MEN SEDAN DÅ?! – Böckerna man vill ha en fortsättning på

Oftast föredrar jag när författare låter läsaren upptäcka saker mellan raderna istället för när de beskriver och förklarar minsta lilla detalj. Jag tycker att det är dötrist att bli skriven på näsan av en författare som tror att varje litet drag och varje liten händelse måste motiveras och förklaras. Därför brukar jag också tycka om när sluten lämnas lite öppna och fria för egna tolkningar. Jag kan rent av tycka att författare som skriver epiloger har misslyckats, eller i vart fall underskattat läsaren.

Trots detta känner jag ibland att jag skulle vilja stanna kvar lite till i berättelsen. Det gäller särskilt när jag har läst en hel serie eller en tjock tegelsten – har man levt ett tag med några karaktärer så kan det bli lite småsorgligt att släppa dem. Någon som känner igen sig?

Det finns också böcker som helt enkelt väcker frågor. Vad hände sedan?! Jag vet inte om jag verkligen skulle vilja ha en fortsättning eller uppföljare, men här kommer i alla fall några exempel på böcker som jag har haft svårt att släppa. Har du inte läst dem? I sådant fall utfärdar jag en liten spoilervarning nu, för jag kanske kommer att avslöja lite för mycket om handlingen…

Tio över ett är en ungdomsbok om Kirunatjejen Maja, som varje natt ställer alarmet på mobilen för att sedan ligga i sin säng med full ångest över att någonting ska gå fel med sprängningarna i gruvan och att staden ska rasa samman. Rivningen/flytten av Kiruna väcker dock mer oro än den där akuta. I takt med att bostadsområden rivs så flyttar också de familjer som bott där och  en av de som är på väg att flytta långt bort (ända till Luleå!) är Majas allra bästa vän, Julia. Maja & Julia är riktiga bästisar, som kan anförtro precis allt för varandra: förälskelser, panikångest, oro över flytten, allt! Och när boken är slut så uppstår såklart frågan: hur ska det gå för Maja och Julia när Julia flyttar? Kommer de att kunna hålla kontakten? Kommer de att få nya, lika betydelsefulla vänner när de inte längre kommer att dela vardag med varandra? Vad kommer hända?! Det är totalt oroande att inte veta.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Den andra kvinnan av Therese Bohman är en extremt fin och pricksäker bok om klass och makt. Den följer ett berättarjag, som jobbar i matsalen på sjukhuset, men som egentligen drömmer om något annat, något större. I boken inleder hon en affär med en gift läkare: en man från ett annat samhällsskikt och en man med makt, vilket kanske ytterligare sätter fingret på vad klass gör med människor. I boken sker händelser som trots allt gör att boken slutar hoppfullt med att berättarjaget slår sig fri, skaffar sig pengar och plötsligt har nya möjligheter. Men sedan då?! Blev hon författare? Tog hon sig någonstans, bort från den sömniga staden där hon inte tycker att hon passar in? Får hon någon rätsida på det här med klass och makt och skaffar sig en partner som ser och värdesätter henne på riktigt? Och hur går det med vänskapen till barndomskompisen Emelie, som hon lite trevande börjar hitta tillbaka lite till i slutet av boken?

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Ester i Lena Anderssons böcker Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är så ingående analyserad i böckerna att hon känns helt transparent, men frågorna uppstår ändå, tycker jag. I de två böckerna berättar Andersson om Esters hopplösa (och långa!) förhållanden med självupptagna män som inte helhjärtat går in i relationerna med henne, t.ex. för att de också har en annan kvinna på sidan om, eller för att de är gifta med någon annan… Helst vill man såklart att Ester ska hitta en livskamrat som har lite mer ryggrad än så, eller så vill man att Ester hittar någon slags ro i sig själv och fimpar det där med relationer (jag tror inte att tvåsamhet är någon slags universallösning som ger mening och lycka åt alla). Efter att ha läst böckerna undrar jag såklart vad som hände sedan. Jag hoppas att hennes väg inte råkade korsas av en tredje douche.

Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Efter att ha läst Kristina Sandbergs underbara trilogi om hemmafrun Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris), så kanske jag inte lämnades med en rad konkreta frågor, men däremot uppstod ett tomrum. Jag tycker så himla mycket om Maj och efter att ha plöjt cirka 1500 sidor om hennes våndor, oro och kämpande så känns det SÅ konstigt att bara släppa henne. I trilogin knyter Sandberg ihop det rätt bra, efter att genom böckerna ha följt Maj från 20-årsåldern och genom hela livet. Det kanske inte går att skriva en fjärde bok, inser jag, men ändå! Tomheten!?

Liv till varje pris av Kristina Sandberg
Liv till varje pris av Kristina Sandberg

Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken är inte heller en bok som lämnar en helt i ro. Boken följer Arvid och Lydia, som har haft en ungdomsromans, men som sedan har gått helt olika vägar i livet och ingått (olyckliga) äktenskap med andra livskamrater. Släppa varandra kan de dock inte riktigt, eller kanske snarare kan de inte släppa tanken på hur livet hade kunnat vara om inte. Paret hamnar till slut i något av ett vägskäl och boken slutar inte riktigt med att de ”levde lyckliga i alla sina dagar”.  Så hur blev deras fortsatta liv egentligen? Hittade de någon slags ro? Separerade Arvid och hans stackars fru? Åh, livet och kärleken alltså! Söderbergs roman är en mästerlig skildring av passion och kärlek och om hur svårt det kan vara med relationer, men vad fint det vore att också få veta om det liksom löste sig för Arvid & Lydia till slut!

