1939 bryter kriget ut och Astrid Lindgren, som vid den här tiden inte hade debuterat som författare ännu och heller inte var en känd person, började skriva dagbok. Kanske var det hennes sätt att strukturera upp det som skedde i världen och ett sätt att försöka förstå. Trots att hon skrev för sig själv så skrev hon verkligen noga: hon har samlat tidningsurklipp och klistrat in och hon redogör för vad som sägs i tal och hur pratet går. Mestadels håller hon sig strikt kring krigets händelser, men visst är det också en personlig dagbok (och i en del fall: personliga åsikter). I Sverige märks kriget bland annat genom ransoneringar och Lindgren skriver naturligtvis också om den typen av vardagliga små problem som kriget ställer till. Hon skriver också om barnen och när det skakar till mellan henne och maken, Sture Lindgren, så går det inte att dölja det i dagboken. Under några mörka månader orkar hon knappt föra dagbok.
För oss som älskar Astrid Lindgren är det såklart otroligt spännande att få läsa hennes egen dagbok! Mellan krigsskildringarna får man en liten inblick i hur livet kunde se ut på Dalagatan, där de bodde, och när kriget börjar närma sig sitt slut så inleds också Lindgrens författarkarriär, vilket ju också är otroligt kul att få ta del av. Lindgren visste knappast själv vad som komma skulle. Debuten består av en flickbok som får andrapris i en tävling. Ja, och så redigerar hon ju den där boken om Pippi…
Primärt är det dock en bok om Andra världskriget, såklart, och som en skildring av Andra världskriget måste jag säga att den är fantastisk intressant. Det här är ju inte en efterhandsbeskrivning av stora händelser under Andra världskriget, utan det här är ett vittnesmål från en som var där och en skildring från när det händer. Lindgren kunde ju inte förutse nästa drag, nästa steg i kriget, utan försöker att sammanfatta det som hon tänker sig är det viktigaste just då. Boken ger också en fin bild av vad en vanlig svensk kanske oroade sig för och hur en vanlig svensk tänkte kring kriget. Det finns en oro över att Sverige ska dras in och det finns en ängslan för framtiden – när familjen flyttar till Dalagatan funderar Lindgren kring om det är ett så bra drag att skaffa sig en stor, dyr bostad i dessa tider.
Lindgren hade uppenbarligen ett stort intresse för sin omvärld, men hon hade också en viss insyn som andra kanske inte hade. Under krigsåren jobbade Lindgren nämligen med brevcensuren. Hon var alltså en av alla de som jobbade med att läsa igenom post, särskilt sådan som gick till eller från utlandet, för att undersöka innehållet. I några fall har hon rent av skrivit av dessa brev, som alla bär på hemska vittnesmål från kriget.
Krigsdagböcker är en mycket intressant bok ur historiskt perspektiv och ur perspektivet att den kretsar kring just Astrid Lindgren: en av vår tids mest uppskattade författare. Det är en mycket läsvärd bok! Det är också en mycket vacker bok, där man har lagt in generöst med inskannade sidor ur dagböckerna. Det känns fint att få bläddra omkring bland Lindgrens handskrivna texter. Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
I korthet:
Rekommenderas för: Alla som vill snoka i Astrid Lindgrens detaljerade Krigsdagböcker och är intresserade av hur livet kunde se ut i Stockholm under Andra världskriget.
Betyg: 5 ransoneringskuponger av 5.
Citerat ur Krigsdagböcker 1939-1945
”1 september 1939
O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Om Krigsdagböcker 1939-1945 och Astrid Lindgren
Astrid Lindgren (1907-2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump. Hennes böcker är översatta till mer än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med en lång rad hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.
”I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Under hela kriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under kriget. Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren. Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord.
Totalt är det 17 dagböcker som kommer ut i bokform. Astrid Lindgren är ständigt aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Vad många inte vet är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek.
I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.”
Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund
Alex Schulman och Sigge Eklund har en av Sveriges största och mest omtyckta podcasts. Tillsammans har de också turnerat runt med en scenföreställning och nu är de aktuella med en bok, där de i vartannat kapitel turas om att göra betraktelser kring tid. Jag har nu lyssnat på ljudboksversionen, där de själva läser upp sin bok, och det var lite podcastkänsla över det hela. Jag kan i och för sig erkänna att jag gav Alex & Sigges podcast en chans för ca 3-4 år sedan, när jag var helt grön på podcasts, och då fastande jag inte alls. Jag hade nog inte riktigt förstått formatet och fattade därför inte grejen med två män som sitter och snackar med varandra. Hade jag börjat lyssna idag så hade jag förmodligen fortsatt att lyssna. Gissar jag. I och med att jag inte är en av Alex & Sigges podcastlyssnare så kan jag inte direkt dra några paralleller mellan just deras podd och den här boken, utan om jag ska dra någon parallell så får det bli mer generellt. Men, som sagt, det är verkligen poddkänsla. Boken är snackig och personlig och innehåller igenkännbara och tänkvärda små betraktelser. Boken handlar om hur tiden går och hur man kan förhålla sig till nu och då – hur man kommer överens med sin uppväxt och sitt bagage och hur man lever här och nu med sin egen lilla familj och tacklar vuxenlivet och föräldraskapet. Det är mestadels bra, tycker jag! Ibland är det banalt. Ibland kan jag tycka att det blir lite krystat, som om just temat, ”tid”, gör det lite begränsat och tillkämpat. Ibland känns det som att författarna hellre hade pratat på helt fritt och att de har fått det knepigt att styra in texten på tids-temat.
Jag gillade ändå boken, som sagt. Kanske ger jag deras podcast en ny chans så småningom. För den som faktiskt är en inbiten lyssnare så kan jag tänka mig att den här boken är som ett långt ljudspår med bra bonusmaterial till deras podd och om man också ”känner” författarna genom podden så tror jag dessutom att man får ut extra mycket av boken. Kanske är det min största invändning mot boken egentligen. Den känns mer som en poddbonus är en bok som står för sig själv. Jag tror inte att de hade kunnat ge ut den här boken om de inte hade sin plattform att nå ut med och sitt format som de redan har utarbetat i podden.
I korthet
Rekommenderas för: Den som uppskattar Alex & Sigge och vill läsa (eller lyssna) på deras personliga betraktelser kring tid och kring livet.
Betyg: 3 sommarhus av 5.
Om Tid och om Alex Schulman och Sigge Eklund
Alex Schulman (född 1976) är en svensk författare, podcastare och medieentreprenör. Schulman var lite av en pionjär i den svenska bloggosfären och har drivit flera av Sveriges vid den tiden mest besökta bloggar. Sedan 2012 driver han tillsammans med Sigge Eklund en av Sveriges mest lyssnade podcasts: Alex & Sigges podcast. Schulman har också gett ut flera böcker, bland annat Skynda att älska (2009), där Schulman skriver om sin pappa. Alex Schulman twittrar på @alexschulman och instagrammar på @alexschulman.
Sigge Eklund (född 1974) är en svensk författare, podcastare och TV-producent. Han debuterade 1999 med romanen Synantrop: en kärlekshistoria och hans senaste roman, In i labyrinten, kom ut 2014. Sedan 2012 spelar han in podcasten Alex & Sigges podcast tillsammans med Alex Schulman. Sigge Eklund twittrar på @sigge, instagrammar på @siggeeklund och har en hemsida.
Utgivningsår: 2015 (Bookmark förlag).
Antal sidor: 315 sidor (ca 8 h lyssning).
Andras röster: DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”TID – Livet är inte kronologiskt utgör själva essensen av Alex Schulman och Sigge Eklunds tankar. Boken blir därmed ett naturligt sätt att närma sig författarna, såväl för trogna fans som för dem som kommer i kontakt med dem för första gången. Aldrig tidigare har de varit så utlämnande som här.
Genom sina träffsäkra analyser av livet i vår samtid levererar Alex Schulman och Sigge Eklund insikter som både är inspirerande och underhållande men också omskakande. Att försöka förstå tiden är att försöka förstå livet.”
Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.
Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.
Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.
Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv. I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.
