Den andra kvinnan kretsar kring ett berättarjag i sena 20-årsåldern. Hon är timanställd i sjukhusets lunchrestaurang, där hon iklädd en oformlig och osexig arbetsklädsel slevar upp mat och diskar. Fast egentligen är hon menad att göra något helt annat. I bagaget har hon ett antal högskolepoäng i litteraturvetenskap och någonstans lever en dröm om att bli författare. Hon imponeras inte över barndomsvännens eller barndomsvännens studiekamraters förutsägbara liv, småborgerlighet och trista framtidsdrömmar. Berättarjaget hör inte hemma i lunchrestaurangen och inte på studentpubarna. Hon hör inte hemma i futtiga lilla Norrköping över huvud taget.
När överläkare Carl Malmberg lägger märke till henne på jobbet så väcks en kittlande lust och en känsla av att Carl på något sätt ska bli hennes nyckel för att åtminstone tillfälligtvis få inträdesbiljett till ett annat liv än det hon lever. De inleder en kärleksaffär. Carl är nära dubbelt så gammal som henne och har fru och barn som han inte tänker lämna. Barndomsvännen är inte imponerad, men berättarjaget är överväldigad.
Man skulle kunna tro att Den andra kvinnan är en bok i stil med Lena AnderssonsUtan personligt ansvar, som handlar om precis det att vara ”den andra kvinnan”. Men nej. Det här är något helt annat. Visst handlar Den andra kvinnan om berättarjaget och hennes kärleksaffär med Carl, men mest handlar boken om att vara i den där knepiga åldern när man borde ha bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Den handlar också om att försonas med det liv som blev som det blev och att vara sann mot sina drömmar.
Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.
Bohman ruskar också om mig med feministiska små inspel. Hon fyller mig med en del skam faktiskt. Det är lätt för mig att dra upp feministiska floskler, men feminism handlar också om klass, vilket är lätt för medelklassiga akademiker som jag själv att glömma bort. Feminism handlar också om mångfald bortom det enkelspåriga PK-spåret vi så gärna vill omfamna.
”Ibland har jag tänkt att hela jag är vulgär, att jag är sammansatt av komponenter som var och en är lite för mycket: min kropp är lite för yppig, munnen lite för köttig, inget med mig är nedtonat eller näpet, jag tycker om höga klackar och mycket smink och åtsittande kläder. Det är som om något med min hållning, eller med min utstrålning, är mer påtagligt sexuellt än nästan alla tjejer jag mött på Emelies fester, på universitetet, på studentpuben, och det gör killar som är som Niklas provocerade, eller äcklade, kanske egentligen skrämda, som om det fanns något med mig de inte kan hantera. Jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”
Den andra kvinnan är en helt briljant skildring av makt, klass och att våga gå sin egen väg. Jag har en vana att fota av texter som jag gillar (det är mitt sätt att göra hundöron). Med den här boken hade jag mobilen i högsta hugg mest hela läsningen. Formuleringarna är precisa, poetiska, insiktsfulla, berörande, störande, tankeväckande, sorgliga och perfekta. Bohman har också känsla för detaljer. Det saknas t.ex. inte detaljrikedom när hon beskriver arbetet i storköket: fukten, matresterna, de stora diskmaskinerna med sina plastband som valens barder. Och all denna formuleringskonst, detaljrikedom och fantastiska analys har författaren lyckats koka ner på dryga 200 sidor.
Den andra kvinnan är en makalöst bra bok. Det är också en sådan där sällsynt bok som har lärt mig mycket om mig själv. Jag kommer att bära med mig den här läsupplevelsen länge. Vilken fantastisk bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en insiktsfull, berörande, störande, tankeväckande och perfekt formulerad roman om en klassresenärs svårigheter, att våga följa sina drömmar – och att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 övergivna hamnar av 5.
