Metro 2033: den sista tillflykten

Metro 2033 utspelar sig i ett postapokalyptiskt Mosvka år 2033. Människorna har tagit sin tillflykt till metron, som faktiskt är byggd för att motstå en kärnvapenattack. Det har inte gått särskilt lång tid (ca 20 år) sedan människorna flydde från jordytan, men ändå tycks människorna ha glömt det mesta från det civiliserade livet och istället för att kämpa tillsammans för sin överlevnad pågår det mest av allt konflikter mellan olika grupperingar. Här trängs olika religioner och politiska uppfattningar med varandra och människorna är aldrig riktigt säkra när de vandrar omkring utanför stationerna. Patroner till vapnen är hårdvaluta och det enda man använder som betalningsmedel.

En av metrons invånare är Artiom som bor på en station som hotas av hot uppifrån. Varelser som kallas för ”de svarta”, tränger sig ner och hotar stationens befolkning. Artiom får veta att han är utvald och har ett viktigt uppdrag som han också hoppas ska kunna rädda dem undan alla faror från muterade varelser på jordytan. Han ger sig så iväg på en farlig vandring. I 300 sidor, som känns lite som en prolog(!), vandrar han omkring tills han till slut får sitt uppdrag.

Boken hade gott kunnat kortas ned flera hundra sidor om ni frågar mig. Jag tycker tyvärr att det är alldeles för långa transportsträckor i boken och alldeles för lite intressant handling. Framför allt saknar jag psykologi och människor i berättelsen. Författaren har sparat in på att måla upp intressanta karaktärer och Artiom och de andra är bara namn på personer som författaren använder för att kunna visa upp de miljöer som han har fantiserat ihop. Det känns inte som att man lär känna dem och därför engagerar inte boken.
Bokens idé är det dock inget fel på och jag fascineras över den värld som författaren har hittat på och som han också detaljerat beskriver genom en karta i boken.

Jag läste boken i en av de bokcirklar som jag är med i och av oss deltagare var det ingen som tyckte att den var värd mer än ett medelbetyg. Både Nobelprisprojektet, Hundöra och Med näsan i en bok, som också är bokcirkeldeltagare, har bloggat om boken. Med näsan i en bok skriver bland annat att storyn inte känns särskilt trovärdig, vilket jag absolut håller med om. Att människorna på jorden har förvandlats till två meter höga monster av att utsättas för strålning känns lite som… sci-fi när den är som sämst. Det är ju liksom inte så det går till…

5 svar på “Metro 2033: den sista tillflykten”

  1. Jajamen, den blev faktiskt utläst. 🙂 Jag tog den med på jullovet och läste de sista ~100 sidorna. Jag läste även Radhusdisco… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.