Vi i villa

Vi i villa är en omdiskuterad bok, inte minst för att författaren är en pseudonym och det har spekulerats i vem som ligger bakom den. Själv är jag inte så intresserad av att spekulera i det och jag tror mig heller inte kunna komma med någon smart gissning. Faktum är att boken inte liknar någon bok jag har läst tidigare, så jag har nog inte läst något av samma författare förut.

Till en började älskade jag det nya: det enkla och brutalt uppriktiga språket, och faktiskt hela berättelsen. Det är korta kapitel med sällsynt skarpa vardagsiakttalgelser och ordentligt bittra tankar från en fullständigt livstrött man. Fenomenalt formulerat! Lyssna bara:

Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.

Hon kommer att lämna dig. Nej, hon kastar ut dig. Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja dig med en tvåa i miljonprogram. Karriären följer av naturliga skäl samma nedåtgående spiral och snart sitter du med din dotter på avfarts-mcdonald’s varannan helg.

Du borstar tänderna och virar badlakanet runt midjan, av fåfäng vana ovanför dina love handles. Du går ut i köket, öppnar kylen. Den är full men du hittar inget. Du ställer dig vid fönstret och stirrar ut över gatan. Stavros och hans flinande fru har ännu inte gått upp, vädret är grått och tröstlöst.

Fan har du gjort.”

Tyvärr tappade jag intresset ungefär halvvägs. Det som började så bra som en berättelse om en vänsterprasslande mans leda och försök att upprätthålla någon slags fasad av ett fungerande förhållande, slutar tyvärr ganska skruvat. Bokens huvudperson går inte bara omkring och är bitter och less: han börjar plötsligt sabotera för sina så kallade vänner. Han repar bilar, skickar snuskiga SMS från andras telefoner, spärrar deras bankkort m.m. m.m. Till slut är han inne på att direkt skada människorna han har omkring sig. Det känns till slut lite överdrivet och inte så trovärdigt.

Boken kanske egentligen behöver något som är lite skruvat för att ens bli en bok och inte bara en nidbild över villalivet, men jag hade ändå så svårt för det att jag faktiskt tvekade länge på om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg. Nu blir det en fyra ändå, för jag tycker att språket är originellt och att det finns många briljanta formuleringar i den. Visserligen kan jag inte tänka mig in i boken och känna igen mig precis, för det här handlar inte om min generation eller mitt liv, men någonstans kan jag ändå köpa det rakt av. Det är nog såhär det kan vara att bo i ett kvarter där man ständigt måste se till att vara i fas med alla andras köksrenoverngar och bilinköp, att gå på parmiddag med människor man tycker uppriktigt illa om, att älska sin dotter sönder och samman, men ändå inte kunna hjälpa henne när hennes så kallade vänner är elaka mot henne. Det är verkligen väl skildrat: så få ord, men så mycker på pricken-beskrivningar. Jag kommer garnaterat att läsa mer av Koppel.

Jag vill också passa på att berömma framsidan. Så enkelt och snyggt! Eller hur? Över huvud taget är boken fint formgiven och satt.

5 svar på “Vi i villa”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.