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Citerat ur Den andra kvinnan
”Vi som jobbar i köket och restaurangen bär samma slags blusar som undersköterskorna; fyrkantiga, v-ringade, säckiga och helt utan passform, de liksom hänger upp sig på brösten och gör att man ser stor ut om man så bara har antydan till byst. De vita byxorna som är tänkta för manlig sjukhuspersonal sitter bra på mig om jag väljer en liten storlek, så det gör jag, de är raka i modellen och smiter åt över höfterna. De fula kläderna var något av det jag hade svårast för i början, men jag har hittat sätt för att hantera det: brun-utan-sol-kräm på armarna så att jag inte ser så blek ut, några droppar parfym på halsen så att jag kan böja ner ansiktet och dra in doften av den när lukten av mat och diskrum blir för påträngande, och snygga underkläder, som jag ibland tillåter lysa igenom den vita, bylsiga blusen, som ett raster av spets runt mina bröst. Jag tycker att det ser sexigt ut, inte vulgärt, för det går bara att ana, som en påminnelse om att jag är något mer än situationen jag befinner mig i när jag har på mig den fula blusen.”
Om Therese Bohman och Den andra kvinnan
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under @theresebohman.
”Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.”
Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.
Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.
Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.
Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.
I korthet
Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.
Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.
Den femte sanningen av Doris Lessing
Om Doris Lessing och den femte sanningen
Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.
Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.
När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.
Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”
Mera vego är en kokbok som har stormat in på kokboksmarknaden och blivit lite av en klassiker – på bara två år! Jag förstår varför den är populär. I boken presenterar dietisten och matskribenten Sara Ask och journalisten och författaren Lisa Bjärbo lättlagade, snabblagade och goda recept för hela familjen. Det finns massor av tips på mat som förhoppningsvis går hem även hos barnen. Nu har inte jag några barn, men jag kan intyga att allt jag har lagat hittills har gått hem hos mig i alla fall.
Jag tycker om att laga mat, men är inte så intresserad av glittrande middagar och spektakulär gourmetmat. Jag är mer den som tycker att det är tillfredsställande och kul att fylla frysen med praktiska matlådor. Gärna får maten vara snabblagad, så att jag orkar ställa mig i köket efter jobbet. Allt jag har gjort ur Mera vego har fungerat förvånansvärt bra. Det är lättlagat utan att vara banalt eller enformigt och det är verkligen gott och spännande utan att innehålla tvåtusen ingredienser som bara kan köpas i specialbutiker på Södermalm.
Jag tycker verkligen att Bjärbo och Ask har lyckats få ihop en inspirerande och praktisk kokbok av det ovanliga (?) slaget som man faktiskt lagar mat ur. Jag kan tänka mig att den är en bra present till den som snart tar studenten eller är på väg att flytta hemifrån och står inför att laga mer mat själv.
Boken är indelad i olika kapitel efter ambitionsnivå. Det första kapitlet heter Kaos (!) och innehåller snabblagade rätter. Andra kapitel tar sig an vardagsmat som tar lite längre tid, ”helgmat”, plockrätter och godsaker. Det finns också några faktaavsnitt om vegetarisk kost, hur man tar hand om resterna, barn & mat och vegomat till bebisar. Är man inte småbarnsförälder så behöver man inte bli avskräckt. Det allra, allra mesta i den här boken fungerar för alla.
Vad som också är trevligt med boken är illustrationerna och fotot som verkligen är pricken över i och känns fräscht och inspirerande. Bra kokbok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ha en inspirerande kokbok (som man faktiskt lagar mat ur!) med recept för vegetarisk vardagsmat.
Betyg: 5 proteinstinna vegetter av 5.
Om Sara Ask, Lisa Bjärbo och Mera vego
Sara Ask är en svensk barndietist, matskribent och föreläsare. Intresset för barn och mat skaffade hon sig när hon var Au Pair i Berlin åt två barn som var vegetarianer. Hon har medförfattat flera böcker med fokus på mat för barn och familj.
Lisa Bjärbo (född 1980) är en svensk journalist, bloggare och författare. Hon debuterade 2006 med barnboken Stora syndboken som hon skrev tillsammans med Elin Lindell. Sedan dess har det blivit ytterligare närmare 20 böcker (!). Lisa Bjärbo bloggar på bloggen Onekligen och instagrammar under @onekligen.
