Etikett: Utgivningsår 2025

  • Skam av Ann-Helén Laestadius

    Skam av Ann-Helén Laestadius

    Skam, av Ann-Helén Laestadius, är en fantastiskt fin roman om att växa upp i ett sammanhang präglat av skam: skam över sitt samiska ursprung, skam över allt och inget som læstadianerna fördömer.

    Betyg: 4.5 av 5.

    Skam är den avslutande delen i Ann-Helén Laestadius löst sammanhållna Sápmitrilogi. Efter en roman om förföljelser och förtryck mot samer (och djurplågeri riktat mot deras renar, Stöld), och efter en roman om nomadskolor (Straff), har handlingen nu förlagts till 80- och 90-talets Kiruna. Läsaren får följa Marina, som håller sin samiska identitet hemlig under uppväxten. Ingen på skolan skyltar med att de är samer och ingen talar samiska. I Marinas fall talas inte ens samiskan hemma och hon kan endast med svårighet förstå enstaka ord av det äldre släktingar säger till varandra på sina hjärtans språk. Delar av den samiska kulturen, inte minst jojken, är omöjlig av fler orsaker: på pappans sida av släkten finns læstadianer och de vakar noga över alla synder, dit bland annat musik räknas. Preventivmedel är en annan synd. Marinas kusin, Eva, är en i raden av många syskon – och syskonskaran blir bara större och större.

    Marina och Eva är i samma ålder och växer upp på samma gata. Det blir naturligt att de träffas och att de är med varandra i skolan. Till skillnad från Evas familj, som anammar læstadianismen fullt ut, är inte Marinas familj del av rörelsen. Det gör dock inte att de undkommer fördömanden och predikningar om synd. Det räcker med att lyssna på popmusik eller att ha ett nagellack för att få höra att helvetet väntar. Att vara barn i en sådan miljö är allt annat än lätt – rädslan och osäkerheten är hög; I tidig ålder börjar Marina drabbas av panikångest. Vänskapen med Eva blir allt mer komplicerad, tills Marina helt enkelt vänder henne ryggen.

    Den bästa vännen blir istället en flicka av en helt annan kaliber: Ingela är frimodig och äventyrlig. Hemmavid finns problem som innebär att Ingela till stor del får klara sig själv och kan göra vad hon vill. Marina rycks med och blir tillsammans med Ingela en annan, friare, person. Om hon är sig själv? Nej, knappast: inte minst är det samiska ursprunget fortfarande en hemlighet.

    I skolan finns Daniel, som också döljer sin samiska identitet. För Marina är den dock välkänd eftersom han bor granne med hennes morföräldrar. Mellan Marina och Daniel uppstår snart känslor, som för Marinas del kommer att bli en långvarig förälskelse och något hon aldrig riktigt kan släppa. Även där är dock læstadianismen ett hinder: Daniels familj är en del av rörelsen och det finns inte med på kartan att han någon gång skulle kunna leva med någon som inte hör till samma församling.

    Det är ett tag sedan jag läste en uppväxtskildring och en bok om att vara ung vuxen. Att jag själv är medelålders är väl det som gjort att jag inte har sökt mig mot sådana här böcker på samma sätt som jag gjorde för några år sedan. När jag läser Skam känner jag att jag har saknat det: berättelser om formande år är svårslagna. Även om man själv haft en uppväxt som sett helt annorlunda ut går det att relatera till personer, situationer och känslor. Typer som Ingela, de känner man verkligen igen, och Laestadius är suverän på att måla upp både henne och alla andra karaktärer. Skam en bok som gör människorna, tiden och miljön levande och jag tyckte verkligen om att vara i den här berättelsen. På ett sätt är den en i raden av många andra berättelser om att bli vuxen och att skapa sig ett eget liv, men här blir det extra intressant och tankeväckande genom att det också är en bok om att behöva möta en skam som stulit både kultur och språk.

    Det här är en otroligt fin bok, som väcker både tankar och känslor, och som verkligen är ett värdigt avslut på en oerhört läsvärd trilogi.

    Skam

    Skam är den avslutande delen av Sápmitrilogin, där även romanerna Stöld och Straff ingår. Skam gavs ut av Romanus & Selling 2025. ISBN: 978-91-89771-09-3.

    Ann-Helén Laestadius

    Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.

  • Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

    Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

    Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, skildrar livet för fyra medelålders kvinnor med rötter i Nigeria och Guinea och hur de försöker navigera mellan förväntningar från sina båda kulturer – den afrikanska och den amerikanska – och samtidigt förhålla sig till sina egna önskningar i livet.

    Betyg: 4 av 5.

    Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ytterst välbeställda kvinnor med rötterna i Nigeria medan den sistnämnda kommer från enkla förhållanden i Guinea och bland annat försörjer sig som hotellstäderska. Boken utspelar sig under pandemin, en tid då många, även bokens huvudpersoner, kommer att reflektera över sina liv. Samtidigt skakas de allihop av att Kadiatou utsätts för en våldtäkt på sitt jobb, och därigenom ofrivilligt hängs ut i internationell media och får sin vandel ifrågasatt.