För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.
Betyg: 3+ tivolin av 5.
Citerat ur Den dag jag blir fri
”Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.
”Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.
I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.
Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.
Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).
Citerat ur Axels tid
”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”
Om Axels tid och Lars Lerin
Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.
Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.
I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.
Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.
Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.
Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.
Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?
Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.
Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.
Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.
Citerat ur Det är något som inte stämmer
”Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.
Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”
Om Det är något som inte stämmer och Martina Haag
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.
”Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.
Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”
Mats Strandbergs första egna bok efter dundersuccén Engelsforstrilogin, som han författade tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, är en skräckroman med handlingen förlagd till Finlandsfärjan Baltic Charisma. Miljön känns som ett både roligt och intressant val. Alla har kanske inte själva varit på en Finlandskryssning, men jag tror ändå att de allra flesta har någon slags uppfattning om vad en sådan resa kan innehålla. Fylla, taxfree, halvt bortglömda artister som kör sina gamla slagdängor, svensexor, dansgolv med hits, folk som skrålar i karaokebarer. En del fördomar har kanske formats av såpor och dokusåpor som gått genom åren (själv hör jag till Rederietgenerationen). Jag vet inte hur rättvist det är att utgå från att finlandskryssningar är som det ofta framställs i TV, men i alla fall. I Strandbergs tappning finns hur som helst flera stereotyper som man kanske föreställer sig roar sig på medelklassiga kryssningar. Här finns tjejkompisarna som är ute efter att festa och ligga. Här finns den medelålders, deppade kvinnan som som nu hoppas på att en tur med Charisma ska få henne att känna sig lite mindre ensam. Här finns också paret där den ena killen pirrigt planerar ett frieri på båten. Här finns också den lilla mamma-pappa-barn-familjen som håller på att rasa samman och där föräldrarna ändå, någonstans, tror och hoppas att resan ska laga det som spruckit i familjen. Boken skildrar också hur personal försöker att hantera passagerarna, som inte sällan är snorfulla. En av huvudpersonerna är också en gammal schlagerstjärna som nu leder karaoke och som behöver dra några linor kokain för att palla med. Två viktiga huvudpersoner är också de två tweenies, Albin och Lo, som är kusiner och en gång i tiden var nära vänner. Nu har Lo flyttat och de har delvis tappat kontakten. Lo har också dragit iväg i utvecklingen och har plockat upp en tonårings jargong och klädstil, medan Albin inte alls har kommit lika långt på väg mot vuxenheten och dessutom är både ensam och osäker och har en helt annan status än sin kusin. När han nu möter Lo på nytt så är det som att träffa en främling och de blir båda osäkra på hur de ska förhålla sig till varandra.
Människorna och relationerna är det bästa i boken, tycker jag. Mats Strandberg är skicklig på att måla upp intressanta och igenkännbara karaktärer och han har fått till en fin bredd av människor i persongalleriet. Det är både roligt, ömsint, tänkvärt och igenkännbart berättat. Boken är dock primärt en skräckroman och, återigen, är valet av miljö klockrent. Det framkommer nämligen snabbt att det finns vampyrer på färjan och i den här slutna miljön, varifrån ingen kan fly, börjar smittan sprida sig. Det finns en hel del rejält äckliga scener och spänningen hålls uppe till slutet.
Jag kan erkänna att varken skräck eller vampyrromaner är riktigt min genre, men i det här fallet så köper jag det rakt av. En spännande och bra bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en spännande vampyrroman med intressanta karaktärer på kryssning med en Finlandsfärja de inte kan fly från.
Betyg: 3+ taxfreeparfymer av 5.
Om Färjan och Mats Strandberg
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som kanske är mest känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong. Färjan är hans senaste roman. Just nu pågår manusskrivande för att boken ska kunna filmatiseras. Mats Strandberg twittrar på @matsstrandberg_.
”I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.
Mats Strandberg följer upp succén med Engelsfors-trilogin med en spännande skräckroman. Liksom i Engelsfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.
Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.”
Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.
Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?
Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.
Betyg: 3 ornitologer av 5.
Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.
Jag höll andan.
Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””
Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.
Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.
De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