Illustration och form: Katy Kimbell.
Foto: Ulrika Pousette.
Utgivningsår: 2014 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 151.
Läs även: Ännu mera vego.
ISBN: 9789170377808.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”I en tid då rapporterna om sambandet mellan världens köttproduktion och det växande klimathotet duggar tätt börjar allt fler blickar lämna charkdisken och söka sig mot grönsakshyllan. Men för många slutar det vid den där sneglingen. För vad sjutton lagar man, när man ska laga vegetarisk mat? Kommer alla att bli mätta? Kommer barnen ens vilja smaka? I Mera vego finns 60 familjeanpassade vegetariska recept, indelade i kapitel som baserar sig på tillagningstid. Här finns rätter som tar max 20 minuter att laga en stressig torsdag efter jobbet. Men också vardagsrecept, för alla som kan tänka sig att lägga en dryg halvtimme på middagen. Och helgrätter, som kräver lite mer, men som blir desto lyxigare. Dessutom får du recept på vegetarisk plockmat, bra mellanmål, goda efterrätter och mängder av praktiska tips. Mera vego vänder sig till alla som behöver vegetarisk matlagningsinspiration. Oavsett om du har som mål att din familj ska skippa köttet lite då och då, eller om du redan lagar massor av vegetarisk mat men är trött på dina gamla recept, så är den här kokboken en färgglad, fullmatad och snygg inspirationskälla i ditt kök. Mera vego åt folket!”
Processen… Även den som inte läser så mycket böcker har förmodligen hört talas om Franz Kafkas Processen. Många vet också vad den handlar om utan att för den sakens skull ha läst den. Det är lite speciellt och också ganska tillfredsställande att faktiskt ha läst den här boken på riktigt. Nu kan jag lägga den till handlingarna. Om jag gillade den? Nej, det gjorde jag nog faktiskt inte.
Jag är inte speciellt förtjust i böcker där innehållet är dolt bakom komplicerad symbolik. Man kan läsa Processen rätt upp och ner. Den handlar alltså om en viss Josef K, som godtyckligt hamnar i en ”process”. Det är fullt möjligt att läsa den precis så och förfasas över den absurda situationen att stå anklagad för ”något” utan att ha någon aning om vad och hur det ska gå att komma ur situationen. Fast boken betyder naturligtvis något mer och scenerna kan naturligtvis läsas på ett annat sätt också. Och jag orkar faktiskt inte ta reda på vad. Förlåt, men jag gör bara inte det. Jag läser på Wikipedia (sad, but true) att ”Den kan läsas som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet, en projicering av Kafkas skuldkänslor inför den juridiska patriarkalism han fostrats in i eller en allegori över hur obegripligt livet är”. Jo, så är det nog.
Personligen tycker jag att boken var rätt seg. Och obegriplig på ett dåligt sätt. Den är uppbyggd som en mardröm och då syftar jag på en verklig dröm: oklara och lösa scener och tankar som inte riktigt hör ihop. Det kan ju t.ex. hända i en dröm att man plötsligt befinner sig på en helt oväntad plats med helt oväntade personer. I boken sker t.ex. ”processen” i något som verkar vara ett vanligt hyreshus där det också bor människor under dagarna. Absurda händelser och personer flimrar förbi i scen efter scen och det är som att ”K” inte bryr sig, bara låter det passera som att han är en passiv betraktare, som om han drömde och det inte spelade någon roll vad som händer.
Jag har svårt att gripas av det här och jag har svårt att få ihop det till något begripligt och att förstå K:s agerande. För mig är det bara knasiga scener staplade på varandra. Som ni säkert vet är folks drömmar bland det absolut mest ointressanta att lyssna på. Det här är som att läsa en sådan redogörelse. Jo, det är faktiskt det.
