Kan du säga schibbolet?

”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för 50 år sedan…” är en kommentar som sägs om och om igen i Bakhtiaris skarpa och underhållande (ljud)bok Kan du säga schibbolet?. Men det är inte sagt på allvar, utan som en slags pik till de svenskar som försöker att slå ett slag för mångkultur utan att egentligen ha en aning om vad de pratar om och utan att känna en enda ”blatte”(ett ord som de faktiskt envisas med att använda). Precis som i Kalla det vad fan du vill kommer ingen undan Bakhtiaris penna. Hon lyckas förmedla en bred bild över olika aspekter kring att vara invandrare eller att vara barn till invandrare.

I centrum står framför allt familjen Abbasi: Nouhsin, Mehrdad, och deras svenskfödda barn, Parisa och Baran. Nouhsin är deprimerad, något som ingen vågar prata om, och sjukskriven. Hon har svårt för svenskan, men umgås ändå med sin gamla SFI-lärare; en vänskap som är lite svår att förstå sig på faktiskt. Mehrdad är lärare och debattör och pratar en så perfekt svenska att folk blir besvikna när han är inbjuden till debattprogram. Han uttrycker kontroversiella åsikter om bilden av invandrare och folks ängslan för det som är svenskt. Hans åsikter om integration och mångkultur har närmast gett honom en rasiststämpel, trots att både han och Nouhsin har invandrat från Iran.

Parisa vill, mot sin mammas vilja, åka till Iran och fota för ett skolprojekt. Hon vill fota ”det riktiga Iran” – något som hon knappast vet vad det är. Till slut ger Nouhsin och Mehrdad med sig och släpper iväg Parisa, och Baran. Baran är mest av allt livrädd för Iran. Som hon har förstått det blir man piskad om man ertappas med ”för lite” slöja eller för tight kappa. Ingen vet vad de kommer att landa i för land. Det visar sig att de i Iran åker mer bil än i Sverige, kan se filmer som inte har haft premiär i Sverige än, och har möjlighet att gå på fest mest hela tiden. Parisa försöker att hitta rätt motiv för sitt fotoprojekt, men till sin besvikelse vill hennes släktingar bara visa gallerior, fester, glasscaféer. ”My God! Det här är inte Saudiarabien” är kusinens ständiga svar när Baran oroar sig över att bli tagen av polisen och Parisa försöker att bekräfta sin bild av ”det riktiga Iran”.

Men vad är egentligen ”riktigt”? Kan invandrare bo i en gigantisk villa i Oxie (fin stadsdel i Malmö) och ha städhjälp, som familjen Abbasi? Eller bor invandrare i Rosengård (lite ”sämre” stadsdel i Malmö) och ska de vara stolta över det? Är det ett ”blattealibi” att så många invandrare jobbar på radion (Bakhtiari gillar nog inte radiokanalen ”Min gata”…)? Kan Mehrdad verkligen vara rasist? Kan en vanlig, surig, busschaffis, bo med sin före detta svärmor, en iransk kvinna som röker som en borstbindare och knappast kan ett ord svenska, och faktiskt trivas med det? Kan en ung svensk akademiker från Stockholm åka till Malmö och prata om mångkultur och tillföra något nytt? Bakhtiari luftar många fördomar och lämnar läsaren med insikten att man kan kalla det vad fan man vill, men vi kommer aldrig att förstå varandra bättre, hur politiskt korrekta och försiktiga vi än är, om vi identifierar varandra utifrån den grupp vi skenbart ser ut att tillhöra. Det framstår som att den som har förstått mest i frågan om ”mångkultur” och integration är den lille svenske pojke, som emellanåt blir barnvaktad av Mehrdads inte precis svensktalande mor. Spelar roll! De pratar persiska och svenska lite som det faller sig.

Det här är en smart bok! Tankeväckande, kul och bra! Dessutom är den helt fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi. Hon växlar skickligt mellan olika dialekter, brytningar och sinnesstämningar. Ljudboksutgåvan är också kryddad med lite ljudklipp där det passar. Välgjort!

5 svar på “Kan du säga schibbolet?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.