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Utan personligt ansvar

Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på den hyllade relationsromanen Egenmäktigt förfarande, där läsaren får följa Ester Nilsson i hennes olyckliga kärlek. Fem år har nu passerat sedan Ester blev fri från det inte precis givande förhållande hon hade i den tidigare boken. I samband med att en teaterpjäs, som hon har skrivit, ska sättas upp, så träffar hon skådespelaren Olof Sten. Kemi uppstår omedelbart och Ester och Olof inser tämligen snabbt att de trivs i varandras sällskap. Enda problemet är att Olof är gift. Så följer en ingående beskrivning av Esters nya kärlek.

Han hör av sig och han snäser av henne. Han vill att hon åker till andra sidan Sverige för att möta upp honom när han är på turné och han säger om och om igen att han inte tänker lämna sin fru. Han ringer och skickar sms på nätterna och han ber henne att inte höra av sig under julen när han är med sin fru. Han promenerar med Ester hand i hand i Stockholm och han får henne att pila iväg på teatern för att han inte ska bli upptäckt med henne inför hans bekanta som råkar komma förbi. Förhållandet beskrivs som ett konto, där Olof har benkoll på hur saldot står: har han varit för snål mot henne ett tag så är han omtänksam och rolig en period, för att sedan stöta bort henne när han börjar stå för mycket på plus. Och Ester? Hon är uppmärksam, tolerant och väntar troget på det som hon tolkar som det enda möjliga: att han skiljer sig från sin fru. För henne är det uppenbart att det kommer att bli så. Hans förhållande med frun är ju så tråkigt och instängt. Annars skulle han ju inte vara med Ester!

Lena Andersson skriver om Ester och Olof så att det blir som en blandning mellan en avhandling och en dagbok. Allt känns äkta, genomtänkt och på pricken. Stilen liknar den i Egenmäktigt förfarande: det finns en akademisk ton som gör att texten kanske upplevs lite styltig, rent av onaturlig. I Egenmäktigt förfarande hade jag svårt att köpa det, men nu har jag vant mig och tycker att det känns helt rätt.

En underbar bok! Allt känns analyserat, genomtänkt, intressant och relevant. Varje mening känns perfekt och varje vändning i berättelsen ger en ny, tankeväckande vinkling. Det här är bland det bästa jag läst om människor och hur svårt det kan vara att leva i relationer.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en genomtänkt och på pricken beskrivning av hur det kan vara att vara den andra kvinnan.

Betyg: 5 bilsemestrar av 5.

Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Om Lena Andersson och om Utan personligt ansvar

Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.

Utgivningsår: 2014 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 366.
Läs även: Egenmäktigt förfarande.
ISBN: 9789127139961.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.comSvD.
Köp hos t.ex. AdlibrisBokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?

Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med frun. Ester Nilsson har blivit älskarinna.
Men Olof Sten är märkligt ambivalent och hoppet om att han ska lämna, det finns där.

Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande. Med skarp blick och mycket humor tar sig Lena Andersson denna gång an älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.”

Esters ålder, revisited

När jag läste Lena Anderssons hyllade relationsroman Egenmäktigt förfarande så tänkte jag mig att den handlar om en kvinna i min ålder (jag fyller snart 28 år). När jag sedan läste en recension i någon tidning att Ester tydligen är medelålders så blev jag närmast besviken. Att läsa är att lägga in något av sig själv i berättelsen, inser jag, och då blir det helt fel när det visar sig att det man har lagt in inte borde vara där…

Det gjorde mig i alla fall lite lugnare när jag redan i ett av de inledande kapitlen i uppföljaren, Utan personligt ansvar, läste att Ester verkar vara ca 37 (och att det har gått typ 5 år sedan Egenmäktigt förfarande). Jag kanske inte var helt fel ute, ändå? 😉

Esters ålder

Vad tycker jag om Utan personligt ansvar då? Jag älskar den! Jag blev inte helt frälst av Egenmäktigt förfarande, främst för att språket kändes så torrt, men Utan personligt ansvar kan jag nästan inte lägga ifrån mig. Sjukt bra bok!

 

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att man knappt vågar läsa den i rädsla för att bli besviken! Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med i boken och det är det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff, så är den ändå ingenting som flödar på, utan tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång. Dialogerna är heller knappast några som man skulle kunna höra i det verkliga livet och för att uppskatta humorn, som boken faktiskt är väldigt fylld av, så krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet…

Nog om det. Jag tycker faktiskt att det här är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i cirkus 25-30 årsåldern (min gissning). I ett jobbsammanhang träffar hon konstnären Hugo, som är en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många förälskade har hamnat i. Hennes föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på den här mannen, som inte precis är förmögen att ge henne något tillbaka. De träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid, men allting är bara en stor lögn och något som hon i sin förälskelse har byggt upp. Hon tolkar och övertolkar de små signaler av intresse som hon får, men i slutändan så får hon just ingenting. Hon grubblar och grubblar över hur och när hon skulle kunna höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men han vill ju inte ses, inte på det sättet. Ibland vill hon ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon, men hon måste samtidigt undvika att vara krävande för att inte kväva den kärlek som hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav; däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända, när han plötsligt någon gång hör av sig. Ibland försöker hon fördriva tiden med annat, t.ex. en resa, men det enda som upptar hennes tid är fortfarande Hugo.

Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt minns man liknande händelser från sitt eget liv och skäms lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.

Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock mer en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek, i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.

Betyg: 4+ självupptagna regissörer av 5.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson

Om Lena Andersson och Egenmäktigt förfarande

Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.

Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 205.
Läs även: Utan personligt ansvar.
ISBN: 9789127136991.
Andras röster: Bokhora, FiktiviteterSvD.
Köp hos t.ex.: AdlibrisBokus.

Baksidestext

”Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.

I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.

Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.”