Boken är egentligen lättläst och det finns ingenting direkt svårt över språket, men ändå finner jag boken lite för tung för min smak. Det här berörde inte mig så mycket som jag hade hoppats på. Visst är slutet otroligt välskrivet och dramatiskt (och berör även mig, mycket!), men transportsträckan dit blev för lång för mig.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en sann klassiker och följa huvudpersonen, K, i en verklig mardröm: plötsligt står han anklagad för ett brott som han inte ens vet om att han har begått.
Betyg: 2+ portvaktare av 5.
Citerat ur Processen
”K. fick per telefon besked om att en mindre rannsakning med honom skulle äga rum nästa söndag. Man gjorde honom uppmärksam på att dessa rannsakningar skulle återkomma regelbundet, kanske inte varenda vecka, men dock tämligen ofta. Å ena sidan låg det i allas intresse att processen raskt slutfördes, men å andra sidan måste rannsakningarna i varje avseende vara grundliga, fastän de på grund av den därmed sammanhängande ansträngningen ändå aldrig fick dra alltför långt ut på tiden. Beslutet om söndagarna som rannsakningsdag hade man fattat för att K. inte skulle bli störd i sin yrkesutövning. Man utgick från att han var med på det, men ville han ha en annan inställelsedag så skulle man gå honom till mötes så gott det gick. Rannsakningarna skulle till exempel också kunna äga rum på natten, men då var väl K. inte pigg nog. Så länge som K. inte hade något att invända mot det, skulle man emellertid låta det bero vid söndagarna. Det var självklart att han måste inställa sig, det behövde man väl inte påpeka för honom. Han fick veta numret på det hus som han skulle infinna sig i, det var ett hus på en avlägsen förortsgata, där K. aldrig hade varit förut.”
Om Franz Kafka och Processen
Franz Kafka (1883 – 1924) var en författare från Österrike-Ungern (nuvarande Tjeckien). Han har skrivit ett stort antal noveller samt tre romaner. De flesta av hans verk gavs ut efter hans död och mot hans vilja av kollegan och vännen Max Brod. Processen skrevs i tio olika anteckningsböcker och pappren ordnade Kafka i olika mappar. Det är därför inte helt klart i vilken ordning avsnitten i boken ska läsas.
Originalets titel: Der prozess (tyska).
Översättare: Ingegärd Martinell.
Utgivningsår: 1925 (första tyska utgåvan, Verlag Die Schmiede), 1945 (första svenska utgåvan i översättning av Karl Vennberg, Wahlström & Widstrand), 2015 (den här utgåvan, Modernista).
Antal sidor: 208.
ISBN: 9789174996203, 9789174996197.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont.
På sin trettioårsdag vaknar K. till den olustiga nyheten att han är häktad. Någon information om vilket brottet skulle vara får han inte. I stället tillåts han att som vanligt gå till sitt jobb på banken, i väntan på ett första förhör. Undan för undan finner K. sitt liv invaderat av antydanden om skuld och straff. I de förtvivlade försöken att kommunicera med myndigheterna får Processen sin oundvikliga gång.
Som ingen annan, varken före eller efter honom, gestaltar Franz Kafka den moderna människans sprattlande inför Lagen som ren idé, Lagen som begär. Påbörjad samma år som första världskrigets utbrott 1914, och postumt utgiven 1925, räknas Processen till 1900-talets allra största klassiker.”
Bodenfallet av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers
I maj 2013 försvinner den 20-åriga Vatchareeya Bangsuan från sitt hem i Boden. Många människor engagerar sig i letandet, men det dröjer flera veckor innan hon hittas. Först hittas delar av hennes kropp i ett ödetorp och sedan flera andra delar en bit därifrån. Det visar sig att den unga kvinnan har mördats på ett tortyrliknande sätt och att kroppen har styckats. Vissa kroppsdelar har aldrig ens hittats.
