Spring Harbor är föredömligt kort med sina ca 200 sidor (jag tycker typ att alla böcker som består av fler än 300 sidor bör redigeras kraftfullt…), ändå säger boken mer än de flesta. Det här är tight! Och jag älskar när författare kan skriva så. Bodil Malmsten är exempel på en svensk författare som också kan konsten att skriva exakt avvägt och stilistiskt fulländat. Hjalmar Söderberg är en annan. När vi diskuterade Utrensning av Sofi Oksanen på det senaste bokcirkelmötet så påmindes jag om att även denna bok är skriven just sådär enkelt och ändå uttrycksfullt.
Jag kan dock redan direkt säga att Cold spring harbor faktiskt inte är Yates bästa: av de jag har läst så är både Revolutionary road och Easter parade vassare. Det säger dock mer om Yates som författare än om boken som sådan.
I Cold Spring Harbor känns temat igen från tidigare böcker. Yates skriver gärna om människor med stora drömmar, men som har fastnat i ett alldeles vanligt liv i en amerikansk småstad. I Cold Spring Harbor bor huvudpersonerna i just Cold Spring Harbor – en liten småstadsidyll på Long Island. Charles Shepard drömde om en karriär inom armén, men karriären tog slut innan den ens riktigt hann börja. Nu är han den som håller hemmet i rullning (och jag som trodde att det var först på 2000-talet som det började bli självklart att män fixar med hushållsbestyr!) och håller fasaden uppe där hemma. Frun är gravt alkoholiserad, men det är ingenting som någon någonsin talar om. Äldsta sonen, Evan, har ett kort äktenskap bakom sig, men förhållandet varade inte längre än vad tonårsromanser tenderar att göra. Dottern bor hos mamman och Evan drömmer om att skaffa sig en ordentlig utbildning och en framtid. Lite av en slump träffar han Rachel, en trevlig flicka som han snabbt gifter sig med, och utbildningen läggs på hyllan. Liver rullar på i Cold Spring Harbor. Ingen är särskilt lycklig. Rachels mamma gör sitt bästa för att få sig själv och hennes lilla familj att framstå som helt normala, men en dag exploderar det och Rachel börjar skrika att hon är galen. Sedan är det snabbt bortglömt igen och fasaden putsas till på nytt.
Jag vet ingen som skriver så ångestladdat som Yates. Trots att den sällan i klartext skriver om ångest, så känns det hela tiden att det här är människor som går omkring med en klump i halsen. I korta glimtar blir man lite hoppfull och glad igen, för då antyder Yates att hoppet lever kvar och att allt kommer att bli bra för hans små huvudpersoner. För den som inte har läst Yates förr och som inte är beredd på vad som ska komma så kan jag dock gissa att boken kan falla rätt platt. Ibland blir det nästan lite parodiskt när han målar upp sina scener av ett ointressant liv. Kanske känns heller inte dialogerna helt klockrena alla gånger.
Men det är sådant jag bortser från. Yates är fortfarande en av mina favoritförfattare och Cold spring harbor är ytterligare ett exempel på en bok av en briljant författare. Läs den om du tycker om Revolutionary road. Läs Revolutionary road om du är nyfiken på Yates och aldrig har läst någon av hans böcker förut (och om du hatar att läsa, vilket kanske inte är så troligt eftersom du läser min blogg, så bör du se filmatiseringen istället ;).
Karmamailen är en spänningsroman från debuterande Eva-Lisa Dezmin. Hon är bosatt i Lycksele, efter vad jag kan förstå, och det tyckte jag kändes lite kul; jag är ju själv norrlänning. 😉
Boken kretsar kring Liam, Isabelle och Marcus; tre personer som inte känner varandra, men vars vägar ändå kommer att korsas. Alla får de nämligen ett mejl från ”Carmen”, som erbjuder dem att göra någon annan en tjänst och få något tillbaka. Liam, som är arbetslös och precis har gjort slut med sin tjej, som alltid har gnällt över hans brist på ambitioner, önskar sig framgång och kändisskap: han vill få en bok publicerad i sitt namn. Boken kommer att skrivas av Isabelle, som för egen del önskar sig en kollegas jobb. Marcus är den som kommer att se till att Isabelle får sitt jobb och det är Liam som hjälper Marcus med hans önskan – att sabotera förhållandet mellan Marcus ex och hennes nya kille.
