Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.
Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar dock känslorna upp och de inleder en affär. Den kommer att skaka om dem båda två och få dem att ta tag i sina liv.
Jag hade förväntat mig lite mer av en kärlekshistoria av den här boken, men det viktigaste är egentligen inte Suzannes och Serges affär, utan deras respektive inre resor, vilket jag i och för sig tycker är intressant på sitt sätt. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne faktiskt är förvånansvärt mycket av en bifigur i berättelsen.
För mig känns boken väldigt ”fransk”. Med det jag menar mer än något annat att den där jämställdheten inte riktigt finns. Jag får en känsla av att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, som vilken kvinna som helst. För mig är det självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det känns också som något vardagligt man som läsare förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märkligt att det 2014 finns människor som lever i såhär snäva könsroller.
Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut. Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.
Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Jag älskar den här lilla utflykten i Paris och i kvarteren kring Montmartre. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan verkligen skriva har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det problematiska kring att bygga en berättelse kring könsroller och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte riktigt känna med karaktärerna. Kanske kommer jag inte bära med mig den här berättelsen i minnet någon längre stund, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint! Jag är nyfiken på att läsa mer.
Boken är utgiven av Sekwa och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Beas bokhylla och Min bokhylla.
Kommentera & diskutera gärna!