Blickarna riktas omedelbart till Vatchareeyas karatetränare, som hon också hade haft ett förhållande med, men spaningen och utredningen leder ingen vart. Tränaren verkar helt enkelt vara en hårt arbetande man och tycks inte ha något med mordet att göra. Utredningen börjar istället att fokusera på en man som har betett sig underligt under sökandet efter Vatchareeya och som dessutom är den sista som säkert har sett henne i livet. Det var nämligen till honom som Vatchareeya gick för att plugga innan hon plötsligt försvann och hennes telefon slutade att sända signaler. Flera viktiga tekniska bevis kan hittas med kopplingar till pluggkompisen. Samtidigt har pluggkomposen ett funktionshinder som gör att många tvivlar på att han är kapabel till att mörda och att sedan undanröja kroppen på ett så jämförelsevis noggrant sätt. Han nekar dessutom konsekvent och ger inga förklaringar.
Det var nog fler än jag som följde det här fallet när det skrevs om det i tidningarna under 2013 och 2014. Det är ett fruktansvärt brott och vi var nog många som gärna ville ha ett svar på vad som egentligen hade hänt. Jag har ingen koppling till Boden, men Boden är ett litet samhälle och jag har förstått från folk med kopplingar dit att mordet verkligen har skakat om staden och att många fortfarande tvivlar på att rätt man är dömd.
Med den här boken grottar Lampers och Bodströms ned sig i fallet och redogör för hur utredningen gick till. De kan inte ge några svar på vad som egentligen hände, ifall nu någon hade förväntat sig det. Faktum är att boken inte direkt innehåller något nytt som inte redan har blivit omnämnt i tidningarna eller i Veckans brott på TV. Däremot har Bodström stuckit in en hel del fakta om hur rättegångar och utredningar går till och hur advokater jobbar. Det liknar nästan en lärobok, kan jag tycka, och för mig som har glömt fantastiskt mycket av grundskolans samhällskunskap så är det faktiskt väldigt nyttigt att få lära lite mer om hur advokatens roll egentligen ser ut och vilka förväntningar man kan ha på en rättegång. Jag kan tänka mig att boken kan vara intressant att använda som material i skolan, faktiskt.
Jag tyckte att boken var lättläst (trots faktainslagen) och läsvärd. Det här är ju ett verkligt fall och jag kan inte recensera själva berättelsen liksom. Jag kan bara skicka en tanke till de anhöriga. Och konstatera att hur många brutala deckare det än finns där ute så finns det också en väldigt mörk verklighet.
Det är för övrigt genialt av förlaget, Norstedts, att med den här boken inleda en serie som de kallar Svenska brott. Det finns ett stort sug hos många att läsa mer och få veta mer om verkliga brott. Jag är säker på att den här serien kommer att sälja bra. Jag hoppas bara att de gör det snyggt och att anhöriga visas respekt!
I korthet
Rekommenderas för: Veckans brott-älskaren som vill läsa mer om ett av de senaste årens mest omtalade mord och som vill lära sig mer om hur rättsväsendet fungerar.
Betyg: 3 domstolar av 5.
Om Thomas Bodström, Lars Olof Lampers och Bodenfallet
Thomas Bodström (född 1962) är en svensk advokat. Mellan åren 2000 och 2006 var han också Sveriges justitieminister. Han har också skrivit ett antal böcker, både deckare och böcker om hans tid som minister. Hans senaste bok förutom Bodenfallet är Det man minns, som handlar om hans mammas demens.
Lars Olof Lampers (född 1959) är en svensk journalist som bland annat jobbat med TV-serien Veckans brott.
Utgivningsår: 2016 (Norstedts).
Antal sidor: 167.
Serie: Svenska brott.
ISBN: 9789113065472.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”I maj 2013 hittas en 20-årig flicka död och styckad i en skog utanför Boden. Hon har varit försvunnen i nästan tre veckor. En misstänkt gärningsman grips men förnekar all inblandning i hennes död. Polisutredningens uppgift blir att försöka få fram alla svar, men trots ett intensivt arbete återstår fortfarande en mängd stora frågetecken när rättegången ska börja: Vilken var egentligen dödsorsaken? Var mördades flickan? När skedde mordet och styckningen? Var fanns mordvapnet? Och var det egentligen ett mord?