Ganska snart efter det att Liam har slagit igenom med ”sin” roman börjar dock hoten komma. Någon känner till Liams bluff och hotar med att avslöja honom. Det driver honom till att söka upp både författaren till hans bok och killen han själv har hjälpt, men ingen av dem verkar vara den person som vill sätta dit honom. Dessutom blir hoten allt mer allvarliga och skrämmande.
Boken är spännande och underhållande. Jag kan tycka att det finns några logiska luckor och att det spårar ur lite mot slutet, men låt gå. Som lättsam läsning funkar boken fint och jag tyckte den var en annorlunda och intressant thriller.
Diane Wei Liang är en kinesisk författare, numer bosatt i London, och Jadeögat är den första bok hon skrivit om detektiven Mei Wang, i Beijing. För mig är det inte bara den första Mei Wang-deckaren, utan ärligt talat det första jag läser av en kinesisk författare(!). Kina är också ett land jag varken har besökt eller vet särskilt mycket om. För mig är Liang berättelse om moderna Kina och landets moderna historia, med avstamp vid Kulturrevolutionen, den största behållningen av boken, även om själva gåtan också är spännande.
Mei Wang har förlorat sitt jobb på Ministeriet för offentlig säkerhet och har nu tagit steget att öppna en detektivbyrå. Släktingarna är skeptiska, men hon är besluten att ge det en chans. En dag kommer en av hennes mammas vänner, Cheng, till byrån och ber henne att finna en värdefull antikvitet, som kan ha stulits från ett museum under Kulturrevolutionen. Mei börjar söka och dra i olika trådar och det visar sig snart att sökandet också leder till hennes egen familj och hemligheter som hennes mamma bär på.
Jag gillade verkligen den här boken, mest på grund av Kina-skildringarna, som sagt. Det är också en lagom oblodig och avkopplande deckare. Det finns dock en del sidospår i boken som författaren hade kunnat använda mer, men förmodligen finns de med för att författaren vill så frö till sådant som kommer i senare delar i serien.
Söta pojkar är bara på låtsas är en ungdomsroman som kom ut för något år sedan. Den bygger på författarens egna dagboksanteckningar, från slutet av 90-talet, vilket faktiskt märks. Det var snart tio år sedan jag själv var 16 år och lika gammal som huvudpersonen, Ella, men när jag läser boken känns berättelsen autentisk och trovärdig. Den är dessutom snyggt formgiven med randiga insidor av pärmarna, som om det vore ett skrivblock, och med en del tonåriga listor här och där mellan kapitlen (”Mina mål & löften”, ”Mina förebilder”…).
Ella är oskuld, men livet kretsar kring killar och tankar om att ha sex med någon. När hon väl träffar en kille blir inte första gången som hon hade tänkt sig och det dröjer dessutom bara några veckor innan förhållandet är över. Hon är dock snabbt på banan igen och flirtar, går på fester och testar gränserna. Killar och män passerar, men varför vill ingen vara tillsammans med henne på riktigt?
Jag vet inte vad jag hade tyckt om den här boken om jag hade läst den som 16-åring. Förmodligen hade jag inte känt igen mig ett dugg, utan mest tyckt att Ella var extrem, men nu, som vuxen, kan jag läsa den och verkligen uppskatta den. Jag tycker att författaren har lyckats ringa in det mörker och de tvära kast det kan innebära när man är tonåring. För tvära kast är det verkligen. I ena stunden kan hon bråka med sina föräldrar och vilja flytta hemifrån, men snart känns det skönt att de kan komma och hämta henne efter en misslyckad fest där hon har förlorat sin sovplats för att kompisen hon skulle sova hos har tagit hem ett ragg. I ena stunden kan hon vara ledsen och olyckligt kär, men i nästa kan hon av en händelse springa på någon av kärlekens kompisar och snart ligger hon och hånglar med honom istället. Jag tycker att känslan författaren förmedlar är intressant, för det är nog lite såhär bekräftelsesökande och jobbigt det kan vara att vara tonåring, men ibland kan jag tycka att det blir lite väl hastigt formulerat och lite väl många killar som passerar förbi. Jag förstår vad författaren vill förmedla, tror jag, men kanske kunde hon ha skurit ned lite på alla virriga fester där Ella springer från den ena killen till den andra och författaren knappt hinner uppehålla sig vid vilka känslor som snurrar innan kapitlet är slut.
