För något år sedan läste jag en annan av Barberys böcker, Igelkottens elegans, och tyckte mycket om den – tills jag nåddes av slutet, som författaren slarvade bort fullständigt. Det gjorde mig hur som helst lite glad att jag oväntat fick återse en av huvudpersonerna i Igelkottens elegans när jag lyssnade på den här ljudboken. Renée, portvaktsfru, skymtar nämligen förbi. Men egentligen handlar inte boken om Renée den här gången. Den handlar mest om… mat. Och om en annan av husets invånare.
Pierre Arthens är gourmand och matkritiker, som nu ligger på sin dödsbädd och försöker att erinra sig en smak. Han gör en lång resa i minnet och kommer ihåg smakupplevelser från barndomen och ungdomen och framåt, men får aldrig fram vad det är han egentligen söker.
Längs vägen förstår man att Pierre är självupptagen och inte hyser särskilt stort intresse för vare sig sin fru eller sina barn. Det är verkligen inte en man man sympatiserar direkt mycket med. Faktiskt blev jag inte alls engagerad av berättelsen om honom.
Däremot tycker jag att Barbery lyckas med själva berättandet. Hur skriver man egentligen om mat? Jag läser aldrig mattidningar eller matkritik och jag går sällan ut och äter på finare restauranger, ändå lyckas hon faktiskt göra mig intresserad och väcka en känsla för hur alla dessa maträtter och drycker smakar och upplevs. Den är som ett skolboksexempel på hur man skriver bra, beskrivande texter. Synd bara att själva storyn kändes lite tunn.
Du hittar boken hos bl.a. Adlbris och Bokus. Några andra som skrivit om boken: Boktoka, dagensbok.com och SvD.
Kommentera & diskutera gärna!