    Kadiatou är en fiktiv person, men Adichie skriver själv att karaktären är baserad på verklighetens Nafissatou Dallo, hotellstäderskan som 2011 anklagade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn för sexuella övergrepp. Verkligheten innebar att fallet lades ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Hur det går för Kadiatou behöver jag kanske inte spoila här, men möjligen kan jag väl avslöja att utfallet blir överraskande. Det ligger i linje med Adichies berättande att styra mot det oväntade och vidga bilden för hur människor kan reagera. Den feministiska och de rasistiska aspekterna i det hela framkommer oavsett glasklart.

    Jag tycker om berättelsen om Kadiatou. Det är berättelsen om en fattig kvinna med ett tungt bagage, men som också besitter en imponerande styrka och som alltid håller kursen mot som är viktigast i hennes liv: att ge dottern de bästa förutsättningarna. Kadiatou är mångfacetterad och har ett intressant djup. Att läsa om det hon utsätts för berör starkt.

    De övriga tre kvinnorna känner jag inte för på samma sätt. I mångt och mycket handlar det om kvinnor som reser, festar, jobbar och lever någon slags amerikansk dröm. Det är attraktiva kvinnor som tar för sig av män och av livet och som har absolut allt, när det kommer till det materiella. Det de offrar på vägen, till släktingars förfäran, är män och familj. Nu ställer de sig på olika sätt frågan om de har valt rätt. Fast mest fortsätter de bara att köra på. Zikora blir förvisso gravid, men lyckas genom detta skrämma iväg sitt livs kärlek och blir således ensamstående. Chiamaka lever lyxliv på sina föräldrars bekostnad: hon reser kors och tvärs och hit och dit och skriver resereportage som knappt går att publicera någonstans. Omelogor, den enda som endast spenderar en kortare tid i USA och därefter flyttar hem till Nigeria igen. Där bygger upp en enorm förmögenhet genom oblyg korruption, som provocerande nog framställs som småpengar i jämförelse med de enorma summor som politiker och högt uppsatta stjäl mest hela tiden.

    Visst finns det mycket att hämta även i Chiamakas, Zikoras och Omelogors berättelser. Inte minst uppskattar jag att läsa hur de försöker förhålla sig till de kulturer de lever med och som involverar såväl nigerianska traditioner och tankesätt som amerikansk kultur och katolicismen. Traditionella värderingar ställs mot den amerikanska drömmen och kvinnlig frigörelse. Vad Adichie lyckas med är att bjuda på det oväntade. Jag blir ofta överraskad över vad bokens huvudpersoner gör och säger och det är nog också författarens avsikt. Det här är inte en bok som vill berätta den vanliga, vita, västerländska berättelsen, utan faktiskt skriva utifrån ett helt annat perspektiv. Det är verkligen en nyttig läsning. Samtidigt blir de här vackra och rika kvinnorna ganska platta och obegripliga. Adichie närapå provocerar med det överflöd som omger dem Man kör på ett barn och låter det sedan växa upp i ens (alldeles för stora) hus, som något slags plåster på såren. Man går på fester där det flödar droger och där det hyrs in prostituerade. Mamma och pappa betalar sommarhus med tjänstefolk. Det är inte lätt för mig att relatera, om jag så säger.

    Jag tror att det finns många okunniga, kritvita personer (jag själv inblandad) som inte alls förstått mångfalden på den afrikanska kontinenten. För en del upplevs eventuellt hela kontinenten som en och samma, för en del är det kanske okänt att ett och samma land kan rymma hundratals grupper som talar olika språk. Ännu desto fler är nog vana vid att svepande betrakta Afrika som en del av världen där merparten lever i enorm fattigdom och armod. Adichie gläntar på dörren till fler sidor: i Drömräkning är tre av huvudpersonerna så (framgångs)rika att de lever i ett enormt överflöd och rör sig i miljöer där samtalsämnena gärna rör sig kring (o)pålitliga tjänstefolk, lyxresor eller, varför inte(?!), att åka till London över dagen för att handla mat.

    Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag har längtat efter den här romanen – den första på tolv år – så kanske var det oundvikligt att den inte helt levde upp till förväntningarna. Visst kan Adichie skriva och hon skriver dessutom om ämnen och personer som sällan når västerländska läsare som mig, vilket såklart känns mycket angeläget. Utan Adichie hade jag inte vetat mycket om nigeriansk kultur, varken i allmänhet eller den som kopplar de folkgrupper hennes karaktärer tillhör. Jag kan erkänna att det är först sedan jag läst Drömräkning som jag fått någon slags insikt om hur många språk och kulturer som ryms i ett land som Nigeria. Till delar tycker jag att Drömräkning är fantastisk, inte minst uppskattar jag de som handlar om Kadiatou, men jag läser också med känslan av att boken är lite för lång och att berättelsen om de tre nigerianska kvinnorna kunde ha slipats till lite mer.

    Drömräkning

    Dream Count översattes till svenska av Niclas Nilsson och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2025. ISBN: 9789100805388.

    Chimamanda Ngozi Adichie

    Chimamanda Ngozi Adichie är en amerikansk-nigeriansk författare, bland annat känd för romanen En halv gul sol.