Det är lätt att förväxla Pistolen mot tinningen med deckare (på grund av titeln alltså!), men det här är faktiskt inte alls en bok i den genren. Pistolen mot tinningen handlar om Alex, världskändis som sångare i ett stort rockband. På vägen mot kändisskapet har han förlorat sin flickvän och dotter, som har övergivit honom. Nu har han också förlorat sin karriär. Efter ett anfall (epilepsi?) har han dragit sig tillbaka och sitter nu i sin lägenhet och äter Ben & Jerrys och försjunker i misär. Musiken har han helt lagt åt sidan. En av hans nära vänner föreslår att hans dotter, som också är lite på glid, ska börja jobba hos honom och hjälpa honom med hushållssysslorna. Alex är tveksam, men ger till slut med sig. Det kommer att leda till jobbiga konfrontationer, men också att båda ser ljusning i mörkret.
Jag har haft den här boken i min e-bokläsare ett tag, men har annat har kommit emellan och jag har inte läst den förrän nu. Det blev lite av en (positiv) överraskning att den inte var en deckare, utan en roman om relationer och att ta sig ur en återvändsgränd.
Språket hakar upp sig lite ibland, för det är mycket uppräkningar i korta meningar. Ungefär såhär (från inledningen):
Pistolen mot tinningen. Mitt finger på avtryckaren. Pang! Jag inbillar mig. Att kulan gräver sig in. Att jag blir fri. Från rädslan.
Fast ärligt talat gillar jag det. Det passar i den här berättelsen, som trots allt handlar om en man som lever ett rörigt liv och har tankar som far fram och tillbaka.
Det skulle kunna hända dig, skriven av pseudonymen Jack A, känns lite som en blandning mellan två andra böcker som jag har läst i år: Tabula rasa hotels och Vi har redan sagt hej då, men kanske utan att riktigt nå fram till någon av de andra böckernas nivå. Den kretsar kring en oerhört omogen huvudperson, som är i 25-årsåldern och just inte gör något annat i sitt liv än att dricka sig till minnesluckor med sina lika barnsliga vänner. De försörjer sig med svartjobb och saknar helt ambitioner att skaffa sig riktiga jobb. Hemmen är sviniga och ostädade, deras språk ovårdat och tjejer ska i deras värld hålla sig till köket så länge de inte vill knulla. Man har onekligen lite svårt att förstå vad de har för charm, men någonting är det, för plötsligt finner sig huvudpersonen vara indragen i ett förhållande med en tjej som har någon slags idé om att umgås på något annat sätt än att dricka vin ur ölglas och skrävla om krogerövringar.
Boken gör anspråk på att skildra ”generationen som inte vill bli vuxen” och det gör den väl också, men jag kan inte alls känna igen mig eller beröras av det. Desto bättre tyckte jag om Vi har redan sagt hej då, som berör mycket mer och handlar om lite samma sak. Det hysteriska festandet kan jag inte heller känna igen från mitt eget liv, men lite känner jag igen det från Tabula rasa hotels, som också har ett högt tempo. Det skulle kunna hända dig är underhållande, men för mig är den inte så mycket mer.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell Det är nog dags nu och blev imponerad över pricksäkerheten. Jag tycker ärligt talat inte lika mycket om Körsbärsflickan, men den är fortfarande bra. I någon mening liknar den också hennes serier mer än vad den tidigare novellen gör.
