Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att man knappt vågar läsa den i rädsla för att bli besviken! Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med i boken och det är det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff, så är den ändå ingenting som flödar på, utan tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång. Dialogerna är heller knappast några som man skulle kunna höra i det verkliga livet och för att uppskatta humorn, som boken faktiskt är väldigt fylld av, så krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet…

Nog om det. Jag tycker faktiskt att det här är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i cirkus 25-30 årsåldern (min gissning). I ett jobbsammanhang träffar hon konstnären Hugo, som är en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många förälskade har hamnat i. Hennes föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på den här mannen, som inte precis är förmögen att ge henne något tillbaka. De träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid, men allting är bara en stor lögn och något som hon i sin förälskelse har byggt upp. Hon tolkar och övertolkar de små signaler av intresse som hon får, men i slutändan så får hon just ingenting. Hon grubblar och grubblar över hur och när hon skulle kunna höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men han vill ju inte ses, inte på det sättet. Ibland vill hon ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon, men hon måste samtidigt undvika att vara krävande för att inte kväva den kärlek som hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav; däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända, när han plötsligt någon gång hör av sig. Ibland försöker hon fördriva tiden med annat, t.ex. en resa, men det enda som upptar hennes tid är fortfarande Hugo.

Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt minns man liknande händelser från sitt eget liv och skäms lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.

Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock mer en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek, i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.

Betyg: 4+ självupptagna regissörer av 5.

Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson

Om Lena Andersson och Egenmäktigt förfarande

Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.

Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 205.
Läs även: Utan personligt ansvar.
ISBN: 9789127136991.
Andras röster: Bokhora, FiktiviteterSvD.
Köp hos t.ex.: AdlibrisBokus.

Baksidestext

”Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.

I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.

Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.”

16 svar på “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”

    1. Kul att du säger det! Jag har den hemma och den ligger högt upp i min att läsa-hög. 🙂 Hoppas att jag hinner läsa den i sommar. 🙂

      1. Jag är inne i en Lena Andersson-period. Lånat alla hennes böcker som jag inte läst, men det tar ändå emot lite att läsa dem för att då har jag inte lika mycket att se fram mot. Känns som att jag måste sansa mig lite haha. Jag tror det är en motreaktion mot allt ogenomtänkt skräp jag läser på nätet. Krönikor där skribenter inte ens orkar formulera sina (oftast) ogenomtänkta tankar ordentligt. Lena är liksom raka motsatsen.

        1. Ja, hon är verkligen genomtänkt och analyserande. Det känns ibland som att läsa en akademisk text. 🙂 Det gäller både hennes krönikor (läser de i DN ibland) och böcker. Jag har faktiskt bara läst hennes Ester-böcker, så jag har lite fler att se fram emot. 🙂

  1. Det här var en bok som växte för varje sida tyckte jag. Inledningsvis tyckte jag språket var pretto, men i slutändan var jag faktiskt mycket imponerad av boken och visst är det en läsupplevelse som är värd alla hyllningar.

    1. Jag behövde också komma in i språket.. Men jag gillade verkligen boken, precis som du! Mycket bra bok och väldigt.. insiktsfull!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.