Hjortronlandet av Sara Lidman, följer några torpare i Västerbottens inland: några fattiga familjer som tilldelats varsin arm jordplätt och tillåts bo där så länge de brukar jorden och sköter skogen. Någon gång översållas myrarna av hjortron, men mesta tiden kräver jorden mycket slit och ger inte mycket tillbaka. Fattigdomen och armodet är enormt. Klasskillnaderna mellan torparna och de som äger sin egen jord är stora. Att det här är 1900-tal är nästan svårt att ta in.

I boken får läsarna följa Claudette, vars drömmar rör sig långt från det torparliv hon aldrig känt sig riktigt ämnad för. Skollärarinnan har dock en annan favorit – Märit, som får de betyg som även Claudette hade förtjänat. Märit har läshuvud, är flitig och bär på en skönhet och charm som är häpnadsväckande. För Märit finns dock ingen längtan efter studier eller resor till resten av världen: hennes enda längtan är efter kärlek och det saknas inte precis friare. I Hjortronlandet finns även flera andra oförglömliga huvudpersoner. Det här är en bok att verkligen sugas in i. Jag läser och roas och oroas med huvudpersonerna, njuter av att få följa dem och fascineras över Sara Lidman lyckas levandegöra både människorna, bygden och tiden.

Jag har tidigare kämpat mig igenom flera delar ur Lidmans Jernbanesviten och kände verkligen inte att den tilltalade mig, men Hjortronlandet: den gick verkligen rakt in i hjärtat. Här finns livsöden som verkligen berör och en berättelse jag knappast kommer glömma i första taget. För att inte tala om humorn! Humorn finns överallt: dräpande kommentarer som slängs åt olika håll, tragikomiska situationer som uppstår. Själva språket är roligt, lekfullt, rikt på grov bondska. Dialekten är ärligt talat så bred att jag föreställer mig att många väljer att lägga boken ifrån sig. Det är inte den lättaste boken att ta sig igenom, men den är väl värd besväret.

Sara Lidman

Sara Lidman (1923–2004) var en svensk författare.