Trots detta döms en ung man för dådet i såväl tingsrätt som hovrätt. Men var det rätt person som dömdes eller handlar det om ett justitiemord? Och hur mycket av sanningen kom egentligen fram i domstolen?
I den här första boken i serien Svenska brott – med inträngande och förklarande beskrivningar av polisarbetet och rättsprocessen i kända svenska kriminalfall – följer vi ett fall som fortfarande är mycket omdiskuterat. Författarna ger i egenskap av brottmålsadvokat och erfaren journalist en initierad skildring av förundersökningen och rättegången och förklarar de olika aktörernas roller och agerande.”
Helena är en av överlevarna från Förintelsen och nu bor hon i Israel med sin dotter Elizabeth. Att göra sig av med det förflutna är omöjligt. Varje dag och hela tiden lever hon med den massiva tomhet som uppstår hos de som förlorat sin släkt och sitt sammanhang. I Israel kämpar hon också med att passa in, att skaffa sig ett nytt liv och att gå vidare.
På 135 precist och koncentrerat formulerade sidor skriver Doron om en uppväxt i Israel med en excentrisk mamma. Genom att tänka tillbaka på episoder från uppväxten vecklar det ut sig vad mamman har burit med sig och hur det förflutna har satt spår. Det är kärleksfullt, sorgligt och roligt på samma gång. Framför allt är det välskrivet. Jag älskar när författare kan berätta om stora saker på få sidor. En riktig pärla till bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en sorglig, rolig och varm skildring av en uppväxt i Israel och om den enorma tomhet en överlevare från Förintelsen måste hantera.
Betyg: 4 porslinsserviser av 5.
Citerat ur Varför kom du inte före kriget?
”Advokat Itzchaki hade funnit dokument som till Helenas stora förvåning visade att hon hade fötts i samma stad som herr Hirsch. Därför var hon berättigad till en del av herr Hirschs förmögenhet, trots att hon själv hävdade att hon kom från en annan, större och mer betydelsefull stad.
[…]
När de sex gästerna samlats, föreslog advokat Itzchaki utan någon längre förklaring att överlevarna skulle dra lott. På detta vis fick var och en av arvtagarna en sjättedel av herr Hirschs, må han frodas i Edens Lustgård, förmögenhet. Helena kom i besittning av en porslinsservis från Bayern och sju stora och djupa skålar av äkta belgisk kristall.
Sex dagar senare anlände ett bud med tre stora kartonger. I två av kartongerna låg porslinsservisen, i den tredje kristallskålarna. Kartongen med kristall lät Helena ställa i farstun nere vid husets port. Porslinet ställde hon ut på gården intill soptunnorna, för tyska produkter var som sagt förbjudna i hennes hem.”
Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron
Om Lizzie Doron och Varför kom du inte före kriget?
Lizzie Doron (född 1953) är en israelisk journalist och författare. Varför kom du inte före kriget? är den första delen i en självbiografisk trilogi. Hennes senaste bok på svenska är Min mors tystnad, som kom ut 2012 och är del två i serien. Lizzie Doron har en fansida på Facebook.
Översättare: Tobias Goldman.
Originalets titel: Lama lo bat lifne ha-milchama? (hebreiska).
Utgivningsår: 1998 (första israeliska utgåvan, Holonot Publishing Co), 2011 (första svenska utgåvan, Weyler), 2012 (den här pocketutgåvan, Weyler).
Antal sidor: 135.
ISBN: 9789185849499, 9789185849857.
Andras röster: Bokmania, Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Varför kom du inte före kriget? det är dottern till en överlevande som frågar. Lizzie Doron växte upp ensam med sin mamma i ett kvarter i Tel Aviv där de flesta hade sina såriga rötter i Europa. Ingen var sårigare än mamma Helena. Nu är hon död, och i en räcka oerhört exakt tecknade scener försöker dottern begripa både henne och sig själv. Mötet mellan mammans förfärliga erfarenhet och den israeliska vardagen är komplicerad, minst sagt. Livet i kvarteret kan vara väldigt vanligt och väldigt, väldigt galet på en och samma gång.”
Kära Liv och Caroline av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
En varg söker sin pod är en av mina absoluta favoritpodcasts; Och detta tycker jag trots att ljudet allt som oftast är bortom dåligt. Podcasten görs av de båda vännerna Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som också är författare, filmmakare och jobbar med TV-produktioner, och Liv Strömquist, som bland annat är en hyllad serietecknare. För den som inte lyssnar på En varg söker sin pod så finns det förmodligen få anledningar att läsa den här boken, som alltså går ut på att Liv och Caroline svarar på lyssnarnas frågor. För de som är invigda och ser briljansen i Livs och Carolines spaningar om samtiden så är det här en både rolig och tänkvärd bok. Naturligtvis är det här dubbelt. Ibland önskar jag att de som verkligen, verkligen behöver lite andra perspektiv läste det här och var lite öppna för alternativa tankar kring hur samhället ser ut. Men sanningen är såklart att den här typen av böcker bara läses av vänstervridna feminister. Sådana som jag. Förmodligen är det gott nog. Ibland känns det som att få en kram när jag läser den här boken.
Frågorna är indelade på olika teman, t.ex. kärlek, skapande och utseende. Svaren är av högst varierande längd. En del svar mynnar ut i långa betraktelser kring rasism, klass, kön… Andra besvaras med några meningar och en smiley. Jag tycker att det är kul med variationen och det känns bra att författarna inte tar sig själva på så stort allvar att de rakt igenom skriver långt om hjärtefrågor som feminism och klass.
Jag är mycket förtjust i den här boken! Den är smart och rolig på samma gång och jag tycker verkligen att både Liv och Caroline kan formulera sig. Det är en särskild fröjd att läsa Caroline Ringskog Ferrada-Nolis texter. Inte för att jag ogillar Liv Strömquist (jag brukar sakna ord för att hylla henne nog när jag skriver om hennes seriealbum…!); men Caroline är verkligen mitt i prick gång på gång.
I korthet
Rekommenderas för: De som älskar podden En varg söker sin pod och vill läsa Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis välformulerade spaningar om livet.
Betyg: 5 kulturarbetare av 5.
Citerat ur Kära Liv och Caroline
”Varför är så lite kul? De enda komediserier jag skrattar åt är Arrested Development och vissa inslag i The Man Show.
[…]
Liv: Den pyttelilla erfarenhet jag har av tv är såhär: ingen får pengar, man går på tusen möten, man får olika konstiga små deluppgifter som glöms bort, saker byts ut och läggs ner och ändras enligt ett mönster som är 100 procent oförståeligt för en själv som producent, man jobbar heltid i sex månader med något som det sedan visar sig att man inte alls hade behövt göra, en 45-årig man som bor i villa med tre barn i en rik förort ska via någon konstig ”feeling” bestämma vad som är kul för ”unga kvinnor” etc. Han säger ”Går det på något sätt att skriva in Josephine Bornebusch i det här?” Det hela slutar alltid, i 100 procent av fallen, med att gamla medlemmar av Killinggänget filmas medan de utforskar en ny hobby. :(”
Om Kära Liv och Caroline och om Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Caroline Ringskog Ferrada-Noli (född 1980) är en svensk författare, poddare, skribent och TV-producent. Hennes debutroman, Naturen, kom ut 2009.
Liv Strömquist (född 1978) är en svensk serietecknare och (podd)radiopersonlighet. I radio har hon hörts i t.ex. P3:s Tankesmedjan och hon medverkar både i podcasten En varg söker sin pod och Lilla drevet. Som serieskapare slog hon igenom 2005 med albumet Hundra procent fett och sedan dess har hon gett ut en rad hyllade seriealbum. Flera av dem har tolkats på scenen, däribland hennes senaste seriealbum, Kunskapens frukt. Liv Strömquist har en hemsida.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 286.
ISBN: 9789127141353.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Hur handskas man med sina privilegier?
Varför är det så svårt för mig att vara kompis med tjejer?
Min pojkvän köper aldrig egna cigaretter utan tar mina. Vad ska jag göra?
”En varg söker sin pod” är serietecknaren Liv Strömquists och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Nolis forum för att analysera samtiden. Podden har sedan starten i november 2012 fått ett stort antal hängivna lyssnare. Från och med det första avsnittet ”Stig Larssons memoarer” har Liv och Carolines samtal handlat om det som sker just nu inom politiken och populärkulturen, i konsten och livet, och mynnat ut i en mängd smarta och roliga analyser av vad som egentligen är på gång i vårt samhälle.
I ”Kära Liv och Caroline” svarar författarna på lyssnarnas frågor. Liksom i podden samtalar de sig fram till ett svar, liksom en gång Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen i P1:s Allvarligt talat.”
Avd. för grubblerier är en bok som jag önskar att jag hade läst istället för lyssnat på trots att uppläsaren faktiskt råkar ha en av de mer behagliga rösterna och göra en av de bättre uppläsningarna som jag har hört. Det här är nämligen en bok där stilen och formen är en stor del av berättelsen. Jag tycker att det är alldeles för lätt att missa nyanserna när man lyssnar istället för att läsa själv och i det här fallet hade jag helt klart velat ta in språket i min egen takt.
Boken följer hur som helst ett berättarjag som träffar sin blivande make, blir förälder och sedan ser sitt äktenskap smulas sönder. Det är ett äktenskaps uppgång och fall, skildrat i korta och ofta humoristiska stycken som berör och väcker tankar. Många kan nog uppleva Avd. för grubblerier som en hemskt rörig historia eftersom den består av stycken som kan kännas lösryckta emellanåt, men om man ger boken en chans och kommer in i den så griper den tag. Jag undrar just hur själva texten ser ut; jag som har lyssnat på ljudboken har ju endast fått ta del av Odile Nunes tolkning som uppläsare. Jag måste återigen berömma henne. Det är en väldigt bra uppläsning som fångar stämningen i boken på ett imponerande sätt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en filosofisk och finurligt skriven bok om kärlek och separation.
Betyg: 4 planeter av 5.
Om Jenny Offill och Avd. för grubblerier
Jenny Offill (född 1968) är en amerikansk författare och lärare. Hennes stora genombrott fick hon med bestsellern Dept. of speculation (Avd. för grubblerier). Jenny Offill har en hemsida.
Originalets titel: Dept. of speculation.
Översättare: Alva Dahl.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Adelphi audio).
Antal sidor: 187 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 9789127145733, 9789188315403.
Andras röster: Bearbooks, Bernur, Bokhora, Feministbiblioteket, Fiktiviteter.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom.”
”Avd. för grubblerier” är en roman om ett äktenskap och om det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blev som man föreställt sig. Berättaren i Jenny Offills lyriska, sorgsna och roliga roman är en författare som överrumplades av kärleken i vuxen ålder. Ett giftermål, ett kolikbarn och en inställd roman senare har de första årens intensitet ersatts av avstånd. Maken har en affär med en yngre kvinna och nu befinner sig ”hustrun” på en annan plats, undrande och ensam. Avd. för grubblerier är den avsändaradress som makarna brukade använda i sina brev till varandra. Nu grubblar hustrun över vad som har fört dem hit.
Med humor, ett gnistrande bildspråk och sällsam skärpa berättar Offill en rafflande äktenskapsroman som verkar långsamt och kraftfullt. Längs vägen åkallar hon Kafka, Rilke, ryska kosmonauter och stoikerna, och fångar ett livs alla skiftningar mellan mörker och ljus.”
Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.
Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!
Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!
Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.
Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.
De föräldralösa av Christina Baker Kline
Om Christina Baker Kline och De föräldralösa
Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.
